Detta är oerhört intressanta saker och jag är jätteglad över responsen och de intelligenta synpunkterna:
Hur gör örat vid "körinterferensamplitudförstärkning" när örat lyssnar live? (Är inte säker på att jag ställer rätt fråga...)
Jag tror att jag ibland upplevt denna hårda, skallande körklang i starka partier när rummet (kyrkan) har hårda väggar och kanske valvtak. På nåt sätt måste väl örat skydda sig, och detta borde motsvara en limiterfunktion?
Mellanörats småmuskler?
Där ligger säkert en stor del av förklaringen, genom den s.k. Stapediusreflexen (som har måttlig men inte blixtsnabb reaktionstid) försöker hörseln skydda sig när medelnivån är så pass hög som den faktiskt ofta kan bli vid kör-live i en kyrkoakustik (vi bortser nu från de kortvariga intensiva topparna som beror på körstämmornas samverkan). Vid en live-situation slipper vi distortion från högtalarelement och klippande förstärkare, jag gissar också att vid högtalarlyssning är kanske ljudnivån ofta lägre än in real life (smaksak, olika för varje individ) och genom att Stapediusreflexen då inte är aktiverad kan de sporadiska topparna lättare detekteras och upplevas som extra elaka
För många år sedan lekte jag ganska mycket med pickuper till vinylspelare. Ja, och resten av spelaren också. Vid ett tillfälle så lyckades jag få en körskiva med julsånger att låta nästan precis som jag ville ha det. Bortsett från en lite metallisk ton i "utbrotten". Hur jag än justerade pickupen, korrigerade lasten från RIAA´t - det sista av det metalliska blev jag inte av med. Jag gav upp, det märktes inte på popplattorna i alla fall.
Någon vecka senare var jag på julkonsert i en kyrka (Gbg) och rats! Samma eländiga metalliska skimmer förekom i kyrkan! Då fick jag mig en tankeställare. Kanske verkligheten inte låter som man tror?
Ovanstående är enligt min mening en mycket central och förbisedd faktor!
Den höga toppfaktorn på körsång gör den särskilt lättklippt. Eftersom topparna förekommer någorlunda ofta ur ett perceptuellt perspektiv så blir klangen vid klippning grötig pga de intermodulationsprodukter som bildas. Det blir spektrala komponenter som inte passar in i klangen.
Ibland kan dock en del körmedlemmar också göra såna där spektrala komponenter som inte riktigt passar in. Det kan låta förvånansvärt likt distorsion i utrustningen.
...så felet ligger inte i öronen, utan i kören om man hör det live.
Gissar jag.
Helt rätt Svante, en del körer låter helt enkelt aldrig behagligt!

Örat gjorde nåt så att åtminstone minnet av körklangen blev bra. Men man känner igen det hårda ljudet när man medvetet lyssnar efter det i kyrkan.
Kan det bli så här även vid solosång vid stark efterklang? (Ligger tonerna kvar blir det väl som en kör, fast tonerna är utspridda i tiden istället för mellan körsångarna.)
Helt rätt, huvudet på spiken!
Det finns ju tre fall:
1) Ej dynamikbegränsad inspelning spelas upp på dynamikbegränsad anläggning.
2) Ej dynamikbegränsad inspelning spelas upp på ej dynamikbegränsad anläggning.
3) Dynamikbegränsad inspelning spelas upp på antingen dynamikbegränsad eller ej dynamikbegränsad anläggning.
1) ger dist i anläggningen = otrevligt
2) ger ingen dist i anläggningen, alltså motsvarande klang som i kyrkan.
3) ger ingen dist i anläggningen och lite snällare klang än den i kyrkan.
Utomordentlig sammanfattning, det är bara att välja och det lustiga är att bland fonogramlyssnare tycks alla tre alternativen förekomma som första preferens!
Mvh,
Bertil
Verksam som freelance-inspelningstekniker åt diverse skivbolag med klassisk/akustisk musik som specialitet.