Apogees konstruktion av både bas- och diskantelement är annorlunda än Magnepans med betydligt färre svagheter. Apogees planarbasar har relativt tjocka aluminiumledare i horisontell orientering över nästan hela ytan och kan därför ta upp betydligt mer horissontell spännkraft än Magnepans konstruktioner som förlitar sig på en tunn plastfolie.
Grundresonansen för planarelementet ger en odämpad topp i frekvensgången, vilket gör att vissa toner kan "ta över" något i återgivningen, men detta beror förstås även på rummet. För övrigt ger den asymmetriska drivningen med magneter endast på ena sidan av membranet upphov till en hel del antratonsdistorsion vid högre ljudtrycksnivåer. Basen blir en aning "fet", men är i det stora hela inte alls dålig.
Till slut insåg även Apogee planarbasarnas begränsningar och släppte Studio Grand (Diva), Grand (Duetta) och Mini Grand (Stage) med konventionella basenheter i botten. Man kan förstås med fördel kombinera Duetta med basmoduler om man vill göra sin egen motsvarighet till Grand. Med ekvalisering bör en sådan kombination kunna låta riktigt bra, speciellt om man uppskattar den typiska dipolklangen med extra högtalarväggsreflektion (vilken kan ge ett närmast otroligt extradjup). Man bör dock vara beredd på att man behöver 300-400 W i 8 ohm för att få ordentlig fart på bestarna.
Stereophiles mätresultat i närfältet visar frekvensgångstoppen i basen, men överdriver denna ordentligt jämfört med hur den uppträder på normala lyssningsavstånd:
https://www.stereophile.com/content/apogee-stage-mini-grand-loudspeakers-1994-measurements