Moderator: Redaktörer
tordnilsson skrev:Jag funderar på vad som händer om man veckar ihop "hårdare" alltså mindre avstånd mellan elementen?
nuffe skrev:Då blir det en sk. Ripol, met ett annan ljud utstrålning.
matssvensson skrev:nuffe skrev:Då blir det en sk. Ripol, met ett annan ljud utstrålning.
Ljudutstrålningen påverkar du främst med att ge fram och baksida olika akustiska arbetsbetingelser (volymer, yta, dämp). Ett sånt specialfall kallas ibland Ripol, men det är i grund och botten samma sak som en veckad dipol.
Dämpmaterial i hålrummen kan få positiva effekter på funktionen värda att utforska.
Mvh, mats
matssvensson skrev:Men du kan inte tillgodoräkna dig hela vägsträckan från elementens framsida till baksida, eftersom håligheterna framför elementen verkar som korta dåliga horn. Mynningsytan rör sig alltså teoretiskt synkront utan tidsförskjutning med elementet. Bara sträckan från framsidans mynning till baksidans mynning bidrar till att hindra utsläckningen mellan fram och baksida på dipolen. Den medsvängande luften ökar elementens rörliga massa, så att elementens undre gränsfrekvens sjunker. Högre upp i frekvens får du en hornresonans (kvartvågspipa).
IngOehman skrev:Eftersom den här tråden tycks ha glidit över till experimentella frågor har
jag ett litet tips som jag vet kan göra underverk när man bygger dipoler
som är utformade på andra sätt än som platta bafflar.
Saken är den att det är lätt att lura sig att tro att man istället för att
bygga en stor platt baffel:
──o──
Kan bygga en H-baffel:
├o┤
Eller varianter av detta (ljud spelas nedåt och uppåt men inte åt sidorna).
Alltså att man förlänger avståndet mellan fram- och baksida för att minska
utsläckningen av att de två sidorna alstrar ljud ur fas med varandra.
Men Både H-baffeln och de flesta varianter av den, ger resultat som är en
hel del sämre än deras byggare förväntar sig. och det beror på ett feno-
men som den som arbetat med resonansretser kanske känner igen. Vad det
handlar om är hur ljudhastigheten påverkas av den resonanta funktion som
uppstår när man förser elementet (det som jag symboliserat med ett litet o)
med en pipa åt vardera riktning.
En pipa ger en resonans, närmare bestämt vid en frekvens där dess längd
motsvarar en halv våglängd, och resonansen i sig ger ett hastigt faskast.
Inget av det är någon överraskning för den som läst på lite om grupplöptider,
men konsevensen för lägre frekvenser brukar komma som en överraskning
för många: Våghastigheten för alla frekvenser under den där kvartsvågs-
resonansen blir oändlig (luften rör sig som vore den inkompressibel, som en
plugg) om Q är oändligt, och det ökade avstånd som man trodde att man
hade skapat äts helt upp av det fenomenet. Återstår gör alltså bara det
yttre avståndet (att den bakre mynningen är längre bort ifrån lyssnaren).
Vill man tillgodogöra sig även det inre avståndet så behöver man dämpa de
"pipor" som uppstått, och gärna i mynningarna, eller mynningen (singularis)
om man förskjuter baffeln i ├o┤ så mot ena änden, så det blir ett └o┘. Då
behöver man bara dämpa bakåt.
Det kan verka kontraintuitivt att man behöver dämpa för att få ut mera bas,
men så blir det. Det man förlorar på dämpningen får man tillbaka med råge
(om man dämpar optimalt) genom att fördröjningen ökar och utsläckningen
därmed minskar.
Om man dämpar lagom mycket så blir faskastet lågt och den inre sträckan
ökar och blir en välgörnade delay. En bieffekt är att basen blir inte bara
djupare, utan även torrare, eftersom dämpningen för membranfladdret att
minska. Igen - om dämpningen görs precis rätt. Särskilt effektivt är det på
element som bara har den elektromekaniska dämpningen (EMF-återkoppling)
att förlita sig på, och som är lite olinjära därvidlag.
Lite på samma sätt som ljudledningshögtalare kan får att spela välartiku-
lerat även med baselement som är undermotoriserade, om lagom mängd
dämpning används.
Vh, iö
matssvensson skrev:Resonemanget jag refererade till sammanfattas av IngOehman i annan tråd
http://www.faktiskt.io/phpBB3/viewtopic.php?f=10&t=51983&p=1751797&hilit=dipol#p1751797IngOehman skrev:Eftersom den här tråden tycks ha glidit över till experimentella frågor har
jag ett litet tips som jag vet kan göra underverk när man bygger dipoler
som är utformade på andra sätt än som platta bafflar.
Saken är den att det är lätt att lura sig att tro att man istället för att
bygga en stor platt baffel:
──o──
Kan bygga en H-baffel:
├o┤
Eller varianter av detta (ljud spelas nedåt och uppåt men inte åt sidorna).
Alltså att man förlänger avståndet mellan fram- och baksida för att minska
utsläckningen av att de två sidorna alstrar ljud ur fas med varandra.
Men Både H-baffeln och de flesta varianter av den, ger resultat som är en
hel del sämre än deras byggare förväntar sig. och det beror på ett feno-
men som den som arbetat med resonansretser kanske känner igen. Vad det
handlar om är hur ljudhastigheten påverkas av den resonanta funktion som
uppstår när man förser elementet (det som jag symboliserat med ett litet o)
med en pipa åt vardera riktning.
En pipa ger en resonans, närmare bestämt vid en frekvens där dess längd
motsvarar en halv våglängd, och resonansen i sig ger ett hastigt faskast.
Inget av det är någon överraskning för den som läst på lite om grupplöptider,
men konsevensen för lägre frekvenser brukar komma som en överraskning
för många: Våghastigheten för alla frekvenser under den där kvartsvågs-
resonansen blir oändlig (luften rör sig som vore den inkompressibel, som en
plugg) om Q är oändligt, och det ökade avstånd som man trodde att man
hade skapat äts helt upp av det fenomenet. Återstår gör alltså bara det
yttre avståndet (att den bakre mynningen är längre bort ifrån lyssnaren).
Vill man tillgodogöra sig även det inre avståndet så behöver man dämpa de
"pipor" som uppstått, och gärna i mynningarna, eller mynningen (singularis)
om man förskjuter baffeln i ├o┤ så mot ena änden, så det blir ett └o┘. Då
behöver man bara dämpa bakåt.
Det kan verka kontraintuitivt att man behöver dämpa för att få ut mera bas,
men så blir det. Det man förlorar på dämpningen får man tillbaka med råge
(om man dämpar optimalt) genom att fördröjningen ökar och utsläckningen
därmed minskar.
Om man dämpar lagom mycket så blir faskastet lågt och den inre sträckan
ökar och blir en välgörnade delay. En bieffekt är att basen blir inte bara
djupare, utan även torrare, eftersom dämpningen för membranfladdret att
minska. Igen - om dämpningen görs precis rätt. Särskilt effektivt är det på
element som bara har den elektromekaniska dämpningen (EMF-återkoppling)
att förlita sig på, och som är lite olinjära därvidlag.
Lite på samma sätt som ljudledningshögtalare kan får att spela välartiku-
lerat även med baselement som är undermotoriserade, om lagom mängd
dämpning används.
Vh, iö
Mina nuvarande teoretiska kunskaper är för dammiga för att kunna bekräfta eller motsäga detta. Men det resonerar tilltalande med något långt bak i mitt minne.
mvh, mats
nuffe skrev:Nåt framsteg??
God Jul
Henrik
nuffe skrev:
Vill du se mer är det en Diy träff utanför Göteborg i april, jag ska försöka ställa ut mina missfoster....
Henrik
Användare som besöker denna kategori: Inga registrerade användare och 7 gäster