Rör: Feedback till katod på slutrör

av **DQ-20** » 2010-01-25 10:56

Feedback från transformatorlindningarna direkt till slutrör har ju varit legio sedan den ultralinjära kopplingen blev populär. Men man kan ju slänga in motkoppling (eller modulera strömmen genom röret) på flera av elektroderna, bland annat katoden. Peter J Walker och D.T.N Williamson kritiserar i en känd artikel den ultralinjära kopplingen men det verkar mest vara för att Hafler kom på ett så bra namn. Deras eget förslag är att köra feedback direkt till katoden.

Deras analyser begränsar sig till utgångsteget och de titta på förhållandet mellan gain och distortion. Vad de inte blandar in är drivsteget. En fördel med pentoder är ju att gain är högre än för trioder och därmed ställs det lägre krav på drivrören. Ett exempel är ju EL84 som kan drivas direkt från en fasdelare a la Williamson utan efterföljande differentialsteg (t.ex. i Edison 12) eftersom den nödvändiga spänningssvingen endast uppgår till ca 10 V rms. Hafler driver ju t.o.m. KT88 på detta sätt men det är en sniklösning av rang.

Vad jag undrar är: finns det något att vinna på katodåterkoppling direkt från utgångstransformatorn eller är det falsk matematik när man räknar med att drivsteget nu måste svinga mer spänning. För att ta ett konkret exempel har Lundahl en transformator (1620CFB) där 30% av den totala signalen över röret (har jag räknat rätt?) matas in i katoden. Detta får till följd att gain sjunker och drivsteget måste kunna ge markant större drivspänning (även om det är en lätt last).

Är det någon som har koll? ;-)

/DQ-20

av **soundbrigade** » 2010-01-25 15:56

jag har inte koll men betänk ett väldigt extremt scenario där du har så mycket katodåterkoppling att utgångstrafons primärlindning ligger till 100% på katoden.
Då har du ju en himla massa återkoppling, OCH mycket låg utimpedans (GC-steg har ju sådana egenheter). Eftersom nu utgångstrafon kan göras med färre varv fås en rad positiva effekter som större effektbandbredd, högre dämpfaktor osv.

av **DQ-20** » 2010-01-25 18:42

soundbrigade skrev:jag har inte koll men betänk ett väldigt extremt scenario där du har så mycket katodåterkoppling att utgångstrafons primärlindning ligger till 100% på katoden.
Då har du ju en himla massa återkoppling, OCH mycket låg utimpedans (GC-steg har ju sådana egenheter). Eftersom nu utgångstrafon kan göras med färre varv fås en rad positiva effekter som större effektbandbredd, högre dämpfaktor osv.

I fallet med katodföljare i utgångssteget hamnar ju allt spänningssving på drivsteget, som då måste vara mycket kapabelt. Man kan reducera motkopplingen runt transformatorn men kretsen har också lägre gain open loop, vilket kan behövas för motkopplingen om en ECC82 plötsligt måste svinga flera hundra volt. Macintosh är ju kända för roliga kopplingar av utgångsrören utan spänningsförstärkning men så har de också flera extra spänningsförstärkande steg om man jämför med en klassisk topologi som Mullard, Williamson eller Dynaco (huga). Hur man än vänder sig. Ett steg med lite feedback runt transformatorn verkar vara den lösning som de flesta "moderna" slutsteg konstrueras med, främst ultralinjära kopplingar.

/DQ-20

av **soundbrigade** » 2010-01-25 19:04

Det är inte ovanligt att se förstärkare, främst hos erfarna DIYare, där sekundärlindningen ligger på rörets katodsida.

av **DQ-20** » 2010-01-25 22:40

soundbrigade skrev:Det är inte ovanligt att se förstärkare, främst hos erfarna DIYare, där sekundärlindningen ligger på rörets katodsida.

Jepp. Det blev populärt sedan Bill Z. Johnson från Audio Research presenterade en modding av Dynacos Stereo-70.

/DQ-20

av **Flint** » 2010-01-26 11:00

av **Morello** » 2010-01-26 11:05

En ganska uppenbar nackdel med att känna strömmen i katoden och återkoppla spänningsfallet är att utgångsimpedansen (sett vid anoden) ÖKAR och inte minskar som felaktigt påstås längre upp i tråden. Därtill ökar givetvis svinget på gallret.

av **PeterAkemark** » 2010-01-26 12:12

soundbrigade skrev:jag har inte koll men betänk ett väldigt extremt scenario där du har så mycket katodåterkoppling att utgångstrafons primärlindning ligger till 100% på katoden.
Då har du ju en himla massa återkoppling, OCH mycket låg utimpedans (GC-steg har ju sådana egenheter). Eftersom nu utgångstrafon kan göras med färre varv fås en rad positiva effekter som större effektbandbredd, högre dämpfaktor osv.

Nä, då har du ingen primärlindning på anoderna och där med ingen återkoppling. Det måste finnas någon balans mellan anod och katod. Dessutom så blir det en ökad anodimpedans, som Morello säger längre ner i tråden. Vad man skulle vinna på att ha en katodlindning är ju att man inkluderar olnjäriteter i transformatorn i loopen, men det gör man ju ändå via den globala feedbackloopen. Så varför komplicera utgångstransformatorn med extra lindningar. Räcker det inte med väl avvägda katodmotstånd, utan bypass-kondensatorer.

Lite OT: Många använder separata katodmotstånd istället för ett gemensamt motstånd, vad förlorar ni och vad vinner ni på detta?

av **Flint** » 2010-01-26 12:38

PeterAkemark skrev:Dessutom så blir det en ökad anodimpedans, som Morello säger längre ner i tråden.

Blir det så även i ett PP-steg? Lindningarna ligger i fas med varandra men rören drar åt olika håll. Jag får det till att katodlindningarna tar ut varandra så att ingen direkt påverkan blir på anodsidan annat än skillnaden blir mindre mellan rören dvs. att disten sjunker. Alla lindningarna påverkar ju varandra iom. att dom sitter på samma kärna. Tänker jag fel?

av **PeterAkemark** » 2010-01-26 12:54

Flint skrev:
PeterAkemark skrev:Dessutom så blir det en ökad anodimpedans, som Morello säger längre ner i tråden.

Blir det så även i ett PP-steg? Lindningarna ligger i fas med varandra men rören drar åt olika håll. Jag får det till att katodlindningarna tar ut varandra så att ingen direkt påverkan blir på anodsidan. Tänker jag fel?

Lindningarna ligger väl ur fas med varandra? Jag ser det som en lindning med mittuttag.

av **Flint** » 2010-01-26 13:03

PeterAkemark skrev:
Flint skrev:
PeterAkemark skrev:Dessutom så blir det en ökad anodimpedans, som Morello säger längre ner i tråden.

Blir det så även i ett PP-steg? Lindningarna ligger i fas med varandra men rören drar åt olika håll. Jag får det till att katodlindningarna tar ut varandra så att ingen direkt påverkan blir på anodsidan. Tänker jag fel?

Lindningarna ligger väl ur fas med varandra? Jag ser det som en lindning med mittuttag.

Det utgick jag också ifrån men som det verkar gör dom inte det. Simuleringen får fnatt när jag fasvänder katodlindningen. Kolla den här bilden. Det verkar som om dom har ritat den medvetet konstigt på primärsidan för att visa fasvändningen.

Bild

av **PeterAkemark** » 2010-01-26 13:12

Flint skrev:
PeterAkemark skrev:
Flint skrev:
PeterAkemark skrev:Dessutom så blir det en ökad anodimpedans, som Morello säger längre ner i tråden.

Blir det så även i ett PP-steg? Lindningarna ligger i fas med varandra men rören drar åt olika håll. Jag får det till att katodlindningarna tar ut varandra så att ingen direkt påverkan blir på anodsidan. Tänker jag fel?

Lindningarna ligger väl ur fas med varandra? Jag ser det som en lindning med mittuttag.

Det utgick jag också ifrån men som det verkar gör dom inte det. Simuleringen får fnatt när jag fasvänder katodlindningen. Kolla den här bilden. Det verkar som om dom har ritat den medvetet konstigt på primärsidan för att visa fasvändningen.

Jag skulle nog förstå ritningen som så att anodlindningarna är lindade i en konsektutiv riktning.

av **Flint** » 2010-01-26 13:21

PeterAkemark skrev:Jag skulle nog förstå ritningen som så att anodlindningarna är lindade i en konsektutiv riktning.

Vilket åtminstone jag tolkar som att anod- och katodlindningen per rör ligger i fas men att rören dvs. vardera P-P-halvan förstås som vanligt ligger i motfas mot varandra . Stämmer det?

av **PeterAkemark** » 2010-01-26 14:03

Flint skrev:
PeterAkemark skrev:Jag skulle nog förstå ritningen som så att anodlindningarna är lindade i en konsektutiv riktning.

Vilket åtminstone jag tolkar som att anod- och katodlindningen per rör ligger i fas men att rören dvs. vardera P-P-halvan förstås som vanligt ligger i motfas mot varandra . Stämmer det?

Gallersignalerna ligger 180 grader ur fas med varandra. Jag avsåg bara anodlindningen i mitt förra inlägg. Anodströmmen är av samma storlek och riktning i katodströmmen varför eventuell feedback/motkoppling bara kan uppnås om katodlindningen är i motfas. Annars så blir det ju summan av två magnetfält i samma riktning.

av **Flint** » 2010-01-26 14:06

PeterAkemark

Vore kul om du kopplade upp det här steget du med så kan vi jämföra resultaten. Om du vill kan du få värdena på utg.trafon som jag har kommit fram till men kolla helst att jag har gjort rätt.

Lp=122H

Bild

av **Flint** » 2010-01-26 14:07

PeterAkemark skrev:Gallersignalerna ligger 180 grader ur fas med varandra. Jag avsåg bara anodlindningen i mitt förra inlägg. Anodströmmen är av samma storlek och riktning i katodströmmen varför eventuell feedback/motkoppling bara kan uppnås om katodlindningen är i motfas. Annars så blir det ju summan av två magnetfält i samma riktning.

Ja i SE men hur blir det i PP eftersom båda rörens lindningar påverkar varandra?

av **PeterAkemark** » 2010-01-26 14:25

Flint skrev:
PeterAkemark skrev:Gallersignalerna ligger 180 grader ur fas med varandra. Jag avsåg bara anodlindningen i mitt förra inlägg. Anodströmmen är av samma storlek och riktning i katodströmmen varför eventuell feedback/motkoppling bara kan uppnås om katodlindningen är i motfas. Annars så blir det ju summan av två magnetfält i samma riktning.

Ja i SE men hur blir det i PP eftersom båda rörens lindningar påverkar varandra?

Nu förstår jag nog inte dig.

av **Flint** » 2010-01-26 14:44

PeterAkemark skrev:Nu förstår jag nog inte dig.

Det gör jag inte själv heller efter nästan ett dygn av simulerande och fasvändande hit och dit. Blir bara mer och mer förvirrad.

Jag är ute efter verkan av att slutrörens katodlast påverkar inte bara det egna slutröret utan båda men jag vet inte hur jag ska förklara hur jag menar. Båda rören sitter i en koppling där allt påverkar varandra på ett mer påtagligt sätt än om belastningen bara fanns på rörens anodsida. Ska se om jag kan göra en distjämförelse i tre versioner. Fasvänt - icke fasvänt och helt utan katodlindning.

av **PeterAkemark** » 2010-01-26 15:01

Det kanske underlättar om du ser slutsteget (två rör och en traf) som en balanserad koppling, ungefär som ett differentialsteg där du ersätter kollektormotstånden med en transformator som matas i mittuttaget.

av **Flint** » 2010-01-26 15:04

Här dist.

Grön = Utan katodlindning.
Blå = Katodlindningen i fas med anodlindningen.
Röd = Ofas

Bild

av **Flint** » 2010-01-26 15:16

PeterAkemark skrev:Det kanske underlättar om du ser slutsteget (två rör och en traf) som en balanserad koppling, ungefär som ett differentialsteg där du ersätter kollektormotstånden med en transformator som matas i mittuttaget.

Så ungefär har jag börjat tänkt det. Som en brygga där fyra delar, två anodlindningar och två katodlindningar, även påverkar varandra utöver rören i sig.

av **PeterAkemark** » 2010-01-26 15:17

Ja, röd kurva ger ju lägre jämna övertoner, alltså bättre balansering. (Jämför resonemang om differentialsteg). Blå kurva ger också lägre distortion men mer jämna övertoner. Skulle blå kurva inte visa på en viss felbelastning?

Försök att hitta en balansering/fördelning mellan katod och anod lindningarnas storlek som ger en bättre dämpning av distortionen.

av **Flint** » 2010-01-26 15:24

PeterAkemark skrev:Försök att hitta en balansering/fördelning mellan katod och anod lindningarnas storlek som ger en bättre dämpning av distortionen.

Borde inte det värdet stå i relation till rörens förstärkningsfaktor på något sätt? Här kör dom ca. 10% med röret KT66.

av **Flint** » 2010-01-26 15:34

PeterAkemark skrev:Ja, röd kurva ger ju lägre jämna övertoner, alltså bättre balansering. (Jämför resonemang om differentialsteg). Blå kurva ger också lägre distortion men mer jämna övertoner. Skulle blå kurva inte visa på en viss felbelastning?

Du har rätt. Rätt måste vara "motfasat" men att det var så liten skillnad hade jag aldrig kunnat tänkt mig. Och att båda var bättre än ingen katodlindning alls. Jag trodde att felvänt skulle ge högre dist än ingen katodlindning alls. Utnivån i alla tre fallen är justerad till samma nivå men det skiljer inte mycket vilket också förvånar mig.

av **Flint** » 2010-01-26 15:44

Nästa överaskning. Frekvensgång. In 1V i alla tre fallen.
Här är dock frågan vad som kan uppfattas som rätt.

Grön = Utan katodlindning.
Blå = Katod- och anodlindning i fas.
Röd = -//- i ofas.

Bild

Utg.imp.

av **DQ-20** » 2010-01-26 19:44

PeterAkemark skrev:Lite OT: Många använder separata katodmotstånd istället för ett gemensamt motstånd, vad förlorar ni och vad vinner ni på detta?

Vinsten är att viloströmmen genom rören kommer att bli mer lika varandra än med gemensamt katodmotstånd. Nackdelen är att man inte uppnår en undertryckning av likfasiga störningar och andratonsdistortion (så länge båda rören leder). MEN, man kan få det bästa av båda världar (när man kör i klass a), genom att sätta avkopplingskondensatorerna över katoderna och inte mellan katoderna och jord. Då fungerar kopplingen som ett differentialsteg men med individuell automatbias. Man kan dessutom ha lägre spänningstålighet på kondingarna om man har stora katodmotstånd. Så gjort t.ex. Johan Bernström med drivsteget i Sentecs rörhäck M-30.

/DQ-20

av **PeterAkemark** » 2010-01-26 20:06

DQ-20 skrev:
PeterAkemark skrev:Lite OT: Många använder separata katodmotstånd istället för ett gemensamt motstånd, vad förlorar ni och vad vinner ni på detta?

Vinsten är att viloströmmen genom rören kommer att bli mer lika varandra än med gemensamt katodmotstånd. Nackdelen är att man inte uppnår en undertryckning av likfasiga störningar och andratonsdistortion (så länge båda rören leder). MEN, man kan få det bästa av båda världar (när man kör i klass a), genom att sätta avkopplingskondensatorerna över katoderna och inte mellan katoderna och jord. Då fungerar kopplingen som ett differentialsteg men med individuell automatbias. Man kan dessutom ha lägre spänningstålighet på kondingarna om man har stora katodmotstånd. Så gjort t.ex. Johan Bernström med drivsteget i Sentecs rörhäck M-30.

/DQ-20

Du vill väl egentligen ha så små katodmotstånd som möjligt, annars så minskar förstärkningen men också uteffekten (den hamnar i motståndet) Visste inte att Sentec gjorde ett rörsteg, va roligt. Finns det någon infomation om det?

Flint:
Bara för jämförelsens skull, kan du ha samma frekvensomfång på utimpedansen som på frekvensgången ovanför.

av **DQ-20** » 2010-01-26 21:27

PeterAkemark skrev:Du vill väl egentligen ha så små katodmotstånd som möjligt, annars så minskar förstärkningen men också uteffekten (den hamnar i motståndet)

Bara om det inte är avkopplat. Normalt sett har man ett kondensator över katodmotståndet för att minska strömåterkopplingen, öka förstärkningen och minska utgångsimpedansen. Äldre konstruktioner och japanska entusiastkonstruktioner har ibland katodbias på bortåt 50-100 volt när det gäller gamla trioder med höga anodförluster och låg förstärkningsfaktor. Likströmförlusterna blir enorma men den överlagrade växelströmmen går mer eller mindre obehindrad genom avkopplingskondensatorn.

Små oavkopplade motstånd (ca 10 ohm eller så) användes av Dynaco som rena mätshuntar för att kontrollera viloströmmen.

Sentecs M-30 ser ut som ett rörsteg skall se ut och är kompetent konstruerat. Den hade EL34 som slutrör i en ultralinjär koppling, driven av två differentialsteg. Även om det nog var ganska "konsekvent" så tror jag att det var lite feltänkt. Å ena sidan var det inte tillräckligt bra för att släppa igenom signalen omärkt. Å andra sidan var det inte tillräckligt vackert färgande för att kunna fungera som en effektbox i positiv bemärkelse. Jag tror skall man göra "bra" rörsteg så gör man antingen komplexa konstruktioner som AR D-79 eller så litar man på rörens egenljud och ser till att kretslösningen ger utrymme för detta, t.ex. genom att köra signalen single-ended genom åtminstone ett steg. Men det är som sagt bara spekulationer.

/DQ-20

PS. Gratulerar till din nya avatar. Varför tänkte inte JAG på den först.

av **petersteindl** » 2010-01-26 21:46

Alfred E. du har snart 5-årsjubileum

MvH
Peter

av **PeterAkemark** » 2010-01-27 01:19

Ja, titta det höll jag på att missa. Tur att jag har dig Peter.

/Peter

av **Flint** » 2010-01-27 11:06

Rätt fasning för motkoppling bör vara med anod- och katodlindning i fas.
Kontrollera med den lilla ringen på varje spole som visar fasriktningen.
Pilar och kurvor motsvarar varandras färger.

Bild

av **PeterAkemark** » 2010-01-27 13:25

Frågan här väckte min appetit och jag gick till mitt bibliotek för att fördjupa mig i frågan. Där hittade jag mitt ex av Radio Designers Handbook från 1953. Detta är mitt i rörålderns tidevarv.

På sidan 594 kan jag läsa om McIntosh och en av deras 50W rörförstärkare*. Kretsprincipen är kortfattat redogjord i boken och jag kan kort redogöra för vad den förbättrar. I alla push-pull förstärkare som inte arbetar i klass-A uppstår en distortion (namngiven som transientdistortion). Distortionen förorsakas av läckinduktansen i utgångstransformatorn. Denna läckinduktans kan inte reduceras tillräckligt med konventionell transformatortillverkningsteknik. McIntosh transformatorer är bifilärt lindade vilket ger en koppling mellan lindningarna som är i det närmaste lika med 1. Man har också angivit att förhållandet mellan primärinduktansen och läckinduktansen blir så stor som 200.000 till 1. I transformatorer lindade som vanligt så blir förhållande oftast knappt 80.000 till 1 vilket är att betrakta som ett minimum för hifi-applikationer. Allt handlar om att utsträcka den övre gränsfrekvensen i förstärkaren.

Man skriver också att båda slutrören arbetar emot två primärsektioner i transformatorn, precis som Flint påpekade. Dessa sektioner har en koppling tillvarandra som är lika med 1 (anges i Spice). Transformatorn skall därför konstrueras så att varje primärsektion motsvarar 1/4 av den totala anodbelastningen. Som exempel anges att om anodbelastningen skall vara 4000 ohm (anod-anod) så skall varje lindning ha impedansen 1000 ohm.

(Peakarna i den simulerade frekvensgången kommer från att det är för stor (global) motkoppling)

* McIntosh F.H. and G.J.Gow, "Description and analysis of a new 50-watt amplifier circuit" Kan återfinnas hos KTH´s bibliotek, i något av arkiven.

av **Flint** » 2010-01-27 13:49

PeterAkemark
Bra jobbat. Nu steg temperaturen. Kul om vi kan knäcka McIntoshs konstruktionsprincip. Den har hittills varit mystisk för åtminstone mig. I Quad II ligger katodlindningen på ca 10% av anodlindingen. Ska testa med att öka den till 25% och se vad som händer. Kul det här.

I min Quad II-simulering är läckinduktansen satt till 6mH vilket ger förhållandet 20333ggr mot primärinduktansen. Uppgiften är hämtad på nätet. Egentligen 6.4mH men jag rundade lite.

av **DQ-20** » 2010-01-27 14:26

PeterAkemark skrev:På sidan 594 kan jag läsa om McIntosh och en av deras 50W rörförstärkare*. Kretsprincipen är kortfattat redogjord i boken och jag kan kort redogöra för vad den förbättrar.

Den ursprungliga 50-wattaren var ju ett riktigt as. Det som jag uppfattar var nytt var att de genom en mycket bra transformator och en god portion feedback kunde kräma ur 50 watt ur ett par 6L6:or. Men utöver transformatorkvaliteten så är det ju hur kretsarna är kopplade. Om man tittar på senare McIntosh så har de både anod, skärm och katod anslutna till transformatorn med separata lindningar. Det motkopplas på korsan och tvärsan och det är inte helt lätt att räkna ut varför det ser ut som det gör.

/DQ-20

av **PeterAkemark** » 2010-01-27 16:16

Många gånger så ritas scheman så svårförståeligt som möjligt, allt för att förvirra motståndaren. Det var inte särskilt svårt att få ut 50W från 2 st 6L6'or. Vad många missar i sina rörkonstruktioner är att ha en riktigt anpassning i anodkretsen dvs. att belastningimpedansen verkligen motsvarar den aktuella anodimpedansen hos röret, det bör mätas upp och inte bara antagas enligt någon generell rörkurva. Detta är väsentligt även ur distortionssynvinkel.

av **PeterAkemark** » 2010-01-27 16:24

Flint skrev:PeterAkemark
Bra jobbat. Nu steg temperaturen. Kul om vi kan knäcka McIntoshs konstruktionsprincip. Den har hittills varit mystisk för åtminstone mig. I Quad II ligger katodlindningen på ca 10% av anodlindingen. Ska testa med att öka den till 25% och se vad som händer. Kul det här.

I min Quad II-simulering är läckinduktansen satt till 6mH vilket ger förhållandet 20333ggr mot primärinduktansen. Uppgiften är hämtad på nätet. Egentligen 6.4mH men jag rundade lite.

Det är bara 1/4 del av vad minimikravet för hifi var omkring 1950! Finns det någon som har en gammal Partridge-trafo eller liknande som kan mäta upp induktanserna. De var ofta mycket bra lindade med låg läckinduktans. Ett bra riktvärde är 0.5mH/50H alltså 0.5 mH läckinduktans per 50H primärinduktans

En transformatorfirma som har erfarenhet från den tiden och som fortfarande existerar är Sowter.

av **Morello** » 2010-01-27 18:19

Samtidigt måste man komma ihåg att belastningen på rören står i proportion till högtalarlasten och den är som vi vet omöjlig att prediktera (1- 32 ohm?).

av **PeterAkemark** » 2010-01-27 19:10

Jo, det är ju sant, så slutresultatet blir en mer eller mindre stor missanpassning hur man än gör.

Vilken tur att det finns rörslutsteg som inte har utgångstransformator, tänker på en RCA-lösning med 3 effekttrioder (6082). Men jag kan ana att många vill ha något annat med transformator.

av **roren** » 2010-01-27 21:29

Kan inte låta bli att visa den här artikeln.
http://www.plitron.com/PDF/Atcl_4.pdf
Inte för att jag till fullo förstår hans ideer. Men intressant är det.

Rolf

av **Flint** » 2010-01-28 11:16

roren skrev:Kan inte låta bli att visa den här artikeln.
http://www.plitron.com/PDF/Atcl_4.pdf

+3dB.

av **PeterAkemark** » 2010-01-28 11:54

roren skrev:Kan inte låta bli att visa den här artikeln.
http://www.plitron.com/PDF/Atcl_4.pdf
Inte för att jag till fullo förstår hans ideer. Men intressant är det.

Rolf

Utmärkt, "roren". Bra och översiktlig uppställning av van der Veen och en bra genomgång av deras respektive fördelar. Efter att ha läst artikeln så är jag inte så överygad att det är så mycket nytt egentligen. Hans jämförelse av konfiguration 4 (Unity Coupled) och den av honom nämnda 5 (Super Pentoden). Här vill jag påpeka att McIntosh (konfiguration 4) egentligen hade bifilärlindade separata lindningar för anoderna och skärmgallren och det har aldrig avslöjats vilket varvförhållande som de hade.
Om de var lika, dvs anod och skärmgaller hade samma antal varv, så hade säkerligen McIntosh, uteslutit den extra lindningen, och kopplat precis som i van der Veen´s (4). Om de hade olika varvantal, vilket jag har anledning att tro, så var McIntosh koppling just van der Veen´s konfiguration 5 (Superpentod).

I vilket fall som helst så är det roligt att se att det går att göra, i stort, lika bra förstärkare med rör idag som med halvledare.
En sak som kan vara av intresse. När jag studerade hemsidorna för van der Veen och andra transformatortillverkare så kan jag se att den övre gränsfrekvensen i deras utgångstransformatorer ökar med minskad primärimpedans. Det kan alltså vara en god idé att använda flera parallellkopplade EL84 istället för ett par EL34. Allt för att minska den totala anodimpedansen, vilket är ger samma resultat som McIntosh uppnådde med sin koppling omkring 1950.

Edit: Såg just att McIntosh MC30/MC40 faktiskt ser ut som van der Veen visar, dvs konfig 4. Så ser det emellertid inte ut i tidigare böcker. Om det gör någon skillnad så använde McIntosh slutrören 6L6 medan jag förstod att van der Veen använde något annat.

av **roren** » 2010-01-28 20:39

Trevligt att kunna bidra med nå't.
van der veen skriver ju lite om skillnader mella riktiga pentoder
och beam tetroder. Dock inget om 6L6 men däremot 6550.
Nog blir jag en smula sugen att bygga förstärkaren som presenteras
i artikeln. Dyrt men intressant

Jag har inte orkat fördjupa mig i teorierna kring alla dessa kopplingar. Däremot
om jag hade en sån trafo och lämplig mätutrustning då skulle det nog
gå att lära sig en del.

Rolf

av **PeterAkemark** » 2010-01-29 22:36

Tråden kanske har vägs ände men av vad jag bl a förstod av artikeln förutom det som redogjorts tidigare så eftersträvade den van der Veen en så stor dämpfaktor som möjligt. Men motsatsen, en sämre dämpfaktor, en sådan som erhålls bäst i artikeln av den vanliga push-pull kopplingen med fast skärmgallerspänning, ger något som Svante efterlyste för ett tag sedan nämligen något som liknar en konstant strömgenerator. En sådan skulle ju ha en del positiva egenskaper för högtalarens funktion. Kanske Svante kan vidarutveckla sitt tidigare resonemang.

Här finns också plats för en del hypoteser och spekulationer. Kan denna egenskap, som idag betraktas som förkastlig och icke önskvärd vara det som gjorde att många dåtida högtalarkonstruktioner lät bättre än vad som senare ansågs som möjligt.

av **PeterAkemark** » 2010-01-31 13:45

Bump, Bump Bump