IngOehman skrev:Jag hoppar gärna mellan olika modeller för vad som händer, och i detta fall tycker jag att interferenstanken i synen på en oändigt lång kant, är en sämre beskrivningsmodell*, än att en lång våglängd har lättare att böja sig runt kanten än en kort. Efter en sådan tankemodell är väl dessutom den klassiska matematiken, som använts långt före simuleringarnas tidsålder, varit utformad.
Vill man göra ett simuleringsprogram däremot, är din modell väldigt praktiskt i sin tjusiga handfasthet förmåga att bli rätt "liksom av sig själv". Men om den bidrar till att förluddiga själva terminologin...
Jag håller inte med. Det är ju först när man börjar se det som interfererande källdelar som man kan räkna på det, analytiskt eller numeriskt. Att säga att en lång våglängd "går runt" ett litet objekt är ju bara en approximativ beskrivning av verkligheten, medan man med interferenser kan få mycket goda överensstämmelser mellan modell och verklighet.
I fallet med den oändligt långa kanten inser man ju att det kommer att bildas en oändligt tunn kon av ljud som resultat av diffraktionen, i de riktningar där kantkällorna strålar i fas. I alla andra riktningar blir det noll och intet pga destruktiv interferens. Kan du förutse konen med "gå-runt-kanten"-modell?
