Det hände sig vid den tiden då Kalle Ståhl publicerade sina rön om hörbar färgning. Och om jag inte har alldeles fel så är det så att vår hörsel i hög grad är optimerad för att lyssna på varandra, dvs att vi är väldigt känsliga för att detektera färgningar hos de övre formantfrekvenserna.
Översatt till rimliga låga ordningars filterteori så innebär det att man måste ha en högst avsevärd bandbredd.
Vilket i sin tur innebär att en typisk mikrofon med 200 ohm generatorimpedans helst inte ska lastas med längre kabel än 10 m, vilket ofta blir svårt beroende på var man har sina ingångssteg.
Det var den ena anledningen bakom projektet med de framskjutna mikrofonfösrtärkarna till S4 i RH som jag hade förmånen att vara med och utveckla (tillsammans med Ola Kejving och Kent Heinemark). (Den adra anledningen var att det fanns ett behov av att dela mikrofoner mellan kontrollrum och PA).
På det glada 70-talet så tillhörde jag (också) den s k "Revoxmaffian", bland alltför många andra som alla tyckte sig begripa precis allt om inspelning. Nu, mer än 40 år senare så ser jag mig själv hamna i allvarligt återfall, fast nu snarare i "Zoommaffian"
Jag har blivit varse att här funnits en debatt om lågkapacitiva kablar från Holographic Audio, en debatt som delvis spårade ur (som vanligt) och kom att handla om mycket annat än den var tänkt för.
Dessa kablar är enpoliga koaxer.
Men om jag översätter resonemanget till mikrofonkablage, dvs parkablar (alt fyrskruvar) så vill jag ha fatt på lågkapacitiv mikrofonkabel. I samband med publika konserter så bör ju heller inte kabeln vara för grov, styv eller känslig.
Eller, för att uttrycka det kortare, vad är "state of the art" när det gäller mikrofonkabel?