Är lasten 2 ohm minimum (med impedanstoppar som går oändligt högt) så renderar en utimpedans om 0,1 ohm tonkurvefel som ändå håller sig inom +/- 0,25 dB sisådär (om jag får göra ett snabbt överslag i huvudet).
Kanske tycker man det är okej, kanske gör man bedömningen att det är otillräckligt? Men å andra sidan kan man ju fråga sig om det är rimligt att laster ser ut på det viset.
I vissa fall är det nog det (t ex för att driva vissa bandhögtalare eller elektrostathögtalare som liksom blir så svåra laster "naturligt") men då är det ju ändå inget som hindrar att högtalaren faktiskt kan konstrueras för att ha rätt tonkurva - i just den situationen att den drivs med 0,1 ohm.
I själva verket så är det troligare att det händer om det finns en standard för utimedansen.
Saknas en sådan standard blir det däremot med säkerhet hörbara klangskillnader med en sådan högtalare, beroende på vilket förstärkare man väljer att använda (alltså utöver andra karaktärsskillnader som kan finnas mellan olika förstärkare).
I andra fall kanske den extremlåga belastningsimpedansen är en konsekvens av en (av olika skäl vald) koppling. T ex fyra parallellkopplade basmoduler, eller något liknande.
Och då undrar jag - vad är vitsen med att driva de fyra modulerna med en kanal? Vore det inte naturligare att använda en stereoförstärkare och driva två med varje kanal? En tvåkanalig förstärkare som kan driva säg 40 V RMS i 4 ohm, är ju troligare att finna till rimligt pris, än en enkanalig som kan driva 2 ohm till samma spänning.
Kort sagt: Det finns sällan varken någon ekonomisk vinning eller något fysikaliskt argument (inte ens bärbarhet, för förstärkares höljesstorlek och vikt är typiskt snarare proportionell mot totaleffekten än mot antalet kanaler) för att i parallellkopplingsfallet tillgripa en lågohmslastbar förstärkare, jämfört med att dela upp i flera förstärkare.
Men mest av allt vill jag bara säga att jag såklart håller med dig. Självklart bör förstärkare (liksom allt annat!) vara konstruerat för sitt ändamål. Det finns dock inget som hindrar att man har en standard som säger att förstärkares standadiserade utimpedans är 0,1 ohm, men att man ändå gör förstärkare för specifika system som har helt andra egenskaper.
T ex en som är konstruerad (KlassAB eller varför inte KlassD?) för att matas av 12 volts-batteri (=uppåt 14 volt under laddning) och mata högtalare med en nominell impedans om 0,5 ohm. För bilbruk kan det vara en förnuftig lösning som gör att man slipper switchomvandare för att boosta spänningen men ändå får ut en redig uteffekt (uppåt 40W utan bryggad arkitektur). I det fallet väljer man troligen en annan utimpedans än 0,1 ohm. Att högtalarkablarna behöver vara oerhört kraftiga tror jag ingen missar att reflektera över.
Eller något annat exempel. En standard betyder inte alltid att det är man är tvungen att följa, bara att det finns något att följa.
Morello skrev:För att svara på Ingvars fråga:
Jag tycker en utgångsimpedans i krokarna 0 till 0,1 ohm är adekvat.
Resterade frågor är komplexa och tarvar mer indata.
Förbaskat bra svar!
Du undviker tumreglerna med bravur!
Kan tillägga att jag är mycket glad över att du svarade på just huvudfrågan. Håller också med dig om att den andra frågorna kräver mera indata, men du får gärna välja ansatser därvidlag fritt. Använda hypotetiska indata alltså. Jag är ju ändå mest intresserad av människors resonemang och tankar, snarare än att få förenklade svar serverade.
Så resonera gärna runt de komplexa frågorna, Morello!
Låt mig starta med ett miniresonemang, som du kan ta avstamp från, låta dig inspireras av eller helt ignorera till förmån för ett helt eget. Alla infallsvinklar är helt ok (även att avstå från att resonera om det självklart, du kan ju ha något mycket viktigare att göra)! Så här kan jag hur som helst tänka mig att resonera:
F: Om man vill ansluta två parallellkopplade högtalare, t ex för två olika rum, är det då ett specialfall att tycka att slutstegens utimpedans bör vara lägre än 0,1 ohm?
S: Jag tycker inte det, eftersom man får förmoda att aldrig båda paren är inkopplade samtidigt om det är seriös lyssning på G, och dessutom är 0,1 ohm fortfarande så lågt att klangfelens hörbarhet kan ifrågasättas även med två parallellkopplade välkonstruerade 8-ohmshögtalare.
F: Om man anslutit stereofoniska 8ohms-basar (säg min impedans 6 ohm, max oändlig, bara för att ta i lite...) till ett förefintligt stereoslutsteg, och sedan vill skaffa ett par till och ansluta dem parallellt för att få mera ljudtryckskapacitet, är det då viktigt att förstärkarens utimpedans är lägre än 0,1 ohm?
S: Jag tycker inte det, eftersom tunkurveskillnaderna elektrisk in i bassystemen blir mindre än +/- 0,07 dB! Är basmodulkonstruktionen optimerad för att användas i ett antal om 1,4 basmoduler* på en förstärkare med en utimpedans om 0,1 ohm, blir tonkurvefelet när man använder 1 par eller 2 par mindre än 0,04 dB! (i båda fallen).
Vh, iö
- - - - -
*Sådana antal kan man självklart i praktiken inte ansluta, men får nöja sig med heltal.
Men - det visar ändå att man som högtalarkonstruktör (med hjälp av lite trivialt tankearbete) faktiskt kan optimera en konstruktion således att tonkurveavvikelsen från systemets nomenella tonkurva vid ALLA frekvenser blir mindre än 0,04 dB (!) - både när man ansluter ett system ensamt och två system parallella till en förstärkare med den föreslagna standadiserade utimpedansen 0,1 ohm.
Fd psykoakustikforskare & ordf LTS. Nu akustiker m specialiteten
studiokontrollrum, hemmabiosar & musiklyssnrum. Även Ch. R&D
åt Carlsson och Guru, konsult åt andra + hobbyhögtalartillv (Ino).
