Svante skrev:En dirac innehåller lika mycket effekt mellan 0 och 10 som mellan 10 och 20 kHz och mellan 20 och 30 och mellan 30 och 40...
Det blir ganska lite effekt under 10 kHz det. Det är ett av de stora problemen med diracer, det är så ruskigt svårt att spela dem tillräckligt starkt. Förstärkaren klipper fast det bara knäpper lite svagt.
Det är alltså lätt att signalen drunknar i bakgrundsstörningar.
Dessutom är det ju så att området mellan 10 och 20 kHz får samma "vikt" som området under 10 kHz. Det blir lite som att se skillnad på en röd och en brun boll i blått ljus.
Allt det ovanstående är (förstås) helt korrekt (som vanligt från Svante), men det är inte en komplett beskrivning av problemet.
Om man låter en apparat titta på utsignalen från ett testobjekt som exponerats med en dirac fungerar det alldeles perfekt om man ber den tittande apparaten översätta till en för människor fungerande presentationsmodell (Bode-diagram exempelvis), förutsatt att S/N blir tillräckligt vid låga frekvenser vill säga.
Som tidigare antytts är det ett potentiellt problem att av audioomårdet 10 oktaver finns 50% av energin i den översta. Om testobjektet har en bandbredd som sträcker sig signifikant upp i ultraljudsområdet kommer ännu mindre (vid en given toppamplitud) att finnas inom audioområdet. Det kan räcka dock för att S/N skall bli tillräckligt.
Men när man
tittar med sina ögon på den av testobjektet modifierade diracen med hjälp av ett oscilloskop blir det en annan femma. Då drabbas man inte bara av att så ofantligt lite finns mellan 16-32 Hz (sub contra-oktaven) jämfört med 10-20 kHz (625 ggr mindre!), utan dessutom är synbarheten kraftigt reducerad så den praktiska "analystyngden" blir faktiskt kvadratiskt sämre, alltså nästan 400 000 ggr sämre!
Orsaken till detta är att när man går nedåt i frekvens så händer flera saker när energin är i form av en dirac (gäller alla pulsitiva signaler förresten).
Ju lägre i frekvens det spektrala innehållet ligger, desta mindre energi har det, det har vi redan utrett. Tittar man med konstant bandbredd faller effekten med 6 dB per oktav, vilket betyder att nivån är 40 dB svagare vid exempelvis 50 Hz jämfört med 5000 Hz.
Men därutöver skiljer sig även tidutbredningen för den smalbandiga informationen. Det som ligger vid 50 Hz tar 100 ggr mera plats i tidsdomän jämfört med det som ligger vid 5000 Hz. Det gör att, trots att totalnivåskillnaden "bara" är 40 dB, så kommer verkliga amplitudskillnaden (observerbar höjdskillnad på oscilloskopsskärmen) att vara mycket större, eftersom energin är fördelad inom en mycket större tid vid lägra frekvenser, och därmed får lägre amplitud. I praktiken blir det (om jag får snabbhuvudräkna...) 60 dB.
(Nu får man ju inte blanda tid och frekvensdomän, och i synnerhet inte hoppa mellan dem, brukar ju Svante alltid säga åt mig, men eftersom jag kan hoppa, så gör jag det!
Man skall dock minnas, att så länge som signalen verkligen är en dirac, så är det inte rationellt att tala om att det finns energi i andra tidpunkter än just i själva pulsen (som är oändligt kort), men så snart en massa allpassfasdistorsion tillkommer är det viktigt att hålla koll på hur "slaskandet" yttrar sig i tid och amplitud, och då är det uppenbart att en dirac är något av det sämsta man kan välja för att analysera en högtalarens fas- och tidsdistorsioner. Även om den, som i detta fallet, förstås kan påvisa problem i judet den högsta oktaven.
I praktiken ser man vad som försiggår just i den högsta oktaven, men knappt något annat (övergången är förstås mjuk, det sker förstås ingen plötslig informationsavhuggning vid just 10 kHz).
Vh, iö
- - - - -
PS. Det kan tilläggas att när de flesta säger dirac, så menar de något helt annat, nämligen en så kort puls som deras dator kan skapa, eller ibland en så kort puls som CD-systemet kan skapa...
I bästa fall menar man "tillräckligt kort puls för att det system man vill undersöka skall ha en sämre bandbredd".
En äkta dirac är inget man kan skapa med lätthet. Det närmaste man kan komma idag är att ladda ut en pytteliten, högspänningsuppladdad, ultralåginduktiv kondensator i ett mycket lågomigt motstånd med ett extremt snabbt switchelement. Då uppstår en puls över motståndet. De kortaste pulser vi kan åstadkomma idag ligger i ps-området, vilket fortfarande är precis oändlig mycket långsammare än en äkta dirac!
(Om mad delar den oändligheten med avståndet (kvoten) från en äkta dirac till en dubbelt så dålig dirac-approximation får man dock siffran 2!
Appropå en diskussion om ohms lag i någon annan tråd
)
Fd psykoakustikforskare & ordf LTS. Nu akustiker m specialiteten
studiokontrollrum, hemmabiosar & musiklyssnrum. Även Ch. R&D
åt Carlsson och Guru, konsult åt andra + hobbyhögtalartillv (Ino).
.
.
