Håller på och bygger om en gammal 35 mm,s biografprojektor. I slutet av 1900 talet använde man sig av tre frekvens Dolby brusreducering och Dolby SR.
Förstår att Dolbyn gjorde nytta vid musiklyssning där det fanns både tysta och höga partier. Men hur är det med biograffilmer som oftast har höga ljudnivåer och tysta partier är sällsynta? Funderar på om jag kan skippa de trebands komprimerings och expanderkretsar som redcerar i pumpning och fasfel mellan delningsfrekvenserna.
Vilken skillnad kan jag höra på en Dolby inspelning om jag spelar upp filmen med och utan brusreduceringen. Oftast ligger ljudnivån kring 100 db. Och vad är det för skillnad mellan Dolby och Dolby SR. Själv ska jag ha en 0 ohms förstärkare som är kopplad till fotocellen. 0 ohms förstärkaren ger en linjär förstärkare. I Dolbys försteg sitter en ingångstransformator, men en transformator kan väll inte sänka in impendansen till 0 ohm. Dolbys konstruktion med ingångstransformator för att få balanserad och störnings okänslig ingång ger i mitt tycke en mattare ljud och har inte samma dynamik.
Biograftekniker som jag kom i kontakt med menade att man inte behövde ha frekvenser som går över 7000 Hz och oftast fanns det ett filten som gjorde att diskanten föll snabbt och oftast redan vid 2000 hz. Själv ska jag öka frekvensomfånget till mellan 15 Hz och upp till 17000. Ljudspåret på filmen läser man av med en tunn ljusstråle. Vid 17000 hz blir ljusstrålen motsvarande en halv våglängd. Om jag inte har fel bord det innebära att ljudnivån faller och distorsionen blir höge vid högre frekvenser.