Det är väl två delar man gillar i en rörförstärkare som gitarrist:
a) spectrat och tonen man får
b) dynamiska svaret så man kan kontrollera tonen
Man säger att rören ger en assymetriskt dist, dvs positiv halvvåg och negativ är olika. Det syns också tydligt i ett oscilloskop att det inte ser så symmetriskt ut.
Det favoriserar generellt jämna multipler på grundtonen som harmoniskt innehåll.
Dom jämna bestämmer värme, och de udda karaktär kan man sammanfatta lite.
Och sedan en kompressor/expander-funktion för att bestämma precis när du når en viss ton/spectra. Övertonshalten ökar ju lavinartat ju hårdare klippning, men klippningen sker under klar mycket längre intervall i nivå än i transistorsaker.
Det som klagas på mest är ju känslan i en digital simulering, att det inte svarar på samma sätt som en rörstärk.
Och rent ljud med snygg karaktär och grötdist är relativt enkla. Svåraste att göra snyggt är lätt sprucken ton. Så att kunna kontrollera tonen hela vägen från ren till gröt är idealet, och det är enbart genom fingrar och plektrum dvs sättet att spela.
Det bästa jag hittat i digital simulering är Trash från
www.izotope.com (VST och DX-plugin) där det finns ett 50-tal distmodeller man kan kombinera i serie kombinerat med mycket annat.
En stor del är faktist kabinettsimuleringen och de modellerna(boxmodels i Trash), och sedan att simulera uppmickat kabinett när man spelar in saker. Väldigt mycket av karaktären i ljudet bestäms av resonanser på olika frekvenser, och hur omfånget för gitarr hamnar i dessa.
Inte så mycket matematiska saker åt dig, men lite saker att översätta till matematiska termer kanske.
