Hästskon är magnetens returkrets. Det är den som gör att den från talspolen vända magnetpolen tilgängliggörs utanför talspolen, medan den pol som är vänd mot talspolen leds in till inuti talspolen.
Allt detta skapar ett magnetiskt flöde radiellt genom talspolen, och gör att strömmar genom talspolen skapar krafter i talspolens längsledd, som får membranet att accelerera och flytta luft i takt med musiksignlen.
AlNiCo-magneter är notoriskt opålitliga, eftersom de har mycket lätt att tappa magnetiseringen. De har i själva verket så dålig remenens att man inte ens kan montera isär dem utan att riskera att magneten tappar kraften.

Vidare är fältstyrkan klen, så magneten behöver vara lång, vilket dock för det goda med sig att det är lättare att kontrollera läckfältet. I många fall hittar man dock äldre magnetsystem med AlNiCo-magneter som uppvisar påfallande goda distorsionsegenskaper. I flera fall beror det på att man för att hålla magnetdelarna på plats ofrivilligt skapat kortslutningsringar som verkar gynnsamt på linjäriteten!
Ferrit-magneter är på nästan alla sätt pålitligast, och även neodymmagneter har vissa fördelar. De senare har faktiskt en volymenergi som är i storleksordningen 80 ggr större än hos ferritmagneter, och jämför man med AlNiCo så är de ännu bättre, men då parametrarnas kvoter är knepiga är det svårt att nå lika hög "magnetisk verkningsgrad" som man kan åstadkomma med ferritmagneter. En annan svaghet man neodymmagneterna är att de inte tål temperatur lika bra som ferritmagneter. Vill man ha maximal energi i gapet är dock ofta neodymium den bästa lösningen.
Vh, iö
Fd psykoakustikforskare & ordf LTS. Nu akustiker m specialiteten
studiokontrollrum, hemmabiosar & musiklyssnrum. Även Ch. R&D
åt Carlsson och Guru, konsult åt andra + hobbyhögtalartillv (Ino).