Istället för en biffigare nätdel kan man tex ha några rejäla kondensatorer som ger en extra skjuts när det behövs. Kan man dra ner på storlek på nätdelen sparar man såväl pengar som vikt. Man kan göra en mindre låda, det blir billigare att frakta, drar mindre ström osv. Med en mer "dynamisk" konstruktion kan man ha billigare transistorer, lägre krav på övriga komponenter. Det är en väldig skillnad på kraven om en förstärkare ska kunna lämna en stor ström kontinuerligt jämfört med kanske max en tiondels sekund.
Vad som också spelar roll är inom vilket resistansområde förstärkaren ska kunna ge effekt. Vill man bygga en förstärkare som dubblar effekten vid varje halvering av (högtalar-)last så krävs det rätt rejäla doningar redan vid beskedliga effekter. De flesta tillverkare anger dock uteffekten vid 8 ohms nominell resistans.
På 70-talet upptäckte japanerna att en viktig marknadspoäng var att ha många watt. Kenwood var väl de som drev detta längst, man hade något som (om jag minns rätt) kallades typ MOPP - Maximum Output Pulse Power. Vad man gjorde var att koppla in en extern nätdel, man körde enbart en kanal och med korta pulser lastade man på tills det brann. Sedan tog man det värdet gånger två eftersom det var en stereoförstärkare. En liten 2x12 W förstärkare kunde därför kallas för en 250W- förstärkare

Elektronik är billigt och mekanik är dyrt idag. Det är absolut billigare med en mer komplex elektronik än att skicka med några extra kilo kylflänsar.
/ B
När Einstein insåg att allt var relativt började han kröka på rummet.