petersteindl skrev:. . . så verkar Bob Stuart vilja få med all HF inklusive noise och på något sätt frekvensförskjuta det ner till tonfrekvensområdet och lägga det på nivå under brusnivån.
Nu kommer ni få det fläskigaste svengelskainlägget i Faktiskts historia.
Han säger att det finns en noise floor in the recording
before the musicians start d v s innan musikerna börjar spela så finns det ett HF-brus som han inte vill ta bort. Min spontana fråga blir, vad är det för vits med det? Har Bob någon fysikalisk förklaring? Finns det någon psykoakustisk förklaring? Använder Bob det inspelade HF-bruset till att åstadkomma en slags dither? I princip skulle jag i och för sig kunna tänka mig att det skulle kunna vara en fördel att ha med en form av naturligt brus till hörseln som agerar som ditherbrus i hörselsystemet om det skulle göra skillnad och om det skulle vara en fördel att använda sig av befintligt HF-brus för ändamålet så skulle det möjligtvis måhända kanske kunna vara en psykoakustisk fördel?
Men jag vill gärna se fler noggranna vetenskapliga analyser på området. De på Meridian må komma med briljanta fysikaliska lösningar, men psykoakustiken behärskar de inte. Jag gör min bedömning utifrån allt jag hittills sett av deras produkter. Men de jobbar ju tillsammans med andra som kanske kan, eller de kanske har ny personal eller lärt sig?
Sedan säger Bob att
Between 20 kHz och 50 kHz there is a small komponent which is very critical. Han använder just ordet critical! Det är långt starkare än ordet important. Critical ligger närmare lethal eller ödesdigert eller förödande. Det betyder skillnad mellan liv och död. Därför skriver jag som jag gör d v s jag använder ord som att leva och överleva.
Överlever inte musiken utan denna kritiska information mellan 20 kHz och 50 kHz? Vidare säger Bob:
It contributes to the microstretch of the sound i tonfrekvensområdet . Jag vill nog påstå att det är en häpnadsväckande slutsats. Den må vara sann eller må vara falsk, men oavsett, är det häpnadsväckande.
Då man ser videon bör man lyssna på varje ord Bob säger och helst översätta detta för sig själv för att på djupet söka förstå innebörden i det som sägs. Jag avfärdar det inte. Man kan inte avfärda något man inte ens trängt in i för att söka förstå, anser jag. Jag skall göra ett försök att förstå vad de har gjort.
Sedan säger Bob,
We know that if you take that part away, like if we fold it down to CD quality, people can hear the difference. Vetenskapliga tester har bevisat detta. hävdar Bob. Hans engelska förstår jag ibland inte helt. I mina datorhögtalare har jag ibland svårt att höra vad Bob säger. Han säger vidare: It damages the sound however you do it. It is very important to preserve that sound upp till 50 kHz. Sedan säger Bob att det finns ytterligare en frekvensregion som ligger högre upp än 50 kHz där det enbart finns brus.
It is very important because it is the bit that allows the D to A converter to run at higher speed, but it has no Music information in it. Music information is in tonfrekvensområdet och området upp till 50 kHz De vill inte ta något av innehållet upp till 96 kHz ifrån ljudfilerna!
De tar informationen i frekvensområdet 50-96 kHz och fold it and burry it i frekvensområdet från 20 kHz till 50 Khz. De kallar denna process för Encapsulation och de är able to do burry it below the noise because they know no one can ever hear this noise. This noise is inaudible. The next step is using an advanced digital resampling process. We fold it again säger Bob. Ok, vad jag förstår betyder folding på engelska samma sak som resampling.
Därefter they burry this noise i området 20 – 50 kHz i tonfrekvensområdet långt under brusnivån i tonfrekvensområdet. Genom att göra detta tar de frekvensregionen 50-100 kHz nedkonverterat till regionen 20-50 kHz. Sedan är deras process genom resampling helt lossless to bury 20-50 kHz i området 20-20 kHz. Genom att göra så, så de nedkonverterat informationen i frekvensområdet 20 kHz – 100 kHz till information i frekvensområdet 20 – 20 Khz och lagt denna långt under brusnivån i tonfrekvensområdet. På så sätt får de 3 ggr så mycket information hävdar Bob.
Nu då de har all denna information samlat i området 20 Hz till 20 kHz så har de en fil som är 44/48 kHz samplingsfrekvens och inuti denna fil har de tonfrekvensområdet och om man spelar detta utan en MQA-decoder så är det detta integrerade resultat i den kodade filen som man hör. Sedan säger han att we hear it better than CD.
Burried below the noise, way below the noise, buried as noise is the information from region 20 kHz till 96 kHz. The MQA-decoder will unwrap this, perfectly. It will give you exactly what was heard in the studio. once it is unwrapped, then we put the sound to what it was and you get the original sound restored.
Vad jag förstår så jobbar man med utgångsfilformat med 192 kHz eller högre för att kunna spara information till 96 kHz som de sedan genom en lossless resampling process (sample rate conversion) drar ner till information i området 20 – 50 kHz d v s då arbetar de i 96 kHz samlingsfrekvens.
Därefter gör de samma resamplingsprocess från 96 kHz till 44/48 kHz så att de har hela tonfrekvensområdet fast under dess bruset i tonfrekvensområdet så har de enligt Bob lyckats spara nyttoinformation ända upp till 96 kHz utan förlust. I MQA-dekodern kan de sedan packa upp informationen och återställa den förlustfritt i sitt respektive frekvensintervall ända upp till 96 kHz.
Ok, i realiteten har de gjort en manöver så att man inom ett hanterbart filsystem, specificerat till 48 kHz samplingsfrekvens d v s 24 kHz nyttosignal, ändock får med nyttosignal till 96 kHz.
Ok, det är väl ok, men. . . varför gör de detta, säger de? Det finns fysikaliska saker Bob nämner och Psykoakustiska skäl.
Försök till Sammanfattning.
Fysikaliska skäl som Bob nämner:
1.) 20 kHz – 50 kHz. Between 20 kHz and 50 kHz there is a small component which is very critical.
a. This critical information, som finns i frekvensintervallet 20 kHz till 50 kHz, contributes to the microstretch of the sound in tonfrekvensområdet 20 Hz till 20 kHz.
2.) Det finns en noise floor in the recording
before the musicians start, d v s innan musikerna börjar spela så finns det ett HF-brus som Bob inte vill ta bort.
3.) 50 kHz – 100 kHz. Det finns ytterligare en frekvensregion som ligger högre upp i frekvens än 50 kHz där det enbart finns brus och det är området från 50 kHz till 100 kHz.
a. It is very important because it is the bit that allows the D to A converter to run at higher speed, but it has no Music information in it.
b. They know no one can ever hear this noise. This noise is inaudible.
4.) Music information is in tonfrekvensområdet och i området ovanför upp till 50 kHz[/b]
a. De vill inte ta något av innehållet upp till 96 kHz ifrån ljudfilerna!
Psykoakustiska skäl som Bob nämner:
1.) We know that if you take that part away, like if we fold it down to CD quality, people can hear the difference. Vetenskapliga tester har tydligen bevisat detta.
2.) It damages the sound however you do it. It is very important to preserve that sound upp till 50 kHz.
Personligen undrar jag i vilken instans Bob anser det viktigt att få med:
A.) Området 20 kHz-50 kHz.
B.) Området 50 kHz till 100 kHz.
Jag vill bena upp problematiken, enligt Bob, i två separata fack. Vad anser Bob vara viktigt i respektive fack?
1.) Det som Bob anser D/A-omvandlaren behöver för att fungera.
2.) Det som Bob anser hörseln behöver för att höra originalet.
Eftersom Bob hävdar följande: Bruset i området från 50 kHz till 100 kHz is very important because it is the bit that allows the D to A converter to run at higher speed, but it has no Music information in it. Det är alltså D/A-omvandlare som behöver detta kritiska område från 50 kHz till 100 kHz för att fungera. Det är alltså Bobs svar på min frågeställning nr 1.
Bob hävdar följande: Between 20 kHz and 50 kHz there is a small component which is very critical. This critical information contributes to the microstretch of the sound in tonfrekvensområdet 20 Hz till 20 kHz. Det skulle alltså utgöra svaret på min fråga nr 2.
Ok! Då drar jag följande slutsatser
1.) För att för att tillgodose problemet mellan 50 kHz och 100 kHz så löses det i samband med D/A-omvandlingen.
2.) För att tillgodose problemet mellan 20 kHz och 50 kHz så löses det genom att ha elektronik och högtalare eller hörlurar som klarar upp till 50 kHz.
Det är alltså två skilda saker i två skilda frekvensinnehåll som måste beaktas eftersom dessa är critical och de beaktas i två olika processer, varav den ena enbart är av fysikalisk art i D/A-omvandlaren och den andra ända fram till hörseln.
Så har jag förstått MQA och anledningarna som Bob anser varför MQA behövs.
Antingen har man användbar information som man vill ta vara på eller också har man det inte.
SUMMA SUMMARUM: Fullt ut behövs det digitalfiler på musik med 192 kHz samplingsfrekvens i A/D-omvandling där det finns nyttobrus med till 96 kHz för att en D/A skall funka. Halva vägen i samplingshastighet behövs för att öronen skall funka.
Med MQA fås 192 kHz filer i streamingformat med 44/48 kHz samplingshastighet och då med betydligt lägre bit rate än med vanlig 192/24.
Man fixar enligt Bob HD-format med vanlig hederlig fast Meridian-moddad bonn-streaming.
Men hur ser en sinc ut fullt ut genom MQA? Påverkas den något. Kan man välja annan typ av filter som måhända lämpar sig bättre än FIR?
Än så länge har inga nymodigheter imponerat på mig förutom delta-sigma och noise-shaping, som ju egentligen inte är nymodigheter. Philips hade väl noise-shaping innan de ens tagit fram sitt 16-bitars chip.
Själv vill jag ha PCM i lagringsformat och kunna införa överföringsfunktioner med filter för att därefter översampla till 99 MHz med delta-sigma och noise-shaping och viss form av dither.
För övrigt verkar det kunna gå att dekoda med MQA till PCM 192 kHz samplingsfrekvens.
Därefter kan man leka med digitalsignalen med digitala filter etc. Är det så?
Så länge man är i den digitala domänen spelar formatet ingen roll så länge representationen är explicit exakt och förståss utan att låsa jitter så att en fullständig jittertvätt inte kan ske strax före eller i samband med D/A-omvandlingen. Ett problem är att jitter faktiskt kan låsas i en sample rate conversion process beroende på hur den görs.
Med dagens moderna kretsar är hastigheter för beräkning inga problem. Jag kan ta hand om MQA också om jag skulle vilja det. Det bör ju enbart vara fråga om mjukvara?
Med vänlig hälsning
Peter