Värt att veta om linjekällor och bandelement

[patrikf_inaktiv]

Huruvida resonansproblemen som vattenfallsgraferna visar på Athenadiskanterna beror på att det rör sig om ett rent aluminiumband, eller har att göra med "långabandprincipen" 'är ännu obesvarat.

Isidor skrev att han vill åt rumsvänligheten hos bandelement. Medför inte placering av linjekällor, som återger olika frekvensband bredvid varandra, fasfel?
Liknande lösningar ses för övrigt på T-A´s hemsida. Hur blir rumsreflektionerna från dylika skapelser?

[DQ-20]

Isidor skrev att han vill åt rumsvänligheten hos bandelement. Medför inte placering av linjekällor, som återger olika frekvensband bredvid varandra, fasfel?
Liknande lösningar ses för övrigt på T-A´s hemsida. Hur blir rumsreflektionerna från dylika skapelser?

Alltså: "fasfel" och "fasfel". Fel bör man bara kalla sådant som är oönskat. Fasskillnader, var sig de uppstår akustiskt eller elektriskt påverkar frekvensgången i olika riktningar, vanligtvis kallad spridning. Och denna behöver inte vara identisk i alla rikningar. Snarare bör den inte vara identisk i alla riktningar. Skillnader som kommer av att elementen sitter på olika plats blir också mindre ju lägre ner i frekvens man kommer. Delningfrekvensen spelar alltså stor roll. Den rumsvänlighet som Isidor refererar till måste framför allt ha sitt ursprung i den mycket ringa vertikala spridningen (och eventuellt pga av dipolverkan.) Reflektioner i samma rikning som högtalaren (framför allt golv) är svårare att separera från direktljudet, jämfört med reflexer som kommer från en annan rikning, t.ex. en vägg. Om man envisas med att ha ett mycket hårt golv i sitt lyssningrum kan man alltså nå en ökad kvot direktljud genom att kraftigt begränsa spridningen i vertikalled.

/Dahlqvist

[Svante]

Har någon fö en (elektrisk) impedanskurva på en banddiskant? Ser den ut som en vanlig elektrodynamisk högtalare, men en topp vid undre gränsfrekvensen? Både med och utan trafo/kompensationsnät är intressant.

[patrikf_inaktiv]

Dahlqvist, jag förstår att Isidor menar den ringa vertikala spridningen med rumsvänlighet. Den varierade frekvensgången i olika riktningar som blir följden av att enheter som återger olika register är placerade bredvid varandra gör lyssnings-, och högtalarplacering ytterst kritisk. Vid minsta rörelse av huvudet i sidled påverkas den eventuell frekvenslinjäritet som erhålls i sweetspot. Eventuella fördelar kan kanske uppleva detta?
Om golv och takreflexerna är gynnsamma, så torde sido, och bakre reflexer vara desto värre. Dels pga att nivån sjunker mindre med avståndet (i jämförelse med en puntkälla) Dels pga större fasavvikelser.
I PA sammanhang ger linjekällor, om de används inomhus, lätt reflektionsproblem om de inte riggas perfekt.

[DQ-20]

Vid minsta rörelse av huvudet i sidled påverkas den eventuell frekvenslinjäritet som erhålls i sweetspot. Eventuella fördelar kan kanske uppleva detta?

Vad du beskriver är en högtalare men mycket "taggigt" spridningmönster kring nollgradersriktningen. Detta är dock inte någon självklar konsekvens av att man har två ljudkällor placerade bredvid varandra (som var och en täcker in olika frekvensband). Om våglängden är lång jämfört med skillnaden i avstånd mellan elementen, blir fasskillnaden som beror på det fysiska avståndet liten. Effekterna är alltså avhängig delningsfiltrets egenskaper: delningsfrekvens, branthet, fasegenskaper . Jag är dock inte riktigt på det klara vilka fysiska avstånd vi talar om. Du kanske kan ge några ungefärliga värden på avstånden iv talar om?

Om golv och takreflexerna är gynnsamma, så torde sido, och bakre reflexer vara desto värre. Dels pga att nivån sjunker mindre med avståndet (i jämförelse med en puntkälla) Dels pga större fasavvikelser.

Samma som gäller tonkurvan i nollgradersrikningen gäller också för större horisontella vinklar: det krävs lite exempel för att man skall kunna ta ställning. Men det är inget axiom att det måste låta "dåligt". Dipolverkan är alltid ett återgivningsproblem men det behöver inte låta "konstigt" för det: reflektionerna riktning och tidsmässiga i förhållade till direktljudet är inte likartat om man jämför bakväggsreflexer och sidoväggreflexer. Slutligen är eventuella problem med reflexer i sidoväggar ett applikationsproblem som beror på hur rummet ser ut. De stora lyssningsavstånd som talats om här, dvs mer än tre meter, antyder att applikationen skulle var till sin fördel i större rum med livlig akustik. Med dipolverkan kan man ju till viss del kontroller spridningen i sida. Man kan också elimera en del av verkan från bakväggsreflexen genom att se till att reflexerna från väggen framför och väggen bakom högtalarna tar ut varandra i lyssningplats.

När jag läser igenom inlägget så ser jag att vi har lämnat bandhögtalare och glidit in på dipoler och panelhögtalare. Dags för ny tråd kanske.

/Dahlqvist

[Svante]

Vid minsta rörelse av huvudet i sidled påverkas den eventuell frekvenslinjäritet som erhålls i sweetspot.

En av poängerna med linjekällan är väl ändå att riktverkan ser olika ut i vertikal resp horisontalled? Linjekällan är rundstrålande i horisontalplanet (om den står upp) men riktad i vertikalplanet. Effekten du beskriver uppträder om man flyttar sig upp/ner i stället. Skrev inte Isidor nånstans att det av denna anledning är bra om bandet är långt, för så länge man flyttar sig inom en cylinder som är lika hög som bandet är långt, så ändras nivån/tonkurvan relativt lite?

[patrikf_inaktiv]

Vad du beskriver är en högtalare men mycket "taggigt" spridningmönster kring nollgradersriktningen. Detta är dock inte någon självklar konsekvens av att man har två ljudkällor placerade bredvid varandra (som var och en täcker in olika frekvensband). Om våglängden är lång jämfört med skillnaden i avstånd mellan elementen, blir fasskillnaden som beror på det fysiska avståndet liten. Effekterna är alltså avhängig delningsfiltrets egenskaper: delningsfrekvens, branthet, fasegenskaper . Jag är dock inte riktigt på det klara vilka fysiska avstånd vi talar om. Du kanske kan ge några ungefärliga värden på avstånden iv talar om?

Det vore kanske bäst om Isidor svarade på detta, eftersom det är hans högtalarexempel jag tänkte på när jag skrev. Han antydde en delningsfrekvens på 1 khz, som jag uppfattade det. Ett avstånd mellan linjekällorna på 20- 30 cm är väl rimligt?!
Jag tänker på att det blir utsläckningar i det överlappande frekvensområdet. Det ska väl till väldigt branta filter för att undvika detta?

Samma som gäller tonkurvan i nollgradersrikningen gäller också för större horisontella vinklar: det krävs lite exempel för att man skall kunna ta ställning. Men det är inget axiom att det måste låta "dåligt". Dipolverkan är alltid ett återgivningsproblem men det behöver inte låta "konstigt" för det: reflektionerna riktning och tidsmässiga i förhållade till direktljudet är inte likartat om man jämför bakväggsreflexer och sidoväggreflexer. Slutligen är eventuella problem med reflexer i sidoväggar ett applikationsproblem som beror på hur rummet ser ut. De stora lyssningsavstånd som talats om här, dvs mer än tre meter, antyder att applikationen skulle var till sin fördel i större rum med livlig akustik. Med dipolverkan kan man ju till viss del kontroller spridningen i sida. Man kan också elimera en del av verkan från bakväggsreflexen genom att se till att reflexerna från väggen framför och väggen bakom högtalarna tar ut varandra i lyssningplats.

Jag avsåg inte eventuella problem som har med dipoler att göra.
Med bakreflexer mede jag bakom lyssningspositionen. Linjekällor ger större reflexproblem än punktkällor. Om källorna(mid o diskant) dessutom inbördes tidsfördröjda blir det ännu rörigare.

När jag läser igenom inlägget så ser jag att vi har lämnat bandhögtalare och glidit in på dipoler och panelhögtalare.

Ínte min mening isåfall...

[Svante]

Det vore kanske bäst om Isidor svarade på detta, eftersom det är hans högtalarexempel jag tänkte på när jag skrev. Han antydde en delningsfrekvens på 1 khz, som jag uppfattade det. Ett avstånd mellan linjekällorna på 20- 30 cm är väl rimligt?!
Jag tänker på att det blir utsläckningar i det överlappande frekvensområdet. Det ska väl till väldigt branta filter för att undvika detta?

Det här problemet har man nog oavsett om det rör sig om band eller koner. En typisk tvåvägskonhögtalare delas väl vid 2kHz och då blir det lika mycket problem om avståndet mellan elementen är 10-15 cm.

Eller menar du att detta är specifikt för bandhögtalare?

[patrikf_inaktiv]

Vid minsta rörelse av huvudet i sidled påverkas den eventuell frekvenslinjäritet som erhålls i sweetspot.

En av poängerna med linjekällan är väl ändå att riktverkan ser olika ut i vertikal resp horisontalled? Linjekällan är rundstrålande i horisontalplanet (om den står upp) men riktad i vertikalplanet. Effekten du beskriver uppträder om man flyttar sig upp/ner i stället. Skrev inte Isidor nånstans att det av denna anledning är bra om bandet är långt, för så länge man flyttar sig inom en cylinder som är lika hög som bandet är långt, så ändras nivån/tonkurvan relativt lite?

När jag frågade Isidor om det inte blir problem med att dela ett bandelement vid 100hz för att möjliggöra en övergång mellan Lf- systemet (sfärisk utbredning)och bandet (linjekälla).

Jag fick följande svar:

Du måste skilja mellan linjekällor och bandelement. En approximativ linjekälla kan skapas m.h.a. dynamiska element om avståndet dem emellan är litet i förhållande till våglängden, precis som Svante visar exempel på ovan. Det går således utmärkt att dela ett bandelement vid exempelvis 1 kHz och ändå ha linekällekarakteristik över hela audioområdet.

Det tolkar jag som att systemet Isidor syftar på består av ett bandelement som diskant. Dynamiska element i linjekonfiguration(approximativ linjekälla ) som mid och en sub som delas under 100 HZ
Är du med på vad jag menar nu?

[patrikf_inaktiv]

Svante skrev:

Eller menar du att detta är specifikt för bandhögtalare?

???
Jag menar att det är specifikt för konstruktioner där olika frekvenser återges av ljudkällor placerade bredvid varandra, i x led.

I detta fallet är placeringskänsligheten liten i vertikalplanet. Man bör alltså kunna förflytta huvudet upp och ned (i y- led) utan att tonbalansen förändras.
Förflyttas huvudet däremot i sidled blir det däremot problem.
Det är väl anledningen tilll att de flesta flervägshögtalare har elementen utspridda i y- led?

[Svante]

patrikf:

Ah, OK då förstår jag vad du menar. Eftersom de ligger i x-led så kommer frekvensgången att ändras om man flyttar sig i x-led. Det måste stämma.

Om man ska fundera på hur stor skillnad det kan göra: Antag 1kHz och att elementen ligger i fas rakt framför. Antag vidare att de sitter 20 cm ifrån varandra. Vi sitter på 3 meters avstånd och flyttar oss en halvmeter i sidled. Efter lite funderingar på geometrin inser man att vägskillnaden blir 0,2*0,5/3=0.033m. Vid 1kHz motsvarar det ungefär 1/10 våglängd. Adderar man två sinusar med fasvinkel 2pi/10 så blir beloppet av dem sqrt((1+cos(fi))^2+(sin(fi))^2)~1.9 i stället för 2. Nivåändringen blir 20*log(1.9/2)=-0.4 dB.

Det är hörbart, men knappast allvarligt. Rummet påverkar nog mycket mer.

[Svante]

En sak som kanske inte hör hit, men ändå kanske gör det. En högtalare är alltid drabbad av diffraktion vid kanten av lådan. Det betyder att den har en en linjekälla liggandes längs kanten av lådan. Denna linjekälla kommer också att orsaka tonkurveändringar när man flyttar sig i sidled, även om elementen sitter ovanför varandra.
Linjekällan är dock inte likfasig längs sin längd så det finns skillnader som jag inte klarar att reda ut nu. En hastig simulering i Edge visar på att nivåskillnaden nog är mindre än de 0.4 dBna vid 1kHz som jag räknade fram nyss, men den beror på baffelstorlek och geometri, så det blir lite som att jämföra äpplen och päron.

[patrikf_inaktiv]

Svante. Jag har provat att ha diskanter på sidan av bashögtalare (med mina nuvarande högtalare). Det hände mycket märkliga saker med ljudbilden vid huvudförflyttning i sidled jämfört med nu, då jag har diskanterna mellan bashögtalarna.
Kan det vara tidsfelet som spökar istället?

Diskanter bredvid...


Diskanter mellan...

[Svante]

Jag vet faktiskt inte. Avståndet är ganska stort, väl, kanske 40 cm? Det skulle ge -1.8 dB vid 1kHz beräknat på samma sätt som i förra exemplet. Sen delar du kanske högre? 2kHz? Då rör det sig om hela -9 dB. Det ökar ganska fort.

Någon annan kanske har en alternativ förklaring?

[patrikf_inaktiv]

Jag delar vid 1 k och avstånder var ca 30 cm, "CC".
Jag upplevde inte att tonbalansen förändrades, men att tex en vokalist bytte plats flera gånger, när man förflyttade skallen i sidled. Ett par cm räckte för att märka skillnad.

[norman]

Jag vet faktiskt inte. Avståndet är ganska stort, väl, kanske 40 cm? Det skulle ge -1.8 dB vid 1kHz beräknat på samma sätt som i förra exemplet.

Fast det är väl inte bara tonkurveförändringar som är problemet, hörseln är väl ganska bra på att bestämma riktningen på ljud vid dom frekvenserna? (har dock ingen bra koll på hur den bestämmer riktningen...)

[patrikf_inaktiv]

Fast det är väl inte bara tonkurveförändringar som är problemet, hörseln är väl ganska bra på att bestämma riktningen på ljud vid dom frekvenserna? (har dock ingen bra koll på hur den bestämmer riktningen...)

Kan det isåfall vara förändringen av tidsskillnaderna, Bas- och diskantelementen sinsemellan som påverkar hur man uppfattar riktningen på ljudet?

[Svante]

Nej det är sant, när det rör sig om tidsskillnad mellan öronen är det kinkigare. Men nu börjar min hjärna gegga ihop så jag tror att jag inte ska spekulera mer.

[norman]

Kan det isåfall vara förändringen av tidsskillnaderna, Bas- och diskantelementen sinsemellan som påverkar hur man uppfattar riktningen på ljudet?

Jag kan egentligen inget om detta men har för mig att jag läst att vid låga frekvenser bestäms riktningen mha fas och vid högre frekvenser bestäms den av tonkurveförändringar mellan öronen som huvudet ger upphov till.

Men som sagt, kan inget om detta så det kan vara helt fel!

[patrikf_inaktiv]

Oops, vi har hamnat på djupt vatten... Kan inte nån rädda oss ur återvändsgränden med ett färgglatt matlabdiagram !

[Thomas_A]

Just Nordmarks artikel handlar lite om riktning mellan öronen. Klassikt är väl att över 1.2 kHz eller så finns det ingen förmåga för fas/riktning?

Om man nu inte tror på Nordmarks artikel som säger att faskapaciteten ökar markant om signal är jittrad, ner till ung. 1 µs och upp till 8 kHz där mätningarna slutar...

Svante, har du lyckats få fatt på Nordmarks artikel?

Vore kul att få nåt expertutlåtande på de experimenten...

T

[Svante]

Just Nordmarks artikel handlar lite om riktning mellan öronen. Klassikt är väl att över 1.2 kHz eller så finns det ingen förmåga för fas/riktning?

Om man nu inte tror på Nordmarks artikel som säger att faskapaciteten ökar markant om signal är jittrad, ner till ung. 1 µs och upp till 8 kHz där mätningarna slutar...

Svante, har du lyckats få fatt på Nordmarks artikel?

Vore kul att få nåt expertutlåtande på de experimenten...

T

Nejvisstja, där blev det nog stack overflow i min lilla hjärna. Det var en JASA jag skulle leta reda på eller hur var det.

Ah, där var det: Nordmark, JO. "Binaural time discrimination", 1976, 70; p 870

Jag skickar ett mail till mig själv så att jag kommer ihåg att kolla på jobbet i morgon. Ja se minnet.

[patrikf_inaktiv]

Kan det vara så att det blev konflikt mellan rumsinformationen från diskanterna och basarna, i min hjärna, i mitt exempel med sidledsförflyttningar ovan?
DVS. kan man uppfatta små "tidsfel" mellan bas och diskantelement, åtminstone om de varieras under lyssning?

[Svante]

Just Nordmarks artikel handlar lite om riktning mellan öronen. Klassikt är väl att över 1.2 kHz eller så finns det ingen förmåga för fas/riktning?

Om man nu inte tror på Nordmarks artikel som säger att faskapaciteten ökar markant om signal är jittrad, ner till ung. 1 µs och upp till 8 kHz där mätningarna slutar...

Svante, har du lyckats få fatt på Nordmarks artikel?

Vore kul att få nåt expertutlåtande på de experimenten...

T

Nu har jag artikeln i min hand. Får läsa i kväll. Det verkar inte helt lätt att hålla isär vad som var jitter inom samma kanal (och lika i kanalerna) och vad som var tidsfördröjning mellan kanalerna.

Vad jag ser nu verkar det som om de 0.2 us-erna var jittret i sig.

Vi får se vad Nalle Puhs lilla hjärna orkar i kväll..

[Isidor]

patrikf,

Jag tycker att det är lite synd att det verkar som om du inte vill acceptera att mätresultaten för Athena inte är representativa för långa bandelement i allmänhet. Vanligtvis uppvisas godkända till mycket bra mätresultat och jag har definitivt aldrig sett något liknande de resultat som ni mätt upp för Athena. Låt oss alltså vara medvetna om att vi diskuterar ett undantag här.

Jag känner för övrigt inget som helst behov av att förklara varför dessa element tycks uppträda så pass illa. Med detta sagt vill jag bara poängtera att spektrogrammens giltighet för frifältsförhållanden kräver att rummet är ekofritt för de ca 26 ms inom vilka data presenteras. Detta motsvarar nästan 9 m, för ett mätavstånd om 2 m alltså en löpväg som är 2 + 9/2 = 6.5 m till närmaste begränsningsyta - knappast möjligt i praktiken alltså. Alternativt måste ytorna vara täckta med absorbenter med en absorptionsfaktor om minst 0.98 eller så, något som inte alls är garanterat trots de relativt höga frekvenser och korta våglängder det handlar om här. Sammantaget innebär detta ett stort frågetecken för mig när det gäller förloppet för tider längre än kanske 5-10 ms. Ökningen efter ca 13 ms kan mycket väl vara resultatet av rumsreflektioner.

Att frekvensgången är och förblir högst problematisk är dock en helt annan sak och kan knappast förklaras med något signalanalytiskt finlir. Hur som helst behöver vi nog inte älta dessa mätresultat ytterligare.

När det gäller reflekterade vågor inomhus gäller att dessa i praktiken i hög grad diffuseras p.g.a. icke-plana begränsningsytor samt möbler och att vågutbredningen därför allt mer övergår till sfärisk form oavsett utstrålningsmönstret från källan. Efterklangsfältet blir m.a.o. i det närmaste diffust även i normala bostadsrum. Detta är för övrigt ett standardantagande inom alla statistiska rumsakustiska beräkningar och stämmer i de flesta fall rimligt väl över den s.k. Schröderfrekvensen som hamnar omkring 300 Hz i normala lyssningsrum. Det är alltså helt korrekt enligt vedertagna akustiska principer att tillgodoräkna sig riktverkan från en linjekälla när man analyserar direktljudets förhållande till det reflekterade ljudet. Linjekällor ger alltså avsevärt mindre reflektionsproblem och inte tvärtom.

Intressant är även i detta avseende att den s.k. efterklangsradien (det avstånd där direktljudet har samma energi som rumsljudet) för en typisk konventionellt strålande högtalare i ett likaledes typiskt lyssningsrum endast blir ca 0.5 - 1.5 m (frekvensberoende) för att för en linjekälla hamna mellan ca 0.5 och 10 m (frekvensberoende). Inom den viktigaste delen av audioområdet dominerar direktljudet alltså för linjekällan medan man för konventionella strålare i praktiken alltid lyssnar i efterklangsfältet. Som tur är kan hörseln ändå i viss mån diskriminera mellan ljud med olika ankomsttid, men som de flesta känner till är ett normalt lyssningsrum trots allt alltför odämpat för optimala förhållanden och här har linjekällan med sin stora riktverkan en klar fördel.

Jag vill också passa på att bestämt dementera alla påståenden om bandelementens närmast magiska egenskaper. Okorrigerade impuls- och frekvenssvar är i de allra flesta fallen sämre än för de bästa dynamiska elementen och det är endast för distorsion som man kan uppnå bättre resultat. Nu är det som tur är ganska enkelt att korrigera linjärt (impuls/frekvenssvar ) medan olinjär korrektion (distorsion) är betydligt bökigare.

En del av "magin" kan tveklöst tillskrivas det faktum att nästan alla långa bandelement är av dipoltyp, vilket via reflektioner mot framväggen ger en illusion av djup och separation i ljudbilden som kan vara häpnadsväckande. Detta är dock en form av akustisk signalprocessning som inte går att stänga av (annat än med genomtänkt uppställning eller absorption) och som strikt sett inte är "korrekt". Ibland kan den också vara uttalat negativ för lyssningsintrycken med en otrevlig simmighet som bieffekt.

En delningsfrekvens om ca 1 kHz är sannolikt alltför hög för det horisontella avstånd som gäller mellan elementen i dina högtalare. Den horisontella spridningen blir ojämn och det är antagligen effekter av detta som du märker av. För min egen del kommer jag att dela betydligt lägre, omkring 400-500 Hz men då är också banden betydligt bredare och även längre.


Svante,

Långa banddiskanter har en löjligt låg grundresonansfrekvens, vilket medför att någon elektrisk impedanstopp inte gör sig gällande inom audioområdet. För hårt spända basmembran i stil med t.ex. Apogee framträder dock den elektriska impedanstoppen tydligt.

[Thomas_A]

Kul Svante,

väntar med spänning på vad du har att säga.

T

[Svante]

Svante,

Långa banddiskanter har en löjligt låg grundresonansfrekvens, vilket medför att någon elektrisk impedanstopp inte gör sig gällande inom audioområdet. För hårt spända basmembran i stil med t.ex. Apogee framträder dock den elektriska impedanstoppen tydligt.

Så det är nästan bara resistans då? Eller märker man av membranets (vad säger man, jag menar "talspolen" fast det finns ju ingen, det är ju membranet) induktans?

[patrikf_inaktiv]

Isidor skrev:

Jag tycker att det är lite synd att det verkar som om du inte vill acceptera att mätresultaten för Athena inte är representativa för långa bandelement i allmänhet.

Athenamätningen är de enda jag sett för långa frinhängda bandelement. Är Apogee och Magnepan frihängda och representativa för det vi talar om?

Jag känner för övrigt inget som helst behov av att förklara varför dessa element tycks uppträda så pass illa.

Du är ursäktad . Det känns inte uppbyggligt att lägga mer möda på dessa.

"En delningsfrekvens om ca 1 kHz är sannolikt alltför hög för det horisontella avstånd som gäller mellan elementen i dina högtalare. Den horisontella spridningen blir ojämn och det är antagligen effekter av detta som du märker av.

Blir det så stora frekvensgångsvariationer att det går att märka på någon cm förflyttning i sidled?
Och kan frekvensgångsvariationer förklara kantringen av ljudbilden(subjektiv förflyttning i sidled fram och tillbaks av sångare tex.)?

[patrikf_inaktiv]

Isidor skrev:

För min egen del kommer jag att dela betydligt lägre, omkring 400-500 Hz men då är också banden betydligt bredare och även längre.

Vad händer med bandets impedans när bandet gör
stora röralser i magnetfältet?

[Isidor]

Svante,

Just det, i stort sett en rent resistiv belastning för själva bandet. För riktigt höga frekvenser ger dock induktansen ett icke försumbart tillskott till impedansen - vid 20 kHz i värsta fall av ungefär samma storlek som den resistiva delen, men oftast betydligt lägre. Det hela beror på hur många aluminiumremsor som utgör bandets "talspole" och även av om man utnyttjar polstycken av stål vid magnetgapet. Till detta kommer i förekommande fall naturligtvis transformatorimpedansen.


patrikf,

Apogees band var frihängda medan Magnepans som tidigare beskrivits är punktinfästa längs bandets hela höjd. Principiellt fungerar de på samma sätt, dock naturligtvis med vissa skillnader. Sammanfattningsvis är bägge konstruktionerna helt klart representativa för jämförelser med Athena-elementen. Det är alltså inte avgörande om banden är frihängande över hela höjden eller inte. Plastfolie och korrugering har däremot en avgörande inverkan.

Även om jag i mitt förra inlägg förklarade Athena-resultaten som ett avslutat ämne vill jag bara avsluta med mina tankar om det hela (resultaten stör mig en hel del eftersom de avviker så pass mycket från vad som borde vara fallet ): Om vi utgår från att resultaten stämmer så är den enda förklaring till den märkliga frekvensgången som jag kan tänka mig en förekomst av en hel del ljudavstrålande moder, sannolikt både i band och akustiskt i magnetgapet. Jag skulle kunna gå in mer i detalj, men jag nöjer mig av olika skäl med detta konstaterande.

Med kraftiga och osymmetriska reflektioner mot sidoväggarna kan jag absolut tänka mig att ljudbilden för visst programmaterial kan kantra en aning åt det ena eller andra hållet för olika lyssningspositioner, men man får nog utsträcka förflyttningarna till åtminstone några cm eller så.

Vid 500 Hz krävs bara förskjutningar omkring någon mm peak för att åstadkomma extrema ljudtrycksnivåer för ett drygt 2 m långt och 20 mm brett band. I praktiken blir membranrörelserna försvinnande små förutsatt att man använder sig av en någorlunda brant högpassfiltrering.