petersteindl skrev:celef skrev:varför är det just 50db, varför inte 40db eller 30db?
och impedanskurvor, hur ska dom presenteras? som stereophile mellan 0-20ohm, det tycker jag är lite "lågt i tak", 50 ohm där med kanske skulle vara lämpligare?
Jag har i tidigare inlägg skrivit angående detta och jag vet att även IÖ och Svante skrivit.
Då jag ser tonkurveavvikelser från rak tonkurva så anser jag att om tonkurvans avvikelser för ögat motsvarar samma upplevda avvikelse för örat utan att känna till Y-axeln så vore det bra.
Man kan alltså göra en undersökning på detta och jag tror att det även gjorts och resultatet blev 50 dB.
Jag ser dock även förhållandet mellan höjd och bredd på pappret som viktigt. D v s det är längden på X-axeln delat med längden på Y-axeln som också kommer in.
20-20 kHz är en bra skala. 20-40 kHz går också men jag ser 10-40 kHz som något bättre eller 5-80 kHz. Men 10-80 kHz funkar bra det också. Då pratar jag om högtalarmätningar.
Vad gäller impedans vill jag helst se alla toppar utan att de kapats. Sedan tycker jag att den topp med högst värde bör kunna läggas så högt upp på pappret som möjligt med bibehållen jämnt högsta värde.
D v s är den högsta toppen 67 ohm så är 70 eller 80 ohm på Y-skalan det jag skulle välja om det gick.
Standard är 25, 50, 150 ohm och hoppet mellan 50 och 150 ohm tycker jag är för stort.
Mvh
Peter
Håller med om det mesta av det där.
Men jag tycker inte det är rimligt att varken ändra Y-skala som funktion
av bredd/höjd-förhålladet som "pappret" har, eller att tvångsstyra vilka
proportioner pappret skall ha. Detta av helt praktiska skäl. De som tycker
att det är svårt att jämföra mätningar på olika proportionerade papper får
helt enkelt lära sig.
Jag gissar att vi är överens om detta. Inte att det är prefiekt att det är
så, men att det är av praktiska skäl nödvändigt då det inte går att styra
proportionerna i många fall.
När det gäller frekvensspannet så är nog min grunduppfattning att pappret
för hela audioområdet alltid bör vara med på bild, även om man bara mätt
en del av audioområdet. Om mätningen bara sträcker sig över en mindre
del av audioområdet så skall självklart inte kurvan ritas längre än det som
är mätt.
När det gäller infra- och ultraljudsområdena så tycker jag alla de förslag
på bandgränser du nämner fungerar bra. Men jag hade önskat, för de mera
ovanas skull, att 20 och 20 000 Hz alltid markeras med två lite kraftigare
vertikala linjer då. Tyvärr sker så inte alltid.
- - -
Håller helt med dig om det du skriver om impedans, även om jag för vissa
sammanhang faktiskt föredrar log-skala för impedansen (men mest bara för
eget bruk, där det av skäl jag inte tänker gå in på är fördelaktigt att göra
så).
Jag kan även se värden med att för vissa högtalare göra två mätningar av
impedansen på samma papper - en med "normalskala", och då brukar jag
välja 25 ohm eller i undantagsfall 50 ohm fullskala, och sen ännu en mät-
ning om maximpedansen överskrider maxvärdet som kan visas (25 eller 50
ohm alltså) - på samma papper*.
Den senare brukar jag i dessa fall med 100 eller 250 ohm fullhöjd.
Vh, iö
- - - - -
*Det fina med kråksången är att sådana kurvor ju aldrig passerar varandra.
Så trots dubbla kurvor på samma papper så blir det hur lättläst som helst,
men trots det så låter jag ibland den senare mätningen bara visa de delar
av kurvan som överstyrde med den förstnämnda mätningen.
Att bara visa impedansen med en kurva duger förvisso bra för många hög-
talare, de flesta. Men de med väldigt stora variationer, de förtjänar verk-
ligen dubbelkurvor av detta slag, tycker jag.
Fd psykoakustikforskare & ordf LTS. Nu akustiker m specialiteten
studiokontrollrum, hemmabiosar & musiklyssnrum. Även Ch. R&D
åt Carlsson och Guru, konsult åt andra + hobbyhögtalartillv (Ino).
