Satt och filosoferade. Det finns ett par saker som har likheter med mastrings- och reklamradiokompression.
Jag tänker på en "master-class" som jag var på en gång. För er som inte vet är en masterclass ett tillfälle för tex en sångelev att få träffa en riktigt stor, välkänd sånglärare. Det blir som en sånglektion med publik. Iaf så var det två elever som skulle sjunga nåt romantiskt och finstämt, de skulle visst vara kära eller nåt. När de var klara sa läraren nåt i stil med, "That was very nice. I loved it standing here next to you. But I can imagine that the people on row 15 couldn't hear a bit". Vad hon bad om var alltså att de skulle sjunga starkt, men så att det lät som om det var svagt. Hon ville att de skulle komprimera ljudet, med våra termer.
Den andra saken gäller stränginstrument med fler än en sträng per ton, tex piano. Där sitter det ju ofta två eller tre strängar för samma ton. Orsaken till det är att man vill ha en stark ton som klingar länge. Det är svårt att åstadkomma med en sträng som anslås, all energi som exciterar strängen måste ju dit i anslagsögonblicket. Om tonen ska bli stark, så suger man ju mycket energi ur strängen (per tid) och tonen dör fort.
När man har flera strängar händer det nåt fiffigt. Vid och strax efter anslaget rör sig strängarna i fas. Det betyder att de kopplar bra till resonansbotten och det låter starkt. Men eftersom strängarna inte är identiskt stämda, så kommer de efter en stund att svänga lite ur fas, och därmed koppla sämre till resonansbotten. Tonen klingar därmed länge. Örat luras alltså att tonen är både stark och har ett långt utklingningsförlopp. Inte helt olikt kompression.
Min undring är som följer: Finns det något grundläggande lyssningsmässigt positivt med komprimerade ljud? Det verkar ju som om man även med oelektroniska medel försöker åstadkomma det. Ger det associationer till kraft och styrka, eller varför dyker det annars upp både här och där?
!)
