Moderator: Redaktörer
Hotdog skrev:His challenge is an offer of $10,000 of his own money to anyone who could identify which of two amplifiers was which, by listening only, under a set of rules that he conceived to make sure they both measure “good enough” and are set up the same. Reports are that thousands of people have taken the test, and none has passed the test. Nobody has been able to show an audible difference between two amps under the test rules.
...
The amplifiers in the test must be operated within their linear power capacity. Power capacity is defined as clipping or 2% THD 20Hz to 10kHz, whichever is less. This means that if one amplifier has more power (Watts) than the other, the amplifiers will be judged within the power range of the least powerful amplifier .
The levels of both left and right channels will be adjusted to match to within .05 dB. Polarity of connections must be maintained so that the signal is not inverted. Left and Right cannot be reversed. Neither amplifier can exhibit excessive noise. Channel separation of the amps must be at least 30 dB from 20Hz to 20kHz.
All signal processing circuitry (e.g. bass boost, filters) must be turned off, and if the amplifier still exhibits nonlinear frequency response, an equalizer will be set by Richard Clark and inserted inline with one of the amps so that they both exhibit identical frequency response. The listener can choose which amplifier gets the equalizer.
...
Sometime around the year 1990. Richard Clark says in a post on 7/2004 that the test with the $10,000 prize started about 15 years ago.
What were the results of the test?
Nobody has ever successfully passed the test.
jansch skrev:Man bör skilja på en förstärkares uteffekt i "sinus", alltså RMS-effekt, och dess maximala spänningssving. Sving är då dess förmåga att prestera utspänning.
RMS effekt och späningssving hänger intimt ihop på väldimensionerade förstärkare vid given belastning MEN vid musiklyssning, när vi inte lyssnar på rena sinuvågor eller fyrkantvågor (vem gör det?), är medeluteffekten ganska liten med överlagrade toner och transienter som kan kräva stort spänningssving. Inte ovanligt att sådär 1-3 watts medeleffekt i praktiken kräver en 100watts förstärkare för att klara topparna/transienterna.
Så.... en typisk 250watts modern halvledarförstärkare av typ klass AB eller D är då sällan överdimensionerat även om högtalarna är "märkta" med t.ex 50 watt.
Äldre förstärkare, framförallt av rörtyp, har förhållandevis låg RMS-effekt och kanske även specade med "musikeffekt" som då mer beskriver förmågan till högre tillfälligt spänningssving. Dessutom klipper dom "mjukt" och låter då inte så illa som när ett transistorslutsteg klipper.
"Allt" handlar alltså mer om spänningssving istället för RMS-effekt vid musiklyssning. Vill man medvetet jävlas med en förstärkare kan man överstyra en 1kW förstärkare med någon ynka watt i medeleffekt. Framförallt när högtalarimpedansen stiger i ett högtalarelements övre arbetsområde.
Vet inte hur jag ska förklara detta enkelt och pedagogiskt för de på forumet som inte är insatta i elektronik - ovanstående var dock ett försök!
Conan skrev:Så då har vi väl svaret på hur bra en förstärkare behöver vara:
< 2% THD (20 - 20 000 Hz)
> 30 dB kanalseparation (20 - 20 000 Hz)
Klappat och klart. Allt annat beror på hur högt man vill kunna spela, om man föredrar nån viss frekvensavvikelse samt hur förstärkaren ser ut.
I-or skrev:Conan skrev:Så då har vi väl svaret på hur bra en förstärkare behöver vara:
< 2% THD (20 - 20 000 Hz)
> 30 dB kanalseparation (20 - 20 000 Hz)
Klappat och klart. Allt annat beror på hur högt man vill kunna spela, om man föredrar nån viss frekvensavvikelse samt hur förstärkaren ser ut.
Med lågdistorderande högtalare är det inte speciellt svårt att höra skillnad mellan olika förstärkardistorsion förutsatt att man är hyggligt känslig. Under rätt förutsättningar skulle det vara lättförtjänta pengar.
I-or skrev:jansch skrev:Man bör skilja på en förstärkares uteffekt i "sinus", alltså RMS-effekt, och dess maximala spänningssving. Sving är då dess förmåga att prestera utspänning.
RMS effekt och späningssving hänger intimt ihop på väldimensionerade förstärkare vid given belastning MEN vid musiklyssning, när vi inte lyssnar på rena sinuvågor eller fyrkantvågor (vem gör det?), är medeluteffekten ganska liten med överlagrade toner och transienter som kan kräva stort spänningssving. Inte ovanligt att sådär 1-3 watts medeleffekt i praktiken kräver en 100watts förstärkare för att klara topparna/transienterna.
Så.... en typisk 250watts modern halvledarförstärkare av typ klass AB eller D är då sällan överdimensionerat även om högtalarna är "märkta" med t.ex 50 watt.
Äldre förstärkare, framförallt av rörtyp, har förhållandevis låg RMS-effekt och kanske även specade med "musikeffekt" som då mer beskriver förmågan till högre tillfälligt spänningssving. Dessutom klipper dom "mjukt" och låter då inte så illa som när ett transistorslutsteg klipper.
"Allt" handlar alltså mer om spänningssving istället för RMS-effekt vid musiklyssning. Vill man medvetet jävlas med en förstärkare kan man överstyra en 1kW förstärkare med någon ynka watt i medeleffekt. Framförallt när högtalarimpedansen stiger i ett högtalarelements övre arbetsområde.
Vet inte hur jag ska förklara detta enkelt och pedagogiskt för de på forumet som inte är insatta i elektronik - ovanstående var dock ett försök!
Huruvida förstärkaren spänningsbegränsar, strömbegränsar eller effektbegränsar beror (utöver förstärkarens egenskaper) på högtalarimpedansen. Vilken begränsning man får blir därför ofta frekvensberoende. T.ex. är det vanligt att förstärkaren spänningsbegränsar runt 50 Hz för att istället strömbegränsa runt 200 Hz.
För linjära transistorkonstruktioner måste man för övrigt ta hänsyn till EPDR (Equivalent Peak Dissipation Resistance), där fasvinkeln har en avgörande inverkan, för att se till att man håller sig inom SOA (Safe Operating Area).
För övrigt är det helt korrekt att man behöver massor av kapacitet för att ta hand om kortvariga transienter, vilka inte sällan uppfattas som ganska beskedliga.
I-or skrev:För billiga klass D-förstärkare (högfrekvens-THD om ca 1 %) som jämförs med en hygglig klass AB-dito är det förstås inte speciellt komplicerat nästan oavsett system, men jag har även detekterat tydliga skillnader med tre klass AB/A-slutsteg, två på papperet identiska Pioneer M90, och ett Pioneer M73. Högtalarna var extremt lågdistorderande bandhögtalare med THD ned mot uppskattningsvis 0,03 % vid 85 dB / 1 m (alla test utfördes vid maximala uteffekter om mindre än 10 W).
Användare som besöker denna kategori: Inga registrerade användare och 17 gäster