Moderator: Redaktörer
Calleberg skrev:Men de verkar ha blitt rätt skapliga efter många års tweakande, även om de ser lite märkliga ut.
Calleberg skrev:KEF envisas ju med sina UNI-Q. Jag har inte hört dem i någon av de senaste varianterna. Men de verkar ha blitt rätt skapliga efter många års tweakande, även om de ser lite märkliga ut.
https://www.audiosciencereview.com/foru ... iew.11144/
Kraniet skrev:IÖ har ju nämnt det att om man vill låsa ljudet till högtalaren så är koaxial väldigt bra. Dvs bra till centerhögtalare.
Men jag har som sagt inte förstått varför det skulle vara så.
Med koaxial har man heller inte möjlighet att justera spridningen i vertikalled vilket tydligen kan ha negativa effekter. Både vad gäller upplevt frekvensgång men även på stereoförmågan.
Kraniet skrev:En punktkälla har ju lyfts fertalet gånger på forumet att de är direkt olämpliga för bra återgivning. En välfungerande koax blir väl som en punktkälla med en viss spridningsvinkel?
Varför det är dåligt är dock inte klart för mig.
Harmans slutsatser ang rak on-axis och kontrollerad off-axis är ju tydligt och bra. Verkar ju vara en väldigt bra grund för god ljudåtergivning.
Men de har ju inte tagit hänsyn till stereo i sin forskning. De verkar ha antagit att det "nog blir bra" och att det inte finns nån tydlig definition på hur stereoperspektiv ska uppfyllas (beror på inspelningsmetod etc).
Saker som "holografisk återgivning", "naturtrogen återgivning" osv har de ju inte befattat sig mig som jag förstår det.
För surround blir det väl enklare för där hanteras alla kanaler separat. Där är det kanske fördelaktigt också att ha helt "neutrala" högtalare?
Naqref skrev:Amit skrev:Nu undrar jag om någon kan berätta vilka stereosystemberoende fel som det kompenserats för vid konstruktionen av, låt oss säga pi60(s).
Svårt ämne detta. Troligen därför du inte har fått så många svar.
Ett av de områden som är berörda är kompencering för att man med stereo spelar upp monoljud också. Det är en tonkurvejustering för direktljudet.
Detta berör inte efterklangen så energikurvan från pi60 är gjord för att vara jämn och lagom fallande uppåt i frekvens som jag förstår det.
Det innebär att man lämpligen fixar denna tonkurveavvikelse för direktljudet genom att utforma baffeln lämpligt (så man får tonkurveavvikelser p g a kantreflexer där baffeln slutar). Energikurvan blir nämligen helt opåverkad av baffelform och elementplacering på baffeln. Det är därför man inte kan fixa till detta med en elektrisk eq.
Så vad gör man egentligen med tonkurvan och varför?
Lägger in en bild bara för att vi ska ha scenariot framför oss:
En vanlig uppställning. För det enklaste fallet så kan vi tänka oss att vi spelar en monosignal (något som är panorerat i mitten, ex en sångerska). Om vi tänker att hon står och sjunger på riktigt framför lyssnare så kommer vi ha en tonkurveavvikelse precis framför ytterörat som beror primärt på huvudets form. Denna avvikelse kan vi ha som referens. Så ska det vara när vi lyssnar på monoljud. Tar man och låter sångerskan sjunga genom två högtalare, så som bilden visar, så kommer vi inte att ha samma tonkurveavvikelse framför ytteröronen. Situationen är symmetrisk så vi behöver bara kolla på ett öra. Låt oss välja höger öra. Vad händer? Ljudet från höger högtalare kommer att innehålla mer mer högfrekventa ljud i o m att det spelar mer 'rakt in' i örat. Ljudet från vänster högtalare kommer däremot sakna lite diskant. Slår man samman ljudet från vänster och höger högtalare och mäter vid örat så kommer det p g a ovanstående skillnader inte bli samma tonkurva som om ljudet hade kommit rakt fram. Då kan man helt enkelt se till att man justerar direkttonkurvan från högtalaren så att ljudet blir med som om det hade kommit rakt framifrån. Då kommer man få en mer 'levande' ljudbild.
Nu är detta inte helt utan komplikationer... När man spelar ljud som är helt utpanorerade antingen till höger eller vänster kommer får en avvikelse som är smittad av kompensationen för att det ska låta rätt på monoljud. Det är troligen ett mindre problem eftersom där har man rätt stor överensstämmelse med varifrån ljudet ska ge illusion av att komma ifrån och varifrån det verkligen kommer ifrån Det blir rätt ändå s a s. Fast det är ändå ett problem eftersom vi ofta använder relativa tonkurveskillnader för att bestämma riktningar i ljudbilden. Dessutom så är det inte så enkelt att bara kolla på skillnaden mellan mittpanorerade ljud och riktiga raktframifrånljud. Man måste se till hur det bör bete sig från hela ljudbilden framifrån (kanske minst +/-30grader) och göra en sammanvägning. Mycket avvägningar bliré!
En annan stereofelsartefakt som IÖ fixar i pi60(s) är höjdprojiceringen. Den bidrar även till en mer övertygande frisläppt ljudbild. Fast den påverkar inte ljudet on axis på högtalarna.
I-or skrev:Kraniet skrev:En punktkälla har ju lyfts fertalet gånger på forumet att de är direkt olämpliga för bra återgivning. En välfungerande koax blir väl som en punktkälla med en viss spridningsvinkel?
Varför det är dåligt är dock inte klart för mig.
Harmans slutsatser ang rak on-axis och kontrollerad off-axis är ju tydligt och bra. Verkar ju vara en väldigt bra grund för god ljudåtergivning.
Men de har ju inte tagit hänsyn till stereo i sin forskning. De verkar ha antagit att det "nog blir bra" och att det inte finns nån tydlig definition på hur stereoperspektiv ska uppfyllas (beror på inspelningsmetod etc).
Saker som "holografisk återgivning", "naturtrogen återgivning" osv har de ju inte befattat sig mig som jag förstår det.
För surround blir det väl enklare för där hanteras alla kanaler separat. Där är det kanske fördelaktigt också att ha helt "neutrala" högtalare?
Nja, Toole/Olive har visat att lyssnarpreferenserna med stereolyssning korrelerar väl med monolyssning, men att korrelationen är högre med monolyssning. Toole motiverar detta att stereolyssning delvis förvirrar lyssnarna genom att stereoinformationen huvudsakligen emanerar från inspelningen och att högtalarna har mindre inverkan här. Han har säkert en poäng även om det kan framstå som ganska märkligt att utvärdera stereohögtalare i mono.
Man bör göra skillnad mellan strålares inneboende riktverkan (som beror på strålarens dimensioner) och riktverkan från källplacering i delningsområdet eller där källorna strålar med samma signal (MTM, WMTMW). Koaxialelement utgör dock inte punktkällor eftersom de inte har infinitesimala dimensioner.
Koaxialelement är rent principiellt att föredra framför separerade källor med ett avstånd som är stort i förhållande till våglängden eftersom den vertikala spridningen blir mycket jämn. Detaljerna i de tekniska lösningarna för koaxialelementet blir dock helt avgörande för om det kommer att prestera väl i stort.
Calleberg skrev:Jag har märkt att de högtalare/högtalarelement som tyckts mig låta riktigt bra har även varit bra i mono och dessutom om man råkat lyssna nära på dem alltså med örat bara 10-20 cm ifrån t.ex mellanregistret även då upplevts låta "bra" & naturligt.
Jag har ochså märkt att Högtalarelement som inte imponerat på mig i sin ensamhet ändå kunnat prestera skapligt när allt varit färdigbyggt spelandes tillsammans med de andra elementen.
Två högtalare i Stereo på lite avstånd verkar alltså kunna tillgodogöra sig en ganska avsevärd maskeringseffekt som får dem att låta bättre än de egentligen är.
Kraniet skrev:Här är en gammal tråd ang stereosystemfel/kompensering...
I-or skrev:Kraniet skrev:Här är en gammal tråd ang stereosystemfel/kompensering...
Vi har de senaste åren ägnat alldeles för mycket tid och kraft åt den vetenskapligt sett helt okända stereosystemfelskompenseringen för att fortsätta här i någon större omfattning. Kortfattat så är de logiska hålen många och det finns ingenting som förklarar hur man med något magiskt utstrålningsmönster eller magisk frekvensgång skulle kunna motverka de i stereosystemet inneboende svagheterna utan att införa ännu värre återgivningsproblem.
I-or skrev:Stämmer*, men att högtalaren mäter bra har absolut ingenting att göra med stereosystemfelskompensering.
Tvärtom skulle man kunna säga att för att uppnå de effekter som ofta diskuteras, så skulle frekvensgången/spridningen behöva vara mycket märklig och inte ens då skulle det fungera som påstått.
*Det finns dock mig veterligen inte några tillgängliga data vad gäller spridningen annat än vissa indikationer (LTAS och kongeometri) på att den är medioker.
sprudel skrev:I-or skrev:Stämmer*, men att högtalaren mäter bra har absolut ingenting att göra med stereosystemfelskompensering.
Tvärtom skulle man kunna säga att för att uppnå de effekter som ofta diskuteras, så skulle frekvensgången/spridningen behöva vara mycket märklig och inte ens då skulle det fungera som påstått.
*Det finns dock mig veterligen inte några tillgängliga data vad gäller spridningen annat än vissa indikationer (LTAS och kongeometri) på att den är medioker.
Alltså det Nagref skriver att höger öra får diskanten mer rakt in i örat från höger högtalare medan vänster öra får lägre diskant för att det ligger i ”skugga” kan man ju omöjligtvis kompensera för spridningsmässigt? Den riktverkan känns omöjlig att uppnå.
Vad jag kan tänka mig istället är att man reglerar tidiga reflexer i valt frekvensområde som dämpas eller förstärks beroende på vad man vill uppnå, men då uppstår andra och säkerligen större problem med återgivningen.
Om man nu behöver göra det alls, troligtvis kompenserar hjärnan diskantskillnaderna mellan höger och vänster öra och bedömer totalen.(Gissar nu)
Sena reflexer, 25 ms diffust, snett nerifrån sidan, ska ju tydligen bidra till att kompensera ”stereosystemfelen” och bidra till bättre rumsupplevelse.
sprudel skrev:@Peter.
Jag har tyvärr ingen konsertsal hemma, ett vanligt lyssningsrum om 8,7 m längd. Angående sena, 25 ms, reflexer.
sprudel skrev:Sena reflexer, 25 ms diffust, snett nerifrån sidan, ska ju tydligen bidra till att kompensera ”stereosystemfelen” och bidra till bättre rumsupplevelse.
Kraniet skrev:Kuriosa ang Kef koax.
Såhär mäter en annan av Kefs senaste högtalare
[ Bild ]
[ Bild ]
Notera även den låga disten och frånvaron av dynamisk kompression över 800 Hz upp till 102 dB.
https://www.erinsaudiocorner.com/loudsp ... ce_1_meta/
Erins analys av mätningarna är att högtalarna är möjliga att EQa över hela registret utan problem.
Men han kommenterar också att han inte upplever något behov av att göra det.
Intressant också att Erin upplever väldigt bra 3D-soundstage.
edit: vet dock inte vad han avser med 3D. Låter lite som det han beskriver är "ping pong stereo".
rajapruk skrev:I-or, hur står sig TADs coaxialer på distorsion mm. vet du det? Dessa har jag tyckt låta mycket bra.
Vill man tulla så lite som möjligt på spridningsegenskaperna så ska man nog kika på koaxialer, alternativt en envägshögtalare. Även om Peter Steindl nog fått till det bra på annat sätt
En högtalare är en samling olika trade-offs. Konsten är att göra rätt val.
sprudel skrev:I-or skrev:Stämmer*, men att högtalaren mäter bra har absolut ingenting att göra med stereosystemfelskompensering.
Tvärtom skulle man kunna säga att för att uppnå de effekter som ofta diskuteras, så skulle frekvensgången/spridningen behöva vara mycket märklig och inte ens då skulle det fungera som påstått.
*Det finns dock mig veterligen inte några tillgängliga data vad gäller spridningen annat än vissa indikationer (LTAS och kongeometri) på att den är medioker.
Alltså det Nagref skriver att höger öra får diskanten mer rakt in i örat från höger högtalare medan vänster öra får lägre diskant för att det ligger i ”skugga” kan man ju omöjligtvis kompensera för spridningsmässigt? Den riktverkan känns omöjlig att uppnå.
Vad jag kan tänka mig istället är att man reglerar tidiga reflexer i valt frekvensområde som dämpas eller förstärks beroende på vad man vill uppnå, men då uppstår andra och säkerligen större problem med återgivningen.
Om man nu behöver göra det alls, troligtvis kompenserar hjärnan diskantskillnaderna mellan höger och vänster öra och bedömer totalen.(Gissar nu)
Sena reflexer, 25 ms diffust, snett nerifrån sidan, ska ju tydligen bidra till att kompensera ”stereosystemfelen” och bidra till bättre rumsupplevelse.
goat76 skrev:sprudel skrev:I-or skrev:Stämmer*, men att högtalaren mäter bra har absolut ingenting att göra med stereosystemfelskompensering.
Tvärtom skulle man kunna säga att för att uppnå de effekter som ofta diskuteras, så skulle frekvensgången/spridningen behöva vara mycket märklig och inte ens då skulle det fungera som påstått.
*Det finns dock mig veterligen inte några tillgängliga data vad gäller spridningen annat än vissa indikationer (LTAS och kongeometri) på att den är medioker.
Alltså det Nagref skriver att höger öra får diskanten mer rakt in i örat från höger högtalare medan vänster öra får lägre diskant för att det ligger i ”skugga” kan man ju omöjligtvis kompensera för spridningsmässigt? Den riktverkan känns omöjlig att uppnå.
Vad jag kan tänka mig istället är att man reglerar tidiga reflexer i valt frekvensområde som dämpas eller förstärks beroende på vad man vill uppnå, men då uppstår andra och säkerligen större problem med återgivningen.
Om man nu behöver göra det alls, troligtvis kompenserar hjärnan diskantskillnaderna mellan höger och vänster öra och bedömer totalen.(Gissar nu)
Sena reflexer, 25 ms diffust, snett nerifrån sidan, ska ju tydligen bidra till att kompensera ”stereosystemfelen” och bidra till bättre rumsupplevelse.
Jag har lite svårt att se att rumsreflexer från det egna rummet på något vis skulle kunna bidra till en bättre rumsupplevelse av det inspelade rummet, de reflexer som uppstår i det egna lyssningsrummet borde bara kunna avspegla just det egna rummets "reflex-geometri", och ju mer vi tar del av dessa reflexer som uppstår i det egna rummet, desto mer borde de rimligtvis överskugga rummet i själva inspelningen.
Det som gör att vi hör rummet i själva inspelningen är just den fantomprojicering som uppkommer från de två högtalarnas sammanhängande direktljud, vid stereoåtergivning där två ljudkällors direktljud "samarbetar" för att måla upp det inspelade rummets reflexer så hör vi dessa reflexer från sina naturliga infallsvinklar (förutsatt att inspelningen är bra). Om vi då börjar blanda in en massa reflexer som uppstår i det egna rummet så kommer dessa reflexers infallsvinklar ofrånkommligen från de två ljudkällornas positioner och överenstämmer därmed inte med reflexerna i inspelningen, vilket i sin tur knappast kan bidra till en ökad inblick in till det inspelade rummet, snarare bara grumla och diffusera till den grad att det egna rummets reflexer till slut tar överhand och det blir dominerande rumsljudet.
Jag har läst vissa teorier från någon forummedlem på ASR om att sena reflexer från det egna lyssningsrummet skulle kunna vara någon slags "bärare" av rumsinformationen från inspelningen, men jag har som sagt svårt att se att det skulle kunna stämma. Det får gärna någon annan här utveckla om det finns någon trovärdig teori eller sanning bakom det?
Men att reflexer från det egna lyssningsrummet troligtvis döljer många stereosystemfel och brister stämmer nog säkert bra, kan jag mycket väl tro...
Seas har ett ganska nytt mellanreg coax-element som låter väldigt trevligt i en nya Oden från Rauna.
Kraniet skrev:...
Vad är argumenten för en "perfekt punktkälla" eller en koaxial som aproximerar detta för en viss vinkel?
Vad talar emot sådana källor för stereoåtergivning?
Toole/Olives resultat säger ju tyvärr inget om de exakta detaljerna kring hur högtalare ska utformas. Den raka linje som pratas om kan ju bara vara ett antagande eftersom det blir statistiskt svårt att skilja högtalarna åt efter att en viss frekvenslinjäritet uppnåtts.
Om intressanta frekvenskorrigeringar (för "holografisk återgivning") ligger inom detta spann så måste det isf utvärderas på något annat sätt. Hur skulle det då göras?
Den dipp som infaller runt 1,85 KHz och som ibland har refererats till avseende stereosystemfelen, är ett resultat av kamfiltereffekt och gångvägsskillnader till öronen från resp högtalare. De högre upp i frekvens menar Toole är irrelevanta då ljudet dämpas för mycket vid högre frekvenser när de ska försöka "komma runt huvudet".
Från: viewtopic.php?f=3&t=72656&p=2211871&hilit=Stereosystemfel#p2211871
I-or skrev:Stereosystemfelskompensation (korrigering av frekvensgången för fantomprojicerade ljud, d.v.s. summasignalen) är inte möjligt via frekvensgångsändringar eller spridningsändringar eftersom dessa alltid kommer att verka även på skillnadssignalen.
Dessutom är hela konceptet dubiöst eftersom typiska multikanalsproduktioner redan är "stereosystemfelskompenserade" via ekvalisering och att man även för goda fåmikrofonproduktioner väljer mikrofonkonfigurationer/positioner som i hög grad balanserar klangen för centralt placerade instrument/röster.
Kraniet skrev:Fast pi60 mäter ju väldigt bra enligt Toole/Harmans kriterier så jag förstår inte riktigt den kritiken?
Thomas_A skrev:Vet någon om det publicerats något experiment där man spelat växelvis en centerhögtalare vs stereohögtalare med signal i mono och med bästa förmåga låta lyssnaren med EQ kompensera den klangliga skillnad som uppstår?
Floyd skrev:It is a clearly audible effect. Augspurger (1990) describes how easy it is to hear the effect using 1/3-octave bands of pink noise, observing a “distinct null at 2 kHz” (p. 177). Pulkki (2001) confirmed that the comb filter was the dominant audible coloration in anechoic listening to amplitude-panned virtual images but that it was lessened by room reflections. Listeners in experiments by Choisel and Wickelmaier (2007) reported a reduction in brightness when a mono center loudspeaker was replaced by a stereo phantom image (their Figure 4). Shirley et al. (2007) measured the interference dip in a normally reflective room, Figure 9.7e, illustrating a substantial reduction in depth of the interference dip. Nevertheless, listeners in their experiments not only heard the dip but demonstrated that it had a significant negative effect on speech intelligibility.
Thomas_A skrev:Det är väl snarare att reflexerna som måste till i rätt nivå för att dämpa felen. Så vitt jag läst blir felen som störst i ekofri miljö.
Floyd skrev:Reflections and reverberation added to the mix will also help. However, the more acoustically “dead” the listening environment and the closer we sit to the loudspeakers, the more dominant will be the direct sound and the stronger will be the effect. This means that the common practice of eliminating reflections in control rooms and the common use of so-called “near-field” loudspeakers, sitting on the meter bridge of a console, both create situations where this problem is more likely to be audible. Taking a positive attitude to the effects of this on recordings, perhaps it will be the motivation to add delayed sounds to the vocal track, filling the spectral hole and in a very tangible manner “sweetening” the mix. On the other hand, if a recording engineer chooses to “correct” the sound by equalizing the 2 kHz dip, a spectral peak has been added to the recording that will be audible to anyone sitting away from the stereo sweet spot. Even worse, if the two-channel original is upmixed for multichannel playback, the center channel loudspeaker will not be flattered by the unnatural signal it is supplied with.
Maarten skrev:Thomas_A skrev:Det är väl snarare att reflexerna som måste till i rätt nivå för att dämpa felen. Så vitt jag läst blir felen som störst i ekofri miljö.Floyd skrev:Reflections and reverberation added to the mix will also help. However, the more acoustically “dead” the listening environment and the closer we sit to the loudspeakers, the more dominant will be the direct sound and the stronger will be the effect. This means that the common practice of eliminating reflections in control rooms and the common use of so-called “near-field” loudspeakers, sitting on the meter bridge of a console, both create situations where this problem is more likely to be audible. Taking a positive attitude to the effects of this on recordings, perhaps it will be the motivation to add delayed sounds to the vocal track, filling the spectral hole and in a very tangible manner “sweetening” the mix. On the other hand, if a recording engineer chooses to “correct” the sound by equalizing the 2 kHz dip, a spectral peak has been added to the recording that will be audible to anyone sitting away from the stereo sweet spot. Even worse, if the two-channel original is upmixed for multichannel playback, the center channel loudspeaker will not be flattered by the unnatural signal it is supplied with.
I-or skrev:Inte rent principiellt, åtminstone.
Dock kan baskonen i vissa fall fungera som en mycket effektiv vågledare, vilken höjer riktverkan för diskantdelen ordentligt. Antagligen var detta fallet här.
Koaxialelement fungerar bäst i trevägskonstruktioner, då man slipper både alltför hög riktverkan via baskonens form/diameter och alltför stora konförskjutningar, vilka kan leda till distorsion. Det är väldigt många parametrar som måste optimeras samtidigt för koaxialelement, vilket i mitt tycke krånglar till det hela väl mycket relativt konventionella element.
goat76 skrev:Maarten skrev:Thomas_A skrev:Det är väl snarare att reflexerna som måste till i rätt nivå för att dämpa felen. Så vitt jag läst blir felen som störst i ekofri miljö.Floyd skrev:Reflections and reverberation added to the mix will also help. However, the more acoustically “dead” the listening environment and the closer we sit to the loudspeakers, the more dominant will be the direct sound and the stronger will be the effect. This means that the common practice of eliminating reflections in control rooms and the common use of so-called “near-field” loudspeakers, sitting on the meter bridge of a console, both create situations where this problem is more likely to be audible. Taking a positive attitude to the effects of this on recordings, perhaps it will be the motivation to add delayed sounds to the vocal track, filling the spectral hole and in a very tangible manner “sweetening” the mix. On the other hand, if a recording engineer chooses to “correct” the sound by equalizing the 2 kHz dip, a spectral peak has been added to the recording that will be audible to anyone sitting away from the stereo sweet spot. Even worse, if the two-channel original is upmixed for multichannel playback, the center channel loudspeaker will not be flattered by the unnatural signal it is supplied with.
Intressanta textrader av Toole som bekräftar varför det inte finns en universal-lösning för slutanvändaren att lösa just det här specifika stereosystemfelet, detta eftersom det är helt och hållet avhängt på hur de olika inspelningarna är gjorda och vissa inspelningar kommer därför låta bättre, medans andra kommer låta sämre. En slutanvändares kompensation antingen i form av en justering av högtalarnas frekvenskurva, en "global" stående EQ-justering eller en "uppmixning" till en centerhögtalare kommer alltså aldrig kunna ge en förutsebar förbättrig, det kan tyvärr lika gärna bli en försämring.
Och att döma av det faktum att de flesta studio- och mixningsrum i regel har relativt väldämpad och kontrollerad akustik (om det stämmer det Toole säger angående att stereosystemfelet i en sådan miljö blir ännu mer tydliggjort), då kan vi nog även anta att merparten av musikmixarna redan under mixningsskedet har fått någon form av kompensation, medvetet eller omedvetet antingen genom adderat reverb eller någon form av EQ-justering tills mixaren uppnått ett ljud han eller hon är nöjd med.
oa51 skrev:AVR7000 skrev:Seas har ett ganska nytt mellanreg coax-element som låter väldigt trevligt i en nya Oden från Rauna.
Oden lät mycket trevligt på Sweetspot men mitt intryck efter upprepade lyssningar ( vad det nu är värt att lyssna på mässa) var att högtalarna bara "försvann" ur ljudbilden då man satt i sweetspot. Vid minsta sidoförflyttning kunde jag lokalisera var högtalarna stod.
Effekt av koaxialelementet?
Thomas_A skrev:goat76 skrev:Maarten skrev:
Intressanta textrader av Toole som bekräftar varför det inte finns en universal-lösning för slutanvändaren att lösa just det här specifika stereosystemfelet, detta eftersom det är helt och hållet avhängt på hur de olika inspelningarna är gjorda och vissa inspelningar kommer därför låta bättre, medans andra kommer låta sämre. En slutanvändares kompensation antingen i form av en justering av högtalarnas frekvenskurva, en "global" stående EQ-justering eller en "uppmixning" till en centerhögtalare kommer alltså aldrig kunna ge en förutsebar förbättrig, det kan tyvärr lika gärna bli en försämring.
Och att döma av det faktum att de flesta studio- och mixningsrum i regel har relativt väldämpad och kontrollerad akustik (om det stämmer det Toole säger angående att stereosystemfelet i en sådan miljö blir ännu mer tydliggjort), då kan vi nog även anta att merparten av musikmixarna redan under mixningsskedet har fått någon form av kompensation, medvetet eller omedvetet antingen genom adderat reverb eller någon form av EQ-justering tills mixaren uppnått ett ljud han eller hon är nöjd med.
Om inspelningen i stereo är kompenserad med EQ borde väl Tooles och Olives högtalarutvärderingar i mono lett till en optimal frekvensgång med en 1,8 kHz dip? Och inte som nu en perfekt linjär frekvensgång i nollgradersaxeln.
juanth skrev:oa51 skrev:AVR7000 skrev:Seas har ett ganska nytt mellanreg coax-element som låter väldigt trevligt i en nya Oden från Rauna.
Oden lät mycket trevligt på Sweetspot men mitt intryck efter upprepade lyssningar ( vad det nu är värt att lyssna på mässa) var att högtalarna bara "försvann" ur ljudbilden då man satt i sweetspot. Vid minsta sidoförflyttning kunde jag lokalisera var högtalarna stod.
Effekt av koaxialelementet?
Ja, de hade en extremt liten sweetspot tyvärr.
JM skrev:juanth skrev:oa51 skrev:AVR7000 skrev:
Oden lät mycket trevligt på Sweetspot men mitt intryck efter upprepade lyssningar ( vad det nu är värt att lyssna på mässa) var att högtalarna bara "försvann" ur ljudbilden då man satt i sweetspot. Vid minsta sidoförflyttning kunde jag lokalisera var högtalarna stod.
Effekt av koaxialelementet?
Ja, de hade en extremt liten sweetspot tyvärr.
Bara suboptimala odistinkta högtalare har större sweetspot. En sweetspot skall inte vara större än +/- 60 cm hos optimala högtalare vid stereolyssning. Se studier i Moors bok.
JM
sprudel skrev:JM skrev:juanth skrev:
Ja, de hade en extremt liten sweetspot tyvärr.
Bara suboptimala odistinkta högtalare har större sweetspot. En sweetspot skall inte vara större än +/- 60 cm hos optimala högtalare vid stereolyssning. Se studier i Moors bok.
JM
Jag förstår inte heller hur man ska få ekvationen att gå ihop där kraven är både klippfast stereo/djup-perspektiv och bred sweetspot i ett två kanalssystem?
I:or?
Almen skrev:sprudel skrev:JM skrev:Bara suboptimala odistinkta högtalare har större sweetspot. En sweetspot skall inte vara större än +/- 60 cm hos optimala högtalare vid stereolyssning. Se studier i Moors bok.
JM
Jag förstår inte heller hur man ska få ekvationen att gå ihop där kraven är både klippfast stereo/djup-perspektiv och bred sweetspot i ett två kanalssystem?
I:or?
Men vi får väl reda ut vad vi pratar om först - "extremt liten sweetspot" är väl inte samma sak som en sweetspot på över en meter?
I-or skrev:För att återgå till stereosystemfel mm:
Man kan processa HRTF:er hur mycket som helst, men det finns ingenting som talar för att man skulle komma åt några stereosystemfel den vägen. Man får liknande problem (se ovan) vare sig man försöker ändra on-axis-frekvensgången eller spridningen. Vill man göra något verkningsfullt måste man släppa fantomprojiceringen och gå över till en centerhögtalare.
Det kan vara intressant att känna till att de uppmätta HRTF:erna (mikrofonerna placerade i öppningen av hörselgången och olika källpositioner runt huvudet) kan variera med sådär 6-7 dB mellan olika lyssnare runt 2 kHz och kanske 40-50 dB för högre frekvenser. Det är därför vanligt att man använder ett konsthuvud istället för att få någon sorts generellt giltiga HRTF:er. För en simulerad binaural hörselupplevelse i t.ex hörlurar visar det sig att man ofta kan få till hygglig virtuell lokalisering i horisontalplanet med generella HRTF:er, medan man i vertikalplanet måste använda sig av lyssnarspecifika dito. Detta är inte så konstigt när man tänker på att vertikal lokalisering helt bygger på rena frekvensgångskillnader för HRTF:erna (från ytteröronens asymmetriska form), medan den horisontella lokaliseringen tar hjälp av nivåskillnaden (ILD) och tidsskillnaden (ITD) mellan öronen.
This study examines the variability in perceptual evaluations of HRTFs using a listening test. A set of six different HRTFs was selected and was then used in a listening test based on the standardised MUSHRA method for evaluating audio quality. A total of six subjects participated, each having their own recorded HRTFs available. Subjects performed five repetitions of the listening test. While conclusive HRTF judgments were evident, a significantly large degree of variance was found. The effect of listener expertise on variability in perceptual judgments was also analysed.
Thomas_A skrev:Snip...Om inspelningen i stereo är kompenserad med EQ borde väl Tooles och Olives högtalarutvärderingar i mono lett till en optimal frekvensgång med en 1,8 kHz dip? Och inte som nu en perfekt linjär frekvensgång i nollgradersaxeln.
Those are a compromise made to compare loudspeakers and actually their radiation / sound power behaviour, not to find an optimal anechoical on-axis response where Toole and previous experiements underlines it should be flat, see here more about it
https://www.audiosciencereview.com/...u ... ore.10950/
First sentence:Almost 50 years of double-blind listening tests have shown persuasively that listeners like loudspeakers with flat, smooth, anechoic on-axis and listening-window frequency responses.
... if you change the response of a speaker to account for any specific stereo timbral effect you are just entering the circle of confusion. Change the position, change the room and you require a different change. You just chase your tail.
..So maybe the effect is not significant enough to manifest a pronounced difference in the mixing of songs and so a roughly flat speaker is preferred even when these originally stereo songs are played in mono. The preference scores have a good correlation but more work needs to be done IMO as to the correlation of preferences between multiple very competent loudspeakers (e.g. approaching +-1 dB flatness and good directivity) and their measurements. So many speakers do not approach this level in the first place so I feel the existing work on preference scores is more of a separating the wheat from the chaff type of thing, but it seems like a wash when all the speakers under test meet a basic level of competence. In other words the perceived FR deviations caused by the crosstalk and/or mixing engineers compensating for it may be dwarfed by the sins of the speakers themselves the vast majority of the time.
March Audio said:
Also, what about sounds that are panned left or right? Fully left or right wouldn't require any correction.
That is why you need a compromise; full compensation +/- 2 dB or so in a standard reflective room would only apply for the central phantom image (where quite much of the information is anyway).
Thomas_A skrev:March Audio skrev:Thomas_A skrev:Thomas_A said:
So here you can make a compromise; cut 1 dB at 4 kHz, the error is now 1 dB both for the central phantom image and the left-right panned sounds..
So everything is now wrong.
As I mentioned, a perfect solution is not possible with stereo, only compromises can be made.
Thomas_A skrev:And for the 1-2 kHz region; my preference is that this region should not be lower in level than the 2-5 kHz region. I prefer about 2 dB lower level 2-5 kHz compared to 1-2 kHz. The opposite, i.e. a 2 dB rise in the 2-5 kHz region sound harsh, bright and forward for some music content, IMO.
test1223 skrev:Thomas_A skrev:Thomas_A said:
In such a case, why did not the Harman blind tests of stereo recordings using a single mono speaker notice this?
From my point of view all such small deviations aren't properly researched, yet. They are over-shadowed by much bigger deviations form different speaker designs.
As you stated correctly there are changes in preference, if you listen in mono or stereo, but these changes are over-shadowed by other issues. There are much more flaws with testing only in mono like a wider DI is preferred and some qualities are not represented properly. And fixing the issue with an eq is most of the time wrong, since you change the direct and reflected sound at the same time and the mastering engineer should already adjust the overall tonality right (in an ideal world). You can experiment with such compensation in the speaker design by changing the direct sound only. But since everything is room related you need the right room for the speaker...
There are plenty other stereo related issues which make it hard to build a very good sounding system e.g. how to create a sense of space or "surrounding sound" with stereo...
Klippt...
….Jag hoppas att ovanstående resonemang täcker in det mesta inom området så att vi slipper att ad infinitum fortsätta diskutera vad som måste sägas vara en icke-fråga. Det är mycket olyckligt att så många har fastnat vid detta, då det finns andra områden som sällan berörs eller ignoreras, vilka är långt viktigare.
Floyd skrev:"Ah, the dilemma of stereo. It is a fundamentally flawed delivery system and no amplitude panned phantom image created by sounds radiated by both loudspeakers can sound the same as, or as "accurate" as, sound radiated by a single loudspeaker. This is discussed at length in my book, starting with the obvious 2 kHz octave wide cancellation dip caused by acoustical crosstalk. When stereo is compared to mono listening - see section 7.4.2 in the 3rd edition - people were much more sensitive to loudspeaker faults in mono, but interestingly enough simple pop music was similarly revealing in that there were two "mono" sound sources - the hard panned left and right images. Classical music and pop with high production values generate enough spatial information to distract from many common small timbral faults. Spatial effects rank with timbral accuracy in our evaluations of sound quality.
Obviously, one should start with neutral loudspeakers and let the chips fall where they may.
I-or skrev:Kraniet skrev:IÖ har ju nämnt det att om man vill låsa ljudet till högtalaren så är koaxial väldigt bra. Dvs bra till centerhögtalare.
Men jag har som sagt inte förstått varför det skulle vara så.
Med koaxial har man heller inte möjlighet att justera spridningen i vertikalled vilket tydligen kan ha negativa effekter. Både vad gäller upplevt frekvensgång men även på stereoförmågan.
Jag vet inte vilken märklig teori som skulle ligga bakom sådana påståenden. Det rimmar illa med vad som utgör rådande psykoakustiska forskningsrön.
De koaxialelement som jag har hört, bl.a. KEF:s tidigare UNI-Q-versioner, har inte haft några problem som specifikt kan relateras till ljudsceneriet, utan huvudsakligen till klang och renhet (frekvensgång och distorsion). Mindre vana lyssnare kan dock ha svårt att skilja inverkan av olika problemområden i återgivningen från varandra, varför det inte är osannolikt att de skulle kunna tolka frekvensgångsproblem som ljudsceneridito.
DQ-20 skrev:Ja, det undrar jag också. Vad IÖ har sagt i frågan finns att läsa på forumet.
1. Enligt hans erfarenhet finns inget som principiellt hindrar att man gör utmärkta högtalare med koaxial-element om man gör dem trevägs så att man slipper stora konrörelser i närheten av diskanten.
2. Enligt hans erfarenhet är det lättare att "trolla bort" högtalaren ur ljudbilden om man har tillgång till separata diskant- och mellanregisterelement så att de kan ges olika placering i horisontalled. Skälet, såsom jag uppfattar det, är att ge örat sämre förutsättningar att lokalisera ljudkällan i vertikalled och därmed få korn på var högisen står. En nackdel för konventionella högtalare är annars att de kan påverka klangen genom takreflexen om man inte (bokstavligen) ser upp i konstruktionsarbetet.
3. Enligt hans erfarenhet ger koaxial-element för en centerkanal (mono) en extra bra förutsättning för tydligare akustisk förankring till bilden just genom sin likformiga spridning men att detta även går att lösa med normala element.
För övrigt ruttnar jag på argument som bygger på att något är publicerat i en "vetenskaplig tidskrift" eller inte. Det är irrelevant som logiskt argument och generellt är det mesta som publiceras i vetenskapliga tidskrifter bara skit. Typ minst 80%. Antingen för att det är kass och utan skärpa eller för att frågeställningen är irrelevant. Oftast det senare. Rent terapiarbete så att man får åka på konferens. Det gäller oavsett forskningsfält. Riktigt dåligt är områden där ingenjörer fått härja helt fritt helt utan hänsyn till att bidra till att vidga kunskapsfronten och som fullt ut kan mäta sig med franska filosofer (opps! gäller inte Michel Foucault) i termer av irrelevans. Den stora nackdelen med att saker inte publiceras (oavsett om det är i en "vetenskaplig tidskrift" eller inte) är att resultaten inte sprids, inte granskas och inte replikeras. Det gör att kunskap på ett mer abstrakt plan inte växer och kan därmed inte komma mänskligheten till gagn. Det finns helt enkelt inga axlar för andra att stå på. Om det är så viktigt med avseende på koaxial-elementens företräden och brister låter jag vara osagt men jag har mina dubier. Men det är en bro att dö på för vetenskapen så god som någon annan tänker jag mig.
Naken, blästrad och skitsur (spelas inte så ofta på radion nu för tiden),
DQ-20
PS. Nekrofilbumpen är en ren slump. Jag sökte på något annat och hamnade här av misstag. Borde kollat upp datumen bättre. Men eftersom allt jag skriver är guld och till varje pris bör bevaras till eftervärlden lät jag det stå kvar.
Glebster skrev:Calleberg skrev:Men de verkar ha blitt rätt skapliga efter många års tweakande, även om de ser lite märkliga ut.
Precis som du Calle?
DQ-20 skrev:Naken, blästrad och skitsur (spelas inte så ofta på radion nu för tiden)
Almen skrev:DQ-20 skrev:Naken, blästrad och skitsur (spelas inte så ofta på radion nu för tiden)
Mycket bra skiva.
steveo1234 skrev:Almen skrev:DQ-20 skrev:Naken, blästrad och skitsur (spelas inte så ofta på radion nu för tiden)
Mycket bra skiva.
En av de bästa titlarna iaf..
Almen skrev:DQ-20 skrev:Naken, blästrad och skitsur (spelas inte så ofta på radion nu för tiden)
Mycket bra skiva.
Nattlorden skrev:Jag vill inte minnas jag hade några klagomål på "holografin" på mina gamla Canton Digital 1.1 som hade koaxial. Lite udda variant på den då diskanten satt på polstyckspinne och ut i höjd med baffeln.
LeifB skrev:Inte blir man klokare av att läsa här i denna tråden.
Jag lyssnar på mina Alpair CHP-90 och tycker att jag har en underbar ljudbild. Mycket bättre än mina 4 stycket 2 vägare. Nått att tänka på.
Fasfel.. Kan vara ett svar.
RogerGustavsson skrev:LeifB skrev:Inte blir man klokare av att läsa här i denna tråden.
Jag lyssnar på mina Alpair CHP-90 och tycker att jag har en underbar ljudbild. Mycket bättre än mina 4 stycket 2 vägare. Nått att tänka på.
Fasfel.. Kan vara ett svar.
Underbar kan ju betyda lite vad som helst. Stor, liten, bred, smal, tydlig, otydlig, naturlig, onaturlig ljudbild mm.
Förklara gärna vad du menar med fasfel i detta sammanhang.
RogerGustavsson skrev:Du får nog läsa på om fasfel. I-or har skrivit mycket om fasfel och att det inte är ett problem när frekvensgången är rak så är fasfelen inget att bekymra sig om.
I-or skrev:--snip--
Egentligen är det en hel del självklarhet över IÖ:s påståenden som du beskriver dem.
I-or skrev:Vad gäller det märkliga och i mitt tycke fullständigt malplacerade utbrottet angående vad som betraktas som vetenskap har jag följande att anföra:
Morello skrev:Ett sådant test förutsätter att bashögtalarna uppvisar mycket låg halt av jämna ordningens övertoner (K2, K4 osv) - hur mäter högtalarna i detta avseende?
Morello skrev:Ett sådant test förutsätter att bashögtalarna uppvisar mycket låg halt av jämna ordningens övertoner (K2, K4 osv) - hur mäter högtalarna i detta avseende?
Morello skrev:Vid basfrekvenser?
Thomas_A skrev:[ Bild ]
Confidence that your results are better than chance
DQ skrev:För att summera några av de viktigaste punkterna i signifikanstest:
1. Ett signifikanstest provar hur sannolikt ett erhållet resultat är givet antaganden om parametrarnas värden, INTE sannolikheten för de parametrar som antas styra utfallen.
2. Statistiskt SIGNIFIKANTA resultat är resultat som är ovanliga, givet vissa antaganden om PARAMETERARNA (populationsegenskaper). Osannolika resultat är värda att lägga märke till. Förenklat: SIGNIFIKANT är det samma som OVANLIGT.
3. Desto ovanligare ett utfall är (dvs. har LÅG sannolikhet för att inträffa) desto HÖGRE är dess statistisk signifikans (ovanlighet).
4. Ett signifikanstest provar H0, men INTE den alternativa hypotesen HA.
5. Vi förkastar H0 på grundval av en BESLUTSREGEL och hur (o)sannolikt utfallet är.
6. (O)sannolikheten för ett utfall under antagandena i H0 är INTE det samma som hur sannolik den alternativa hypotesen är. Det beror dels på att vi formellt inte testar den alternativa hypotesen HA utan endast H0, dels på att det skulle innebära ”omvänd sannolikhet” vilket inte är förenligt med definitionen av sannolikhet som relativ frekvens, vilket är den definition som signifikanstest förutsätter.
En slutsats man bör dra är att användningen av ordet ”konfidens” för (1-p), tolkat som ”förtroende för den alternativa hypotesen”, inte har med signifikanstest att göra, hur gärna vi än skulle vilja.
Och älgar kan inte klättra i träd.
I-or skrev:Jag skulle nog vilja påstå att 0,5 % andratonsdistorsion är betydligt över gränsen för vad som är acceptabelt om det handlar om frekvenser över 200 Hz eller så. Många polaritetsändringstest fallerar just här, då distorsionsändringen i sig blir hörbar.
Dock kan man förvisso höra skillnader från polariteten under vissa förutsättningar, men saken är den att det bara låter en hårsmån olika med musiksignaler och att lyssnarna sällan kan bestämma vad som låter bäst. Jag har även noterat detta för egen del vid lyssning i hörlurar och speciellt utvalt programmaterial. Rent allmänt tycker jag att folk har en tendens att gräva ned sig i den här typen av frågeställningar och glömma bort andra delar som är tiopotenser viktigare. Frågan man bör ställa sig är inte om polaritetsändring i extrema fall är (möjligen) hörbar, utan om det spelar någon roll. Det går ändå inte att fastställa vad som är korrekt polaritet efter att inspelnings- och avspelningskedjorna har gjort sitt.
Lite grand om hörbarheten av både fasgång och polaritet:
https://www.audioholics.com/room-acoustics/human-hearing-phase-distortion-audibility-part-2
Almen skrev:Thomas_A skrev:[ Bild ]
[ Bild ]
Det är en liten detalj som inte stämmer i den bilden:Confidence that your results are better than chanceDQ skrev:För att summera några av de viktigaste punkterna i signifikanstest:
1. Ett signifikanstest provar hur sannolikt ett erhållet resultat är givet antaganden om parametrarnas värden, INTE sannolikheten för de parametrar som antas styra utfallen.
2. Statistiskt SIGNIFIKANTA resultat är resultat som är ovanliga, givet vissa antaganden om PARAMETERARNA (populationsegenskaper). Osannolika resultat är värda att lägga märke till. Förenklat: SIGNIFIKANT är det samma som OVANLIGT.
3. Desto ovanligare ett utfall är (dvs. har LÅG sannolikhet för att inträffa) desto HÖGRE är dess statistisk signifikans (ovanlighet).
4. Ett signifikanstest provar H0, men INTE den alternativa hypotesen HA.
5. Vi förkastar H0 på grundval av en BESLUTSREGEL och hur (o)sannolikt utfallet är.
6. (O)sannolikheten för ett utfall under antagandena i H0 är INTE det samma som hur sannolik den alternativa hypotesen är. Det beror dels på att vi formellt inte testar den alternativa hypotesen HA utan endast H0, dels på att det skulle innebära ”omvänd sannolikhet” vilket inte är förenligt med definitionen av sannolikhet som relativ frekvens, vilket är den definition som signifikanstest förutsätter.
En slutsats man bör dra är att användningen av ordet ”konfidens” för (1-p), tolkat som ”förtroende för den alternativa hypotesen”, inte har med signifikanstest att göra, hur gärna vi än skulle vilja.
Och älgar kan inte klättra i träd.
Alltså: (1-p) är inte "förtroende för att ditt resultat är bättre än slumpen". (Vad betyder ens "bättre än slumpen"?)
Utan: (p) är sannolikheten att uppkommen serie (eller en mer osannolik) skulle ha uppstått av slump. Man utgår alltså från en slumpmässig fördelning och räknar ut hur sannolik den uppkomna serien data är, och det går inte att uttala sig om sannolikheten för att serien skulle vara "sann".
Thomas_A skrev:Almen skrev:Thomas_A skrev:[ Bild ]
[ Bild ]
Det är en liten detalj som inte stämmer i den bilden:Confidence that your results are better than chanceDQ skrev:För att summera några av de viktigaste punkterna i signifikanstest:
1. Ett signifikanstest provar hur sannolikt ett erhållet resultat är givet antaganden om parametrarnas värden, INTE sannolikheten för de parametrar som antas styra utfallen.
2. Statistiskt SIGNIFIKANTA resultat är resultat som är ovanliga, givet vissa antaganden om PARAMETERARNA (populationsegenskaper). Osannolika resultat är värda att lägga märke till. Förenklat: SIGNIFIKANT är det samma som OVANLIGT.
3. Desto ovanligare ett utfall är (dvs. har LÅG sannolikhet för att inträffa) desto HÖGRE är dess statistisk signifikans (ovanlighet).
4. Ett signifikanstest provar H0, men INTE den alternativa hypotesen HA.
5. Vi förkastar H0 på grundval av en BESLUTSREGEL och hur (o)sannolikt utfallet är.
6. (O)sannolikheten för ett utfall under antagandena i H0 är INTE det samma som hur sannolik den alternativa hypotesen är. Det beror dels på att vi formellt inte testar den alternativa hypotesen HA utan endast H0, dels på att det skulle innebära ”omvänd sannolikhet” vilket inte är förenligt med definitionen av sannolikhet som relativ frekvens, vilket är den definition som signifikanstest förutsätter.
En slutsats man bör dra är att användningen av ordet ”konfidens” för (1-p), tolkat som ”förtroende för den alternativa hypotesen”, inte har med signifikanstest att göra, hur gärna vi än skulle vilja.
Och älgar kan inte klättra i träd.
Alltså: (1-p) är inte "förtroende för att ditt resultat är bättre än slumpen". (Vad betyder ens "bättre än slumpen"?)
Utan: (p) är sannolikheten att uppkommen serie (eller en mer osannolik) skulle ha uppstått av slump. Man utgår alltså från en slumpmässig fördelning och räknar ut hur sannolik den uppkomna serien data är, och det går inte att uttala sig om sannolikheten för att serien skulle vara "sann".
Programmet kanske lämnar lite att önska vad gäller definitioner, men det fungerar bra för ABX på Macintosh-datorer.
Thomas_A skrev:I-or skrev:
Finns det någon referens till detta? Noteras ska ju att grundtonen är mellan 70-80 Hz och där distorsionen är <0,5% vid 93 dB. Trolgen betydligt lögre vid 80 dB.
I-or skrev:Thomas_A skrev:
Finns det någon referens till detta? Noteras ska ju att grundtonen är mellan 70-80 Hz och där distorsionen är <0,5% vid 93 dB. Trolgen betydligt lögre vid 80 dB.
Hörbarheten för distorsion är ganska illa beforskad och det finns mest en massa gamla undersökningar att tillgå. Dessa är garanterat behäftade med massor av maskeringseffekter. Nätundersökningar ger dock vid handen att känsliga lyssnare uppfattar försvinnande låg distorsion även med normal utrustning.
Du kan ju prova själv, via länken nedan finner du två filer med pianomusik som har passerat ett Matlab-skript som adderar 0,5 % andratonsdistorsion för topparna i det ena fallet. Observera att den adderade genomsnittsdistorsionen ligger på 0,05 % eftersom toppfaktorn är ca 20 dB. För rättvisans skull har båda filerna passerat skriptet och är skalade till samma toppnivå.
För egen del tycker jag att distorsionen är mycket tydlig i mina hörlurar som över 100 Hz uppvisar runt 0,05-0,1 % THD vid 100 dB, men så är jag också distorsionskänslig. Det låter disigare och tråkigare om den distorderade versionen. Speciellt transienterna tappar kraft och lite mer högfrekventa toner låter dovare och klingar inte som de ska. Stycket är ganska långt och demonstrerar väl det enorma omfånget hos en konsertflygel.
https://www.dropbox.com/sh/bc56rl6y8jlxb6j/AACQfurVO8briYgKYbSBTDA3a?dl=0
Thomas_A skrev:Fast om man återgår till den bassignal på cirka 75 Hz vars andraton ligger på -10 til - 15 dB, vad har 0,1-0,5% andratonsdistorsion från systemet för roll i detta, avseende den klangförändring som sker vid polaritetsändring? Det förekommer hypoteser att så kan vara fallet, men ingen förklaring.
DQ-20 skrev:Thomas_A skrev:Fast om man återgår till den bassignal på cirka 75 Hz vars andraton ligger på -10 til - 15 dB, vad har 0,1-0,5% andratonsdistorsion från systemet för roll i detta, avseende den klangförändring som sker vid polaritetsändring? Det förekommer hypoteser att så kan vara fallet, men ingen förklaring.
Att andratonsdistorsion är resultatet av en asymmetri mellan positiv och negativ signalhalva? Om nästa länk har samma asymmetri förstärks denna assymetri men om den är vänd 180 grader (omvänd polaritet) så försvagas asymmetrin, dvs styrkan hos andratonen minskar. Samma som att vända bakåfram på det ena av två baselement så att eventuella asymmetrier balanseras. På t.ex. soffsubben talar vi ju om distorsionsminskningar (andraton) av rang.
/DQ-20
Thomas_A skrev:DQ-20 skrev:Thomas_A skrev:Fast om man återgår till den bassignal på cirka 75 Hz vars andraton ligger på -10 til - 15 dB, vad har 0,1-0,5% andratonsdistorsion från systemet för roll i detta, avseende den klangförändring som sker vid polaritetsändring? Det förekommer hypoteser att så kan vara fallet, men ingen förklaring.
Att andratonsdistorsion är resultatet av en asymmetri mellan positiv och negativ signalhalva? Om nästa länk har samma asymmetri förstärks denna assymetri men om den är vänd 180 grader (omvänd polaritet) så försvagas asymmetrin, dvs styrkan hos andratonen minskar. Samma som att vända bakåfram på det ena av två baselement så att eventuella asymmetrier balanseras. På t.ex. soffsubben talar vi ju om distorsionsminskningar (andraton) av rang.
/DQ-20
Om man antar 0,1% andraton från systemet, -60 dB, hur stor inverkan får det på en andraton på -15 dB, eller 17,8%? 17,9 % innebär -14,94 dB, 17,7% innebär -15,04 dB. Skulle 0,1 dB skillnad i andraton vara tillräckligt för den klangförändringen?
petersteindl skrev:...Snip .. Då lilltroll och jag labbade med att införa olika typer av harmonisk distorsion via matlab och sedan lyssna på musik genom matlabmoduler med inställd olika dist så blev resultatet exakt som I-or beskriver.....
Musiken gick från att vara spänstig och med bra sväng till att bli som muzak för bakgrundslyssning i hissar. Diffust blev det också. Det handlar alltså om dist under -50 dB och även -70 dB. Jag blev ganska förvånad men också glad. Det blev som vid verklig lyssning. Det låter som om musikerna spelar halvsovandes där någon ställt in ett slags ljudobjektiv så att hela ljudscenariot blir diffust. Jag tänkte: skall det verkligen vara så här?
Jag gav då lurarna till lilltroll för att han om möjligt skulle verifiera det jag hört. Han tog på sig lurarna och började ratta och jag kunde koppla i och ur modulerna på datorn. Han var snabbt tvungen att ta av sig lurarna och häpnade över resultatet. Han blev sjösjuk av disten redan vid -60 dB och kunde inte lyssna vidare. Det bör nämnas att vid det tillfället var lilltroll ganska överkänslig gällande balanssinnet, men ändå.
Vi stoppade då in som input, eller snarast en överföringsfunktion i en första modul, en sammansatt ton föreställande ett "typiskt" ackord som vi byggde upp med rena syntetiska sinustoner och kunde då se på skärmen med FFT vad som tillkommer då man kör detta ackord genom olika efterföljande moduler och det mest frapperande är att det ser ut som en skog av brus/toner mellan tonerna i ackordet och alternerar man nivån på insignalen/ackordet så alterneras även amplituden på denna skog av brus ganska väsentligt i takt med amplituden och även förhållandet mellan amplituden på input och amplituden på skogen av mellanliggande toner varierade kraftigt. Det påminner om modulationsbrus som finns i rullbandspelare. Som på den gamla analoga tiden räknades som den värsta typen av förvrängning.
La man till flera MatLab-moduler med olika övertoner/deltoner i respektive modul så blev det etter värre.
Då programmerade vi modulerna så som det skulle föreställa en återgivningskedja. Sedan alternerade vi modulernas plats för att verifiera om det är så att slutresultatet måhända blir sämst om modulen med max dist var först i kedjan eller sist i kedjan.
Resultatet var att det blev ingen skillnad. Slutresultaten blev i stort sett lika oberoende av inbördes distplacering i kedjan. Jag är övertygad om att Ivor Tiefenbrun på Linn inte hade koll på just detta, men att han hade upptäckt att fixar man de mekaniska apparaterna såsom Skivspelare, tonarm och pickup så vinner man mycket mer än om man fixar på senare i kedjan liggande elektroniska apparater. Därför bör man fixa det mekaniska först. I och för sig finns ju högtalarna sist i kedjan och han ansåg de vara minst väsentliga i kedjan. Jag håller dock inte med om detta.
Medans jag nu skriver så kom jag på att man faktiskt skulle kunna göra en modul i MatLab med delningsfilter (d v s som en högtalare) och ha lite olika dist i de skilda avdelningarna. Det kanske kan göras med 2 parallellkopplade skilda moduler som därefter summeras? Den harmoniska disten från den ena modulen kommer då inte medföra IM i den andra modulen och vice versa. Input blir ju frekvensmässigt uppdelat på 2 eller fler moduler. Det bör vara en stor fördel men jag har inte simulerat detta.
Man skulle då kunna koppla mellan sådant knippe av parallella moduler kontra att ha all dist i samma modul täckandes hela frekvensområdet och på så sätt höra vad det i praktiken innebär för högtalares påverkan. Blir det skillnad? Hur låter just denna skillnad?
Man borde ägna en stor tid att systematiskt lyssna och prova vad olika fysikaliska fenomen egentligen innebär för musiklyssning. Det är inte många som har gjort och nästan alla tester jag läst i ämnet har jag förpassat till det runda arkivet.
....
MvH
Peter
petersteindl skrev:...Snip .. Då lilltroll och jag labbade med att införa olika typer av harmonisk distorsion via matlab och sedan lyssna på musik genom matlabmoduler med inställd olika dist så blev resultatet exakt som I-or beskriver.....
Musiken gick från att vara spänstig och med bra sväng till att bli som muzak för bakgrundslyssning i hissar. Diffust blev det också. Det handlar alltså om dist under -50 dB och även -70 dB. Jag blev ganska förvånad men också glad. Det blev som vid verklig lyssning. Det låter som om musikerna spelar halvsovandes där någon ställt in ett slags ljudobjektiv så att hela ljudscenariot blir diffust. Jag tänkte: skall det verkligen vara så här?
Jag gav då lurarna till lilltroll för att han om möjligt skulle verifiera det jag hört. Han tog på sig lurarna och började ratta och jag kunde koppla i och ur modulerna på datorn. Han var snabbt tvungen att ta av sig lurarna och häpnade över resultatet. Han blev sjösjuk av disten redan vid -60 dB och kunde inte lyssna vidare. Det bör nämnas att vid det tillfället var lilltroll ganska överkänslig gällande balanssinnet, men ändå.
Vi stoppade då in som input, eller snarast en överföringsfunktion i en första modul, en sammansatt ton föreställande ett "typiskt" ackord som vi byggde upp med rena syntetiska sinustoner och kunde då se på skärmen med FFT vad som tillkommer då man kör detta ackord genom olika efterföljande moduler och det mest frapperande är att det ser ut som en skog av brus/toner mellan tonerna i ackordet och alternerar man nivån på insignalen/ackordet så alterneras även amplituden på denna skog av brus ganska väsentligt i takt med amplituden och även förhållandet mellan amplituden på input och amplituden på skogen av mellanliggande toner varierade kraftigt. Det påminner om modulationsbrus som finns i rullbandspelare. Som på den gamla analoga tiden räknades som den värsta typen av förvrängning.
La man till flera MatLab-moduler med olika övertoner/deltoner i respektive modul så blev det etter värre.
Då programmerade vi modulerna så som det skulle föreställa en återgivningskedja. Sedan alternerade vi modulernas plats för att verifiera om det är så att slutresultatet måhända blir sämst om modulen med max dist var först i kedjan eller sist i kedjan.
Resultatet var att det blev ingen skillnad. Slutresultaten blev i stort sett lika oberoende av inbördes distplacering i kedjan. Jag är övertygad om att Ivor Tiefenbrun på Linn inte hade koll på just detta, men att han hade upptäckt att fixar man de mekaniska apparaterna såsom Skivspelare, tonarm och pickup så vinner man mycket mer än om man fixar på senare i kedjan liggande elektroniska apparater. Därför bör man fixa det mekaniska först. I och för sig finns ju högtalarna sist i kedjan och han ansåg de vara minst väsentliga i kedjan. Jag håller dock inte med om detta.
Medans jag nu skriver så kom jag på att man faktiskt skulle kunna göra en modul i MatLab med delningsfilter (d v s som en högtalare) och ha lite olika dist i de skilda avdelningarna. Det kanske kan göras med 2 parallellkopplade skilda moduler som därefter summeras? Den harmoniska disten från den ena modulen kommer då inte medföra IM i den andra modulen och vice versa. Input blir ju frekvensmässigt uppdelat på 2 eller fler moduler. Det bör vara en stor fördel men jag har inte simulerat detta.
Man skulle då kunna koppla mellan sådant knippe av parallella moduler kontra att ha all dist i samma modul täckandes hela frekvensområdet och på så sätt höra vad det i praktiken innebär för högtalares påverkan. Blir det skillnad? Hur låter just denna skillnad?
Man borde ägna en stor tid att systematiskt lyssna och prova vad olika fysikaliska fenomen egentligen innebär för musiklyssning. Det är inte många som har gjort och nästan alla tester jag läst i ämnet har jag förpassat till det runda arkivet.
....
MvH
Peter
E skrev:Du menar på forat?
E skrev:Du menar på forat?
Användare som besöker denna kategori: Inga registrerade användare och 8 gäster