av I-or » 2023-08-31 18:09
Alla utstrålningsmönster som skiljer sig påtagligt från de studiomonitorer som utnyttjades vid lyssningen ger en sorts spatiell färgning i ett strikt återgivningsperspektiv. Dock ska man ha klart för sig att inspelningarna i nästan alla studior avlyssnas med en betydligt större andel direktljud än i hemmiljö, varför även denna kan anses utgöra en färgning. Intressant nog så sker dock lyssningen i masteringsteget vanligen i mer hemliknande miljö.
Hur som helst så skulle jag påstå att en bättre linjedipol (dit jag inte räknar Magnepan även om exemplet duger i spatiellt avseende) faktiskt huvudsakligen förhöjer ljudkvaliteten om man inte jämför med monitorlyssningen utan hur instrument och röster framstår i verkligheten. Man kan se det som en sorts akustisk signalprocessor, vilken under goda förutsättningar i uppställningen och rummet har långt bättre egenskaper än alla elektroniska signalprocessorer som jag har råkat på.
Till skillnad från olika former av rundstrålande lösningar är det möjligt att kontrollera simmigheten i presentationen så att den inte tar över och därigenom låter lyssningsrummet dominera akustiken i inspelningarna. Detta har sin grund i att riktindex för en dipol faktiskt uppgår till hela 5 dB, vilket är mer än för en bafflad monopol, vilken uppvisar ett riktindex om 3 dB (0 dB för en obafflad monopol, d.v.s. rundstrålare).
Till detta kommer förstås linjestrålningen, vilken ytterligare kraftigt höjer riktindex. Helst bör linjekällan mer eller mindre sträcka sig från golv till tak för att frekvensgången inte ska bli avståndsberoende även om en höjd om minst 1,7 m fungerar bra i praktiken.
Dipoler som inte är av linjetyp uppvisar dock inte särskilt goda egenskaper i mitt tycke.
Teknisk konsult inom akustik och audioteknik