Med hur många värdesiffror bör man ange distorsion?

[PerStromgren]

Tumregler är dumregler.

Jo, vi har hört att du tycker det. Jag håller inte med dig, men tror inte att vi kan ha en fruksam diskussion om saken.

Låt oss prata om ditt förslag till distorsionsmätning i stället.

Kan nämna ett en övergång till ett sådant system bättre skulle svara upp mot den förvrängning man får fram när man mäter differentiellt, alltså startar vid låga nivåer med att kalbrera mätutrustningen så att in och utsignal är lika stora, och sen tittar man på differansen mellan dem. Självklart skulle det svara bättre mot vad man hör också, vilket jag tycker är sunt - mätvärden som inte går att relatera till hörintryck är ju rätt meningslösa.

Men det är väl inte bara för hörbara signaler distorsion mäts? Så länge mätvärdet är kontinuerligt stigande för stigande differenssignal är det väl inte viktigt hur mätvärdet ser ut? "Dubbelt så mycket distorion" är väl inte ett speciellt användvart uttryck? Distorsion används mest som ett tröskelvärde: "För att gizmon inte ska märkas måste den distordera mindre än 42 ppg."

Använder man en vanlig distorsinsmätare emellertid, så kommer den att tycka att distorsionen är ungefär samma när det är hårt klippt, och när det är 10 ggr så hårt klippt som det.

Kan du förklara varför det är så? Jag är inte tillräckligt insatt för att förstå vad "10 ggr så hårt klippt" egentligen innebär.

Min poäng, sammanfattmningsvis, är att distorionmätningar bara kan användas för jämförelser: fyrpol A ger mindre distorion än fyrpol B, inget annat.

[Svante]

Tumregler är dumregler. Förenklingar/osanningar förpackade i ett falskt pålitlighetsskal.

De uppskattas ofta av de okunniga, men den okunnige kan inte avgöra när de är applicerbara. Den kunnige som har förnuft att kunna bedöma när de är applicerabara - behöver dem inte!

Mja, vi har väl varit igenom det här förr, men tumregler kan ju faktiskt ge den okunnige en större möjlighet att konstruera något som hade varit alldeles omöjligt utan dem. Alla har inte förmågan/tiden/orken att lära sig allt ända från grunden (vem som nu definierar var den ligger (kanske menar du att den ligger precis där du drar gränsen mellan tumregel och faktum?)) utan är beredda att chansa lite för att få något gjort.

Du använder ju tex inte Einsteins relativitetsteori när du designar högtalare, trots att den beskriver verkligheten bättre än Newtons lagar. Det gör du helt rätt i eftersom felen du gör när du använder Newtons tumregelmässiga lagar är så försvinnande små. En atomfysiker skulle inte kunna göra det.

Kanske behöver inte den okunnige kunna alla detaljer som behövs för att bygga en superduperhögtalare. Troligen får han ihop något som låter även med tumregler. Det kanske tom blir bättre med tumregler som han har fått av halvkunniga personer än om han skulle försöka förstå allt från grunden. Och förmodligen lär han sig något på vägen, han får något att prata om med sina kompisar och gissningsvis blir nästa bygge bättre.

Ingen som har något synpunkt till mitt förslag förresten?

(Nämligen att vid kraftig förvrängning definiera distorsionen som RMS-värdet för vågdeformationen jämfört med utsignalens börvärde, alltså att utgå ifrån den våg som skulle ha funnits där om systemet vore linjärt.)

Jag tycker att idén har en viss poäng, men att den lämnar för mycket utrymme för tolkningar. Vem bestämmer hur mycket förstärkning systemet borde ha? I många fall kan man nog mäta den som en småsignalförstärkning, men det funkar inte alltid. Tag tex en förstärkare med övergångsdist.

Jag tror metoden faller på att den inte fungerar i praktiken, just att den bygger på ett antagande om förstärkningen.

Men den är vacker som koncept och den kan nog vaska fram vissa distformer som är svåra att hitta annars, som dynamisk kompression, som du nämner.

En lurighet är dock att den även hittar snålkodningsdist. Den är ju ganska stark, men den hörs knappast alls om kodaren är bra. Snålkodning är ju att tillåta så mycket dist som möjligt utan att den hörs.