Alla apparater låter som de mäter, bara man mäter tillräckligt många saker för att täcka in det man hör.
Men tonkurva är bara en sak man kan mäta, och när det gäller högtalare så är de dessutom inte en transimissions-länk (såsom tidigare delar i kedjan - alltså saker med en entydig utsignal och en överföringsfunktion som kan tecknas som kvoten mellan ut- och insignal), så deras tonkurva är inte alldeles självklart vad det är för något*.
De är (alltså ett par av dem - tillsammans med delar av rummet) en ljudfältsdekoder, med uppdraget att återställa ursprungsförnimmelsen.
Det vi nås av när vi lyssnar på ett par högtalare är direktljud, men sen också reflekterade ljud från olika ytor i rummet, och de senare har inte utgått ifrån samma strålningsriktning som de vi lyssnar i direktljudsmässigt. Högtalare har alltså oändligt många olika tonkurvor, och åtminstone ett tiotal olika strålningsriktningar har signifikant betydelse för hur vi uppfattar dem under normala lyssningsförhållanden.
Spelar vi starkare än väldigt svagt på dem så kommer dessutom distorsionen in som en hörbar påverkan från de flesta högtalare, och visst har även saker som fasdistorsion en viss betydelse, ehuru liten, men...
Allt som allt är det ändå, i de flesta fall (av högklassig lyssning i goda rum) direktljudstonkurvan som är den viktigaste. De andra egenskaperna/parametrarna är långt ifrån försumbara, men direktljudstonkurvan är ändå (igen - i goda rum och med högtalare som inte är alldeles förfärligt illa presterande på andra sätt) det som MEST betämmer hur vi uppfattar högtalarna. Med direktljud menar jag då även de reflektioner från rummet som vi inte kan skilja från direktljudet. Det kan bero på BÅDE frekvens, tid och på riktning.
Så hur är det då med tonkurvans hörbarhet?
Jo, när jag började intressera mig för olika fenomens högbarhet på första halvan av 70-talet så började jag med att försöka läsa alla böcker i ämnet (hörseln) som jag kunde få tag på, och de verkade rätt samstämmiga med avseende på vilka avvikelser som var hörbara. De berättade att hör gränsen går vid ungefär +/- 3 dB. Alltså att två olika frekvenser kan återges 6dB från varandra, och då börjar vi märka att något är påverkat.
När jag själv började studera fenomenen några veckor snare blev jag dock minst sagt paff av att kunna notera att hörgränsen i verkligheten snarare låg på 0,1 dB p-p! Alltså att vår hörsel var 60 gånger känsligare än vad som stod i litteraturen. Det kan tilläggas att jag senare (under tiden 1978 - 1989) skaffade mig ett större statistiskt underlag, och kunde konstatera att medelsnittsskänsligheten för små avvikelser snarare låg uppåt 0,5 dB för i princip otränade lyssnare, och att rätt många med lite träning kunde nå ned till 0,3 - 0,2 dB. men att förmåga att kunna detektera så små avvikelser som 0,1 dB trots allt var ganska ovanlig.
Men oavsett detta - låt oss säga att en detektionsgräns om 0,5 dB p-p (det vill säga +/- 0,25 dB) är rimlig att hävda då, vad kan vi isåfall dra för slutsatser av det?
Jo - att de flesta högtalares tonkurvor inte alls är linjalräta*. Långt ifrån.
Tonkurvan i nollgradersriktningen är inte den anda orsaken till att vi hör skillnad mellan olika högtalare, långt ifrån, det är inte ens nästan sant, men den räcker som förklaring till att vi gör det.
Vh, iö
- - - - -
*Och dessutom kan man diskutera vad som utgör en "rak tonkurva" för ett fantomprojicerande högtalarpar? Är det ett streck på ett papper när en av högtalaren mäts i ett ekofritt rum, eller är det den tonkurva från högtalarparet, som gör att samma tonkurva kan konstateras inne vid trumhinnorna på lyssnarna vid högtalarlyssning, som live? (Psykoakustiskt rak tonkurva.)
Skillnaden är i och för sig inte jättestor, den ligger någonstans mellan +/- 0,8 dB och +/- 2,5 dB (beroende på hur många faktorer man inkluderar i stereosystemkompenserandet), men det är ändå många gånger mer än vår hörsels detektionsgräns...
Fd psykoakustikforskare & ordf LTS. Nu akustiker m specialiteten
studiokontrollrum, hemmabiosar & musiklyssnrum. Även Ch. R&D
åt Carlsson och Guru, konsult åt andra + hobbyhögtalartillv (Ino).
