Principen är ju ganska enkel:
Excitera med en signal* som innehåller alla frekvenser. Ta in signalen från systemet på ena kanalen på linjeingången. Använd andra kanalen för loopback så kan ljudkortets tonkurva och fördröjning kalibreras bort.
Tag fouriertransformen för loopbacksignalen, och signalen efter systemet.
Utför en komplex division för varje frekvens ur fouriertransformerna, nu har man systemöverföringsfunktionens amplitud och fas. Om någon frekvens i referenskanalen blir svag, går det dåligt. Det brukar hända nära fs/2, så man gör klokt i att bandbegränsa divisionen litegrann.
Inversfouriertransformera överföringsfunktionen.
Klipp ut (gejta) den del av signalen som innehåller impulssvaret, men inte rumsreflexerna, eller möjlig överhörning mellan ingångarna på ljudkortet (vid t=0). Lägg dit ett Tukey-fönster på den urklippta snutten.
Transformera tillbaka till frekvensdomänen.
*Signalvalet spelar mest roll för störundertryckningen. Impulser innehåller för lite effekt, MLS maximerar effekten och smetar ut störningarna och distorsion i tidsled, logsvep har inte fullt så mycket effekt (men förskjuter den mot låga frekvenser vilket är bra eftersom störningarna som regel är kraftigare där), men koncentrerar harmonisk dist till egna tidsögonblick. Det utnyttjar Lilltroll i sitt trolldistprogram.
...fast nu var det ju litteratur du sökte, förstås...

Så länge har jag längat efter att loudness war skulle vara över. Nu börjar jag tro att vi faktiskt är där. Kruxet är att vi förlorade.