Kenta skrev:IngOehman skrev:Om jag vore du skulle jag strunta i manualen och mäta direkt över emitter-
motstånden istället.
Det har dels fördelen att du inte kan råka koppla fel och kortsluta något
(i manualen ser det ut som om de fyra 100-ohmarna sitter på ett separat
kort avsett för servis som kopplas in på kortet, men på schemat för för-
stärkaren ser det ut som om 100-ohmarna sitter på förstärkarkortet utan
kontakter... Som gjort för att det skall bli fel) och en annan fördel är att
du får koll på hur lika de två totempolarna är.
Om du sedan väljer att mäta över bara ett emittermotstånd (= fyra mät-
ningar) i taget eller över de två som är i serie med varandra (= två mät-
ningar) spelar mindre roll.
Av manualen kan man räkna ut att tillverkaren anser att förstärkaren skall
trimmas till en tomgångsström om 32E-3/0,27 = 118,5 mA. Det är alltså
den totala strömmen per kanal (summan av båda strömvägarna), vilket i
sin tur betyder att förstärkaren övergår till KlassB vid en peak-uteffekt om
sisådär 1,9 W.
Det betyder att man om man mäter över ett emittermotstånd skall få ett
snittvärde om 16 mV över varje motstånd (de fyra 100-ohmsmotstånden
finns där bara för att man skall få medelvärdet av spänningsfallet över alla
fyra emittermotstånd utan att behöva räkna).
Vh, iö
Ok, "totempålarna" sitter på PCB-1 mainboard som TM6, TM4 och TM5, TM3 och de blir testpunkterna TP1,TP2 och TP3, TP4 kopplade enligt manualen, 100ohmarna är lösa externa motstånd.
Om jag föjer dig rätt så är emitter motstånden kopplade till de enskilda totempålarna vid TM6, TM4, TM5, TM3, totalt 8 st totempålar?
Jag skulle kunna mäta över de två pålarna vid varje TM direkt och addera summorna från mätningen (per kanal)?
Förhoppningsvis får jag 16mV vid båda, 32mV totalt (per kanal)?
En totempole är det man passerar från + matningsspänning till - matnings-
spänning i en push pull-förstärkare. I enklaste fallet består totempolen av
(uppifrån och ned) en NPN-transistor följt av dess emittermotstånd, följt
av den andra trissans emittermotstånd och till sist den andra trissan som
är av PNP-typ.
(Det finns även konfigurationer som inte är äkta komplementära kopplingar
där man använder NPN-effekttrissor för både plus- och minushalvan, men
då har man en extra lågeffektig PNP-trissa i minushalvan också, som får den
NPN-trissa som sitter där att göra en PNP-trissas jobb.)
Det kallas för en totempole för att det är en massa objekt som är staplade
på varandra, i varje fall på schemat (på kretskortet är det inte alls säkert
att de sitter i en rak linje).
Större förstärkare kan ibland parallellkopplade effekttransistorer för att klara
större strömmar, och då kanske man skulle kunna tro att transistorerna kan
sättas helt parallellt med varandra, men det är som regel ingen bra ide. för
då fördelar de strömmen mellan varandra alldeles för ojämnt om de inte är
absolut perfekta kopior av varandra.
Så istället parallellkopplar man flera disparata totempolar (T-R-R-T*).
I den här diskuterade förstärkaren finns det två totempolar per kanal.
Vh, iö
- - - - -
*Eller Q-R-R-Q om man använder riktiga beteckningar.
PPS. Jag håller med Flint om allt han skriver härovan.
Fd psykoakustikforskare & ordf LTS. Nu akustiker m specialiteten
studiokontrollrum, hemmabiosar & musiklyssnrum. Även Ch. R&D
åt Carlsson och Guru, konsult åt andra + hobbyhögtalartillv (Ino).