Om någon uppnår statistiskt säkerställd hörbarhet för jitter med musiksignaler betydligt under 20 nsrms, så har man antingen tagit ett ordentligt vetenskapligt kliv framåt eller så är testet inte korrekt utfört. Vi vet alltså redan vad som krävs för hörbarhet eftersom detta är väl utrett sedan ca 25 år:
https://www.bramjacobse.nl/wordpress/wp-content/uploads/2021/04/Benjamin_and_Gannon_on_Jitter.pdf
https://www.researchgate.net/publication/242508896_Detection_threshold_for_distortions_due_to_jitter_on_digital_audio
https://www.stereophile.com/content/red-shift-doppler-distortion-loudspeakers-page-2
Den teoretiska gränsen för att uppnå 16 bitars upplösning vid 20 kHz (med samplingsfrekvensen 44,1 kHz) ligger omkring 120 psrms för brusartat jitter, vilket därför ibland dyker upp som tröskelvärde, men detta har ingenting med den faktiska hörbarhetströskeln att göra. Det är även skillnad mellan hörbarheten för olika jittervärden beroende på hur frekvensspektrum ser ut, många signalkorrelerade spikar är betydligt värre än ett jämnt brusspektrum med samma RMS-värde.
I slutänden är dock allt detta mest av akademiskt intresse, då hörbarhetsgränsen med musiksignaler ligger flera tiopotenser över jittret från en normalhygglig DAC.
Jag har, skrivit det förut: jitter är i praktiken ännu ett icke-problem.