Moderator: Redaktörer
Ronnie skrev:...anledningen/anledningarna till att man behöver vitbalansera!
Ronnie skrev:Återstår då bara att kameran behöver göra nånting med sin rådata (på grund av att det är en digitalkamera med konstig sensor va?) för att kunna presentera någonting begripligt för ögon att ta del av. Som jag fattar det behöver den av nån anledning veta vad som är färglöst i scenen, som en referenspunkt, för att kunna utföra denna magi.
Som jag förstår det går det lika bra att göra det hela i efterhand om man fotat eller filmat i RAW-format, men att man fortfarande behöver ange vad som är färglöst i bilden för att rätt bild ska trollas fram (eller ange ljusets färgtemperatur)?
:
juanth skrev:Ronnie skrev:Återstår då bara att kameran behöver göra nånting med sin rådata (på grund av att det är en digitalkamera med konstig sensor va?) för att kunna presentera någonting begripligt för ögon att ta del av. Som jag fattar det behöver den av nån anledning veta vad som är färglöst i scenen, som en referenspunkt, för att kunna utföra denna magi.
Som jag förstår det går det lika bra att göra det hela i efterhand om man fotat eller filmat i RAW-format, men att man fortfarande behöver ange vad som är färglöst i bilden för att rätt bild ska trollas fram (eller ange ljusets färgtemperatur)?
:
Vitt är inte färglöst, det är faktiskt alla färger samtidigt. En röd halsduk absorberar alla våglängder utom rött som den istället reflekterar. Om du bygger en snurra av papper och målar en färgcirkel på den, sätter fart på snurran så ser du bara vitt.
Vitt är svaret på hur alla andra färger ska se ut, en referens och en nyckel för kameran.
När vitt inte ser vitt ut utan kanske blått (som tex snö i visst ljus) så är sammansättningen av det som ska föreställa vitt nyckel och förklaringen för kameran hur allt ska tolkas utifrån detta ”vita”
I ett foto taget i kvällsljus skulle det se jättekonstigt ut om det vita pappret hade ett rödstick när det borde vara blåaktigt.
spiii beskriver bra hur vår hjärna fungerar med ljus. På samma sätt som vi förväntar oss ett ekoartat ljud när vi kommer in i en grotta så hjälper vår hjärna till att tillrättalägga färger och ljus till något bekant.
Tänk så förvånad du skulle bli om ljudmiljön i grottan var som i en musikstudio. Det finns för övrigt en hel del våglängder vi inte kan se eller tolka. (Ännu?)
Färger existerar egentligen inte, eller snarare vår hjärna har uppfunnit dem eller väljer att beskriva dem för oss som vi ser dem, och troligen så har vårat seende förändrats genom evolutionen.
Jag läste nånstans att färgen blå inte nämns en enda gång i bibeln medan alla andra nämns, och att forskare tror att det finns en trolig chans att folk inte såg färgen blå för 2000 år sedan. Hur såg himlen ut då tro? Om man fotar i svartvitt så vet man fortfarande vad som är himmel på bild.
Om du fotar med svartvitt och använder ett rödfilter på linsen. (Vanligt förr) så blir blå himmel mörk och allt som har rött i sig betydligt ljusare. Det finns numera färgfilter i rött, orange, gult, blått & grönt i de flesta bildredigeringsprogram. Ett arv från svartvit analogt fotografi. Bara att det läggs på i efterhand.
juanth skrev:Det finns för övrigt en hel del våglängder vi inte kan se eller tolka. (Ännu?)
E skrev:juanth skrev:Det finns för övrigt en hel del våglängder vi inte kan se eller tolka. (Ännu?)
Tala för dig själv du. /prot
Ronnie skrev:juanth skrev:Ronnie skrev:Återstår då bara att kameran behöver göra nånting med sin rådata (på grund av att det är en digitalkamera med konstig sensor va?) för att kunna presentera någonting begripligt för ögon att ta del av. Som jag fattar det behöver den av nån anledning veta vad som är färglöst i scenen, som en referenspunkt, för att kunna utföra denna magi.
Som jag förstår det går det lika bra att göra det hela i efterhand om man fotat eller filmat i RAW-format, men att man fortfarande behöver ange vad som är färglöst i bilden för att rätt bild ska trollas fram (eller ange ljusets färgtemperatur)?
:
Vitt är inte färglöst, det är faktiskt alla färger samtidigt. En röd halsduk absorberar alla våglängder utom rött som den istället reflekterar. Om du bygger en snurra av papper och målar en färgcirkel på den, sätter fart på snurran så ser du bara vitt.
Vitt är svaret på hur alla andra färger ska se ut, en referens och en nyckel för kameran.
När vitt inte ser vitt ut utan kanske blått (som tex snö i visst ljus) så är sammansättningen av det som ska föreställa vitt nyckel och förklaringen för kameran hur allt ska tolkas utifrån detta ”vita”
I ett foto taget i kvällsljus skulle det se jättekonstigt ut om det vita pappret hade ett rödstick när det borde vara blåaktigt.
spiii beskriver bra hur vår hjärna fungerar med ljus. På samma sätt som vi förväntar oss ett ekoartat ljud när vi kommer in i en grotta så hjälper vår hjärna till att tillrättalägga färger och ljus till något bekant.
Tänk så förvånad du skulle bli om ljudmiljön i grottan var som i en musikstudio. Det finns för övrigt en hel del våglängder vi inte kan se eller tolka. (Ännu?)
Färger existerar egentligen inte, eller snarare vår hjärna har uppfunnit dem eller väljer att beskriva dem för oss som vi ser dem, och troligen så har vårat seende förändrats genom evolutionen.
Jag läste nånstans att färgen blå inte nämns en enda gång i bibeln medan alla andra nämns, och att forskare tror att det finns en trolig chans att folk inte såg färgen blå för 2000 år sedan. Hur såg himlen ut då tro? Om man fotar i svartvitt så vet man fortfarande vad som är himmel på bild.
Om du fotar med svartvitt och använder ett rödfilter på linsen. (Vanligt förr) så blir blå himmel mörk och allt som har rött i sig betydligt ljusare. Det finns numera färgfilter i rött, orange, gult, blått & grönt i de flesta bildredigeringsprogram. Ett arv från svartvit analogt fotografi. Bara att det läggs på i efterhand.
Mmm... jag fattar inte vad kameran gör teknikmässigt.
Låtom oss separera inspelningsled och uppspelningsled här. Menar du att kameran behöver fungera lite liknande hjärnan (ta till sig information om ljusets temperatur) för att kunna presentera något för våra ögon som våra hjärnor kan tolka såsom de tolkar allt annat de tittar på?
Varför behöver kameran det? Vad är det med en digitalkamerasensor som gör att kameran behöver denna variabel (ljustemperaturen) för att lagra rätt data (alternativt lagra variabeln för att redigeringsprogrammet ska utföra samma uppgift i efterhand)? Varför är det inte som med en mikrofon, som bara i värsta fall behöver en konstant (icke-variabel) kalibreringsfunktion för att skicka rätt data vidare till vårt lagringsmedia?
idea skrev:Ronnie skrev:juanth skrev:
Vitt är inte färglöst, det är faktiskt alla färger samtidigt. En röd halsduk absorberar alla våglängder utom rött som den istället reflekterar. Om du bygger en snurra av papper och målar en färgcirkel på den, sätter fart på snurran så ser du bara vitt.
Vitt är svaret på hur alla andra färger ska se ut, en referens och en nyckel för kameran.
När vitt inte ser vitt ut utan kanske blått (som tex snö i visst ljus) så är sammansättningen av det som ska föreställa vitt nyckel och förklaringen för kameran hur allt ska tolkas utifrån detta ”vita”
I ett foto taget i kvällsljus skulle det se jättekonstigt ut om det vita pappret hade ett rödstick när det borde vara blåaktigt.
spiii beskriver bra hur vår hjärna fungerar med ljus. På samma sätt som vi förväntar oss ett ekoartat ljud när vi kommer in i en grotta så hjälper vår hjärna till att tillrättalägga färger och ljus till något bekant.
Tänk så förvånad du skulle bli om ljudmiljön i grottan var som i en musikstudio. Det finns för övrigt en hel del våglängder vi inte kan se eller tolka. (Ännu?)
Färger existerar egentligen inte, eller snarare vår hjärna har uppfunnit dem eller väljer att beskriva dem för oss som vi ser dem, och troligen så har vårat seende förändrats genom evolutionen.
Jag läste nånstans att färgen blå inte nämns en enda gång i bibeln medan alla andra nämns, och att forskare tror att det finns en trolig chans att folk inte såg färgen blå för 2000 år sedan. Hur såg himlen ut då tro? Om man fotar i svartvitt så vet man fortfarande vad som är himmel på bild.
Om du fotar med svartvitt och använder ett rödfilter på linsen. (Vanligt förr) så blir blå himmel mörk och allt som har rött i sig betydligt ljusare. Det finns numera färgfilter i rött, orange, gult, blått & grönt i de flesta bildredigeringsprogram. Ett arv från svartvit analogt fotografi. Bara att det läggs på i efterhand.
Mmm... jag fattar inte vad kameran gör teknikmässigt.
Låtom oss separera inspelningsled och uppspelningsled här. Menar du att kameran behöver fungera lite liknande hjärnan (ta till sig information om ljusets temperatur) för att kunna presentera något för våra ögon som våra hjärnor kan tolka såsom de tolkar allt annat de tittar på?
Varför behöver kameran det? Vad är det med en digitalkamerasensor som gör att kameran behöver denna variabel (ljustemperaturen) för att lagra rätt data (alternativt lagra variabeln för att redigeringsprogrammet ska utföra samma uppgift i efterhand)? Varför är det inte som med en mikrofon, som bara i värsta fall behöver en konstant (icke-variabel) kalibreringsfunktion för att skicka rätt data vidare till vårt lagringsmedia?
En kamerasensor är mycket lik en mikrofon men då man inte lyckats få fram någon sensor som kan känna av både ljusintensitet och spektralfördelning samtidigt utan bara intensitetskänsliga sensorer så får man ta till knep för att fånga spektralfördelningen. På samma sätt som ett bandbegränsat ljud kan delas upp i sinuskomponenter kan ljuset delas upp i grundfärger; Rött, Grönt och Blått - RGB när det gäller ljus och Cyan, Magenta och Gult (och Svart, blacK, för att göra det lite enklare när man trycker) - CMYK för "reflekterande" bilder dvs tryckta bilder.
Analoga färgfilmer är egentligen tre lager med olika färgkänsliga emulsioner som exponeras samtidigt när man tar bilden men framkallas i tre steg, ett för varje lager. På liknande sätt är det med digitala sensorer där man sätter ett filter framför sensorn för att filtrera bort oönskade färger. Så varje bildpixel är då i princip uppbyggd av tre sensorer med varsitt R,G,B-filter (när man då tänker att en vanlig digitalkamera har 10-20 Miljoner pixel och en Canon EOS R5 har 45 Mpixel på en 24x36 mm stor yta så blir man otroligt fascinerad över hur små de lyckats göra varje pixel). I verkligheten är det lite mer komplicerat eftersom ögat är lite olika känsligt för olika färger och uppbyggnaden av sensorn speglar detta. Se tex https://sv.wikipedia.org/wiki/Bildsensor.
Så lite förenklat kan man då säga att på samma sätt som en mikrofon inte kan registrera absolut ljudnivå om man inte kalibrerar hela kedjan så kan en bildsensor inte registrera rätt intensitet och spektralfördelning om man inte kalibrerar - dvs vitbalanserar.
idea skrev:Nu förstår jag inte riktigt men jag gissar att du pratar om film och kanske om LOG settings eller Look-up Tables LUTs. För i så fall är det ju inte riktigt vitbalans i sig utan att balansera olika tagningars vitbalans-färgrymder så att ögat uppfattar att vitt i en scen är samma vita färg i en annan scen med annat ljus samt att kunna "utöka" den dynamiska färgrymden upp till 12-bitar. I slutet på denna video så ser man hur man kan använda Canon LOG i postprocessing av en film https://youtu.be/y_mZP4IKo04 eller från manualen till en Canon https://support.usa.canon.com/kb/index?page=content&id=ART177934.
Finns ju även olika färgrymder typ BT709 (SD) och BT2020 (HDR).
Ronnie skrev:Jag har nu förstått (korrekt?) att avvikelsen från neutralt grå på gråkortet även justeras så att R, G och B får samma samma värde (vilket vissa uppfattar som onaturligt) där ljustemperaturen mättes på kortet.
spiii skrev:Jag vet inte om vi missförstår varandra eller vill missförstå...
Om man hänger upp ett vitt papper på en vägg och belyser den med vitt ljus så ser pappret vitt ut, inte sant?
Ifall den vita lampan byts ut mot en gul lampa så ser pappret gult ut.
Ifall lampan är måttligt gul ("nästan" vit) så kan hjärnan korrigera så att pappret uppfattas som vitt iallafall.
Men här gör kameran fel. Pappret kommer att se gult ut på en bild.
Då behövs vitbalansering, antingen i kameran eller i efterbehandlingen. Själv försöker jag göra det i kameran.
Möjligen "bypassas" vitbalanseringen när man tar råformat. Jag är inte säker på vilket, jag efterbehandlar så sällan. Jag plåtar dessutom väldigt lite numera...
Det är inte konstigare än så. Ibland får man gilla läget och bara göra. Jag kan nog inte förklara bättre...
spiii skrev:Jag vet inte om vi missförstår varandra eller vill missförstå...
Om man hänger upp ett vitt papper på en vägg och belyser den med vitt ljus så ser pappret vitt ut, inte sant?
Ifall den vita lampan byts ut mot en gul lampa så ser pappret gult ut.
Ifall lampan är måttligt gul ("nästan" vit) så kan hjärnan korrigera så att pappret uppfattas som vitt iallafall.
Men här gör kameran fel. Pappret kommer att se gult ut på en bild.
Då behövs vitbalansering, antingen i kameran eller i efterbehandlingen. Själv försöker jag göra det i kameran.
Möjligen "bypassas" vitbalanseringen när man tar råformat. Jag är inte säker på vilket, jag efterbehandlar så sällan. Jag plåtar dessutom väldigt lite numera...
Det är inte konstigare än så. Ibland får man gilla läget och bara göra. Jag kan nog inte förklara bättre...
spiii skrev:Det är nog rimligt att säga att kameran faktiskt gör rätt (ger en sann bild), men att vitbalanseringen gör bilden anpassad till hjärnans (korrigerade) upplevelse. Vi vill ju att pappret ska se vitt ut, inte missfärgat ut pga. färgat ljus.
Det är helt riktigt att omgivningen och sammanhanget gör att hjärnan korrigerar.
Jag upplever just detta när jag har på mig gulfärgade glasögon. Först är allt gult, efter en stund upplevs färger helt normala, omvänt när jag tar av mig dom, då upplevs först hela världen med blåstick!
Användare som besöker denna kategori: Inga registrerade användare och 19 gäster