AxelN skrev:Hej,
jag hamnade häromdagen i en diskussion om den svävning man kan höra om man lyssnar på två närliggande toner (tex 5 kHz + 6 kHz => att man hör bla en ton på 1 kHz). Jag har alltid inbillat mig att det här är resultatet av någon olinjäritet, så att effekten har samma ursprung som IM distorsion. Men så påstods det att om man, mha hörlurar spelade upp 5 kHz i enbart ena örat och 6 kHz i det andra så skulle samma svävnings effekt uppstå. Var finns då olinjäriteten? Mitt i huvudet? Eller har effekten en helt annan förklaring som inte beror av olinjäriteter?
Jag har för mig att ing Öhman har talat om det här någon gång men jag kommer inte ihåg var eller i vilket sammanhang.
Tacksam för alla klargöranden
//Axel
Delar inte din erfarenhet att man lika bra kan blanda fram nya toner
genom att exponera ett öra för varje ton. Så är det inte (om inte
ljudtrycken är mycket stora). Men utsätter man ett öra för båda så
blir det så.
Mitt favoritexempel är att välja en grundton och sedan addera öm-
som en ters och ömsom en kvart (=en halvton upp), för då hoppar
blandtonen en hel kvint!

(Sju halvtoner.)
Men bara om tonalstrarna håller sig på de toner som man hittar på
en renklingande skala.
Vh, iö
- - - - -
PS. En intressant sak med de här fenomenen är, att om man under-
söker blandprodukternas hörbara styrka och jämför med ursprungs-
tonerna så kan man baklänges räkna sig fram till ungefär hur stor
hörselns olinjäritet är, och då finner man att den är oerhört stor!
Så stor att man kan tycka att allting borde distordera utav bara tusan
som man hör, men ändå kan man höra en distorsionsnivå hos själva
insignalen på -40 dB och i vissa fall -60 dB eller läggre...
Hörseln är fantastisk.
Fd psykoakustikforskare & ordf LTS. Nu akustiker m specialiteten
studiokontrollrum, hemmabiosar & musiklyssnrum. Även Ch. R&D
åt Carlsson och Guru, konsult åt andra + hobbyhögtalartillv (Ino).