Goldfinger skrev:philip skrev:Goldfinger skrev:Sånt där kräver nästan ett mejl till redaktionen, det är ju löjligt att dylikt släpps utan kontroll (får man anta).
Frågan är ju sedan hur sanningshalten är på övrigt skrivet.
Du behöver nog inte bemöda dig, tidningen har inte lyckats skriva ett sant eller informativt stycke sedan start och tänker nog inte börja nu.
Det enda vi kan göra är att inte köpa skiten.
MM är något bättre men inte bra.
Vad är det för folk specifikt som ligger bakom skriften?
Är det verkligen branchfolk som är så oinsatta i grundläggande kunskap?
jag jobbade i branschen när tidningen startade och från början var den uppbackad av en av sveriges största grossister inom musik. Så det är ingen tvekan om att det var en annonsblaska från start. (jag tror det skapade flera informella avtal mellan IDG och denna grossist så att tidningen kunde starta - sedan avstannade samarbetet)
Men hela historien som jag minns den (en massa fel säkert, men men)
I många är fanns bara MM (musikermagasinet). MM hade svårt att hitta inriktning, från att från början varit en allmän musikertidning så började en del gitarrister och basister klaga på för stor synth och studioinriktning. Till slut fick några skribenter nog och skapade FUZZ, en gitarr och bas tidning.
MM fortsatte men kunde fortfarande inte riktigt hitta sin nisch, de testade med att vara en studio/DJ/synth tidning ett tag, sedan blandat med gitarr och trummor. Då, när MM var som mest splittrat och samtidigt som hemmastudio-biten tog kommersiell fart såg några snubbar en ny nischmöjlighet, en studiotidning med inriktning på hemmastudioägare, unga wannabe producenter och gubbar som ville spela in sig själva när de satt på sitt loft och lirade bluestolvor.
Problemet från början var att det inte fanns så mycket att skriva om, det mesta var redan avhandlat i MM och fuzz och man la ribban lågt, det skulle vara en tidning för alla som jobbade elektroniskt med musik, lätt och tydligt, ingen teknisk kunskap behövdes för att läsa artiklarna, allt var förenklingar och myter.
När man hade ordbajsat sönder ämnen som mixning, inspelning, mikrofonteknik, mastring (ett fruktansvärt temanummer som med stor sannolikhet har förstört många inspelningar i detta land) val av ljudkort etc utan att tillföra något förutom lite nya missuppfattningar och spridande av myter så tog man det geniala steget att låta "producenter" och inspelnings"tekniker" ge sina bästa råd och tips till läsarna - ja ni förstår vart det barkade.
Inget fel med kreativa tips från en konstnär till en annan men när det publiceras som fakta när det är fel är det inte bra.
(det luftiga 24-bitars ljudet / användning av kompressor och EQ på varje kanal och lite presets som passade / använda högpassfilter / köpa dålig lyssning och "lära" sig den osv)
Så där har vi det, en tidning som heter studio som inte har något med teknik och vetenskap att göra utan som skrivs av personer utan kunskap vars mål är att sälja drömmar och annonser.
Ingen stor skillnad från Hifi-blaskorna va?
Jag tror inte det finns EN artikel i studio som inte är behäftad med minst ett gravt fel. (det finns inte i MM heller om jag ska vara lite överdriven) (jag bortser såklart från rena intervjuer och så)
Jag har i princip läst alla nr eftersom jag fick den gratis sedan start så jag vet att det jag skriver om deras inkompetens stämmer.
Musikbranschen är fruktansvärt okunnig, mytbildningen är total. Ett exempel är Neve. Neve räknas som det bästa av många och är en holy grail. Har man bara Neve så löser sig allt. Problemet är bara att de flesta Nevebord, Nevepreamps och EQs suger jämfört med modern teknik. Men därför försöker modern teknik efterapa Nevesoundet och så är karusellen igång.
ja ni förstår säkert, annars får ni fråga.
Sorry för ett extremt långt och osammanhängande inlägg.
