Wikipedia skrev:Basreflexlådan har en noga avstämd öppning (basreflexport eller -tunnel) där ljudtrycket från membranets baksida kan samverka i fas med ljudet från membranets framsida och därigenom öka verkningsgraden i basområdet. Basreflexlådan blir större än den slutna lådan för samma lägsta frekvens men har högre verkningsgrad och bättre dynamik.
(Jag blundar för ögonblicket för den ännu värre/vanligare felaktigheten om "dynamik".)
Alltså, jag tänker så här. Om man ska ange verkningsgraden som en enda siffra för en högtalare så bör man göra det i ett område där tonkurvan är rimligt plan. I högtalarens huvudfrekvensområde, som man brukar säga. Man kan ställa upp en hyfsat enkel formel för verkningsgraden en bit över systemets resonanser och den blir identisk för sluten låda och basreflexlådan.
eta=rho0/(4*pi*c) * (Bl)^2/Re * (Sd/Mms)^2
...om jag kommer ihåg rätt ur minnet.
Vid lägre frekvenser ger visserligen basreflexporten ett tillskott, men å andra sidan går det sällan att hålla lådvolymen konstant och ändå få en optimal konstruktion både för sluten låda och basreflexlåda. Dessutom vill man ofta ha lite olika element, tex map Qts-värdet. Och om Qts är olika är förmodligen kraftfaktorn Bl olika vilket även påverkar verkningsgraden.
...vilket alltså får mig att dra slutsatsen att om man ska jämföra basreflex med slutet så bör man göra det med samma element, och då är man tvungen att göra det en bit ovanför resonanserna. Resultatet blir då enligt formeln ovan och identiskt för sluten och basreflex.
Så varför envisas folk med att säga att basreflexen har högst verkningsgrad?

