Maradonas problem i sammanhanget, även om han de facto totalt dominerade i Serie A under ett par år*, är att hans leverne med maffiakontakter och näsan i kokainet gjorde hans karriär alldeles för kort. Som skrivet var så har jag dock aldrig sett en spelare komma nära att dominera en VM-turnering på det sätt som han gjorde 1986.
Hedersomnämnande för VM-insatser även till Pelé, målmaskin och trefaldig världsmästare 1958, 1962 och 1970; Franz Beckenbauer, arrogant pondus i VM 1974; Mario Kempes, stormande anfallare i VM 1978; Zico, teknisk briljans i VM 1982 (när Maradona misslyckades fullständigt och ett knasigt play-off gjorde Italien till världsmästare), Roberto Baggio, yttersta finess i VM 1990 där segern slarvades bort å det grövsta av Italien (i semifinal mot en klart nedgången Maradona, f.ö.); Tomas Brolin, given i världslaget 1994 (på listan delvis eftersom jag är svensk); Emmanuel Petit, kraftfull löpare och lagets hjärta i VM 1998; Ronaldo (de Lima), vinnare av VM:s skytteliga 2002 trots närmare 10 (!) kg övervikt; Fabio Cannavaro, granithårda brytningar och dominant i luftrummet i VM 2006; Xavi, mittfältsgigant med magnetfötter i VM 2010; Manuel Neuer, räddningar både på linjen och brytningar bakom en långsam backlinje i VM 2014; Luka Modrić, bländande tekniker som nästan sprang sönder sina gamla ben för en silvermedalj i VM 2018.
*Alla fotbollsintresserade känner till hur Diego i San Paolo-stadions katakomber brukade värma upp genom att slå en yttersida ca 10 meter upp i luften över en balk för att sedan springa ett par meter åt sidan och på volley direkt slå tillbaka bollen med den andra fotens yttersida. Så höll han på utan avbrott i minst 5 minuter medan han utbrast olé! varje gång bollen passerade över balken. Allt medan chockade motståndare, inte sällan bland världens allra bästa spelare, gjorde sitt bästa för att inte bryta ihop redan före matchen.
