Ragnwald skrev:Haha... det har tjötats om dess förträfflighet, men ingen vet vad det är.

Njae, alltså...
Det finns åtminstone tre rätt så olika sorters kortslutningsringar som man
kan använda i högtalarelement. I varje fall en av sorterna kan dessutom
dimensionernas med avseende på två helt skilda mekanismer, således att
balansen mellan vad den åstadkommer i två skilda domäner, ändras med
dess form och läge. Att optimera för båda kan faktiskt i vissa fall vara
omöjligt. Då kan enda lösningen vara att kombinera två olika ringar för
att få de två domänerna optimerbara samtidigt.
Men att gå igenom fysiken för alla dessa mekanismer här...
-----------------------------------------------------------------------------
Kanske en väldigt förenklad variant av genomgång då:
Typ 1: Koppar eller något annat lågohmigt i spalten och/eller utanför.
Denna typ av kortslutningsring ökar högfrekvensnivån genom att signi-
fikant reducera kärn-effekten som järndelarna har på den spole som ju
talspolen är. Två saker ställer till dimensioneringen av denna ring. Att
den behöver bli extremt tjock om den skall göra ordentlig nytta (mäng-
den koppar i ett enda varv bör vara mångdubbelt större än ALLA tal-
spolens varv tillsammans.
Typ 2: Kopparringar eller kortslutna talspolevarv i änden av talspolen.
Denna typ av kortslutningsringar förbättrar ofta signifikant överstyrnings-
beteendet hos högtalarelement, och praktiskt taget aliminerar dyamisk
offset, eftersom det blir som en bromsfallskärm vid överstyrning, vilket
är motsatsen till hur en konventionell talspole beter sig (vid starka sig-
naler någon oktav ovan resonansfrekvensen, där de dynamiska offset-
problemen ofta är som störst).
Typ 3: En koppar- eller aluminiumring djupt i magnetsystemets bas.
Denna ring kan genom variation av utformningen och placeringen fak-
tiskt otimeras för att bekämpa flera olika distorsionsfenomen, där vissa
är kraftinducerade, och andra är rörelseinducerade.
Sedan finns även en sorts motsats till kortslutningsringar, nämligen en
sorts sintrade järnringar, som faktiskt kan vara väl så effekttiva för att
reducera de distorsionsfenomen som orsakas av sekundärmagnetisering
av järn på grund av virvelströmmar. Skall man vara noga så finns det i
varje fall ytterligare tre sorters ringar, med olika elektriska/magnetiska
egenskaper som kan användas prestandaförmånligt, men de är ovanlig-
are - och dyrare lösningar.
- - -
Alla de här sakerna kan man leka med som elementkonstruktör, och att
titta runt lite på hur de ofta används, kan vara en mycket förbryllande
resa.
Ibland ser det ut som om elementkonstruktörer ser på dem som binära
lösningar med priset som enda motpol [Ring = bra + dyrt] och jag har
åtskilliga gånger stött på ringar som det hade varit bättre att ta bort.
Vh, iö
Fd psykoakustikforskare & ordf LTS. Nu akustiker m specialiteten
studiokontrollrum, hemmabiosar & musiklyssnrum. Även Ch. R&D
åt Carlsson och Guru, konsult åt andra + hobbyhögtalartillv (Ino).