Svante skrev:lilltroll skrev:Mitt dilemma ligger mer på om Re är 5.72 ohm eller 5.78 ohm, att Rms inte är well behaived, samt att Cms är speciell.
Men alltså... 5,72 eller 5,78 ohm... Inte kan du påstå att du har den precisionen i dina mätningar? Om du får 5,74 ohm och ohmmetern visar 5,3 ohm så bör du väl inte ange Re med två decimaler?
Då får du ta till fyrtrådsmätning, i båda fallen.
Jag vill nog påstå att jag har den prec. i felets standardavvikelse, möjligen inte i felets medelvärde (Ett statiskt fel). Men det är mindre intressant vid modellbygget. Dvs, jag har inte kalibrerat mitt Rs jättenoga, samt att jag har inte testat korskorrelationen mellan de två inkanalerna på ljudkortet än.
Säg att det finns en apparat som mäter Re med mycket god precision. Att använda det värdet skulle kanske vara intressant i BASTA
EFTER att TS parametrarna modelleras.
Jag vill påminna om att kapitel sju i boken gör reklam för LMS metoder framför 3 punktsmetoden, och varför skulle det inte vara så?
Varför använda 3 punkts metoden när jag kan använda 400 punkts metoden på brusigt data? (Ok jag slipper gärna 400 punkts metoden på labben med papper och penna)
Antag nu att vi gör vår mätning, transformerar den till frekvensdomänen, och sedan mäter vi en punkt med ett annat mätinstrument t ex DC impedansen.
Matar vi in den punkten i vår FFT så har vi nu en impedanskurva som i någon mening blivit okontinuerlig. En LMS metod kommer nu tvingas föra en felanpassning för alla frekvenser.
Man måste skilja på:
1. Vi gör en observation av den verkliga modellen
2. Vi gör en modell baserat på observationen
3. Vi studerar modellfelet dvs punkt1-punkt2
Modelfelet är avvikelsen mellan observationen och modellen, ingenting annat.
Men så finns det ett annat fel, den verkliga modellen som vi inte känner till som är avvikande från våran modell baserat på observationen vilken kan vara vad som helst även om punkt1-punk2=0 för alla f
Gör vi en ny observation, så kan vi förändra modellen, men den observationens data ska vi inte tvinga in i punkt 1.
Utan vi jämför punkt 2 från första gången med vår nya modell.
Det skulle nu kunna visa sig, vilket jag inte vet, att den första modellen lyckades skatta Qts mycket väl, dvs felet mellan den skattade Qts och den okända verkliga Qts är mycket liten.
Om det var så, så har vi en metod att skata Qts mycket noga.
Hade vi tvingat in DC mätningen i punkt 1 så hade skattningen av Qts blivit sämre.
På samma sätt så blir skattningen av Vas med delta-massa metoden ganksa osäker. Vill man vara noga så kan man därför först mäta med delta massa, och därefter med delta fjädring. På detta sättet kan vi minimera felet i varje TS parameter. Med dessa två data kan vi dessutom skatta Bl säkrare. (Att lyckas mäta den verkliga Sd måste vara det svåraste, kanske bör det vara denna parameter som faller ut från de andra)
Om vi sedan gör en mätning i den akustiska domänen. Sätter elementet i en baffel och mäter på 1 meters håll, med kalibrerad mikrofon, så kan vi trimma in Bl och Sd ännu säkrare genom att minimera felet mellan vår akustiska observation och vår modell. Där får vi in mer data för att skatta Sd och Bl mer noga.
