av Svante » 2004-10-17 12:52
Läst i ELAK-boken, strax efter att formeln för konhögtalarens verkningsgrad härletts:
eta=rho0/(2*pi*c) * (Bl)^2/Re * Sd^2/Mms^2
eta=verkningsgraden i halvrymd, rho0=1.2kg/m3 c=345 m/s Bl=kraftfaktorn, Re=talspoleresistans, Sd=konarea, Mms=rörlig massa.
Med verkningsgradsformeln kan vi spekulera i konstruktörens möjligheter att påverka verkningsgraden. Fältstyrkan B är inte mycket att göra åt. Man kommer lätt upp till ca 1 Wb/m2, men inte mycket högre, för då mättas magnetens polstycken och läckningen blir avsevärd. Man får göra den så hög som är ekonomiskt försvarligt. Att ändra spolens trådlängd l vid konstant massa är helt verkningslöst, det balanseras av att resistansen Re då ökar med l^2 och tjänar bara att påverka elektriska impedansen. Minskas membranytan S så minskar dess massa ännu snabbare vid bibehållen mekanisk stabilitet, detta ger en teoretisk möjlighet att höja verkningsgraden om membranmassan är stor jämförd med spolens massa. Uppenbart är emellertid att konens material måste väljas så att den blir så lätt som möjligt i förhållande till nödvändig mekanisk styrka och stabilitet. Råkar i stället spolens massa vara dominerande kan vi med konstant resistans se på förhållandet mellan trådlängd och massa och finna att trådarean och följaktligen massan skall göras liten. Både spolmassa och membranmassa skall alltså minimeras och man kan därför finna en optimal balans mellan dessa. Återstår inverkan av trådmaterialet i spolen. Man finner kvoten l^2/(Re*Ms) = 1/(gamma*rho), där gamma och rho är resistivitet och densitet, som kan kallas för trådmaterialets godhetstal. Det är ca 2 gånger högre för aluminium än för koppar. Maximal verkningsgrad avgörs alltså i princip helt av materialvalet i magnetkrets, kon och spole, givet konens geometriska form, och det finns en optimal massjämvikt mellan spole och kon.
Amen.
Så länge har jag längat efter att loudness war skulle vara över. Nu börjar jag tro att vi faktiskt är där. Kruxet är att vi förlorade.
