single_malt skrev:Naqref, i bägge dina exempel hjälper rummet till att öka hörbarheten. Prova på tio meters håll om du behöver tala lika högt för att höras på stranden som i ett rum där reflekterat ljud bidrar.
I en tråd av det här slaget är det viktigt att försöka förstå vad de andra menar med begrepp som "hörbarhet", "artikulation" och "taluppfattning". Gärna bör man försöka definiera hur man använder begreppen - kanske också för sig själv.
Jag tycker det är uppenbart att vi talar förbi varandra.
Artikulationen i en amfiteater är väsentligt lägre än på samma avstånd på en leråker. Däremot är hörbarheten väsentligt bättre - i alla fall på avstånd så stora som 50 meter och med normal röstanvändning. Kompenserar man genom att tala högre (starkare alltså) på leråkern, så blir taluppfattningen väsentligt bättre där än i amfiteatern på grund av den väsentligt bättre artikulationen. Artikulationen i en kyrka, av sten och med många pelare mm, är ofta oerhört dålig, vilket gör att taluppfattningen blir enormt lidande trots god hörbarhet.
Hörbarhet handlar alltså om hur stor ljudenergi som når lyssnarens öra när talaren talar med en viss styrka. Taluppfattningen handlar om lyssnarens möjlighet att urskilja VAD talaren säger. Artikulationen handlar om ljudmiljöns grad av nedsmutsning av "nyttosignalen" med "brus" som stör taluppfattningen. "Nyttosignalen" är [direktljud + ev tidiga reflexer som konstruktivt bidrar till taluppfattning]. "Brus" är efterklang - dvs det diffusa ljudfält som uppstår efter de tidiga reflexerna, och som utgör ett för hörseln i många fall försvårande inslag när det kommer till musik- och taluppfattning.
Men inte alltid: För viss musik, som den gregorianska stämsången, bidrar efterklangen mycket positivt till upplevelsen, trots att artikulationen går förlorad. Den är skriven för att framföras i sådana miljöer.
Edit: Jag sade visst samma sak som Naqref. Bolltvåa igen
