Eftersom diskanten har både hög impedans och hög känslighet kan den fås att passa till massor av olika applikationer.
Den som jag tror bäst känner elementets tidiga utvecklingshistorik är Naqref, som nog är nästan den enda som jag berättat om (es-)projektet för, i lite mera detalj, för många år sedan.
Projektet startade nämligen inte som något som siktade mot Carlsson, utan som ett Ino-projekt. Det har varit kantat av mången törn, där tymphanys ägares order att förstöra verktygen för att kunna fullfölja projektet för några år sedan, var en verkligt kännbar spik i kistan. I synnerhet när jag då redan var nästan klar med motorsystemet.
Men jag fick söka nya vägar och de har så här retrospektivt varit rätt krokiga. Många 90-graderssvängar har det blivit, liksom en del
återvädsgränder, som ju framtvingat 180-gradersvändningar, har jag lurats in på.
På sätt och vis har den hårda inriktningen mot att vara en ren Carlsson-applikation som jag justerade projektet till för ungefär två år sedan, varit en del försinkade, eftersom det krävt nya verktyg i så hög grad.
Men - när den nu är färdig så kan jag bara konstatera att det faktiskt är ett bättre element även för de ursprungliga applikationerna som jag hade i åtanke.
Slutsats:
Det kan användas tillsammans med vilka högtalarsystem som helt, för att linjärisera energikurvan, med känslighet upp till ungefär 95 dB. Och det gäller i princip oavsett antal, om man väljer mellan antalen 1, 4, 9 och 16.
Det sistnämnda kanske är lite förvånande för många som fått lära sig att känsligheten stiger när man använder flera än ett element. Men det är ju så, att verkningsgraden bara stiger när man använder flera element och de befinner sig närmare varandra än 1/3 våglängd (tro inte på den som säger 1/4 våglängd). Och närmare varandra än så bör de i normalfallet* inte befinna sig om de skall användas som energikurvediskanter. Så någon verkningsgradsökning får man inte av att använda dem i större antal. Däremot förstås en större effekttålighet och därmed förmåga att skapa totalljud.
Vid antal om 2, 6, 8, 10 och 18 kan de dock skapa en högre känslighet (samma verkningsgrad) men då på bekostnad av impedansen, och det vill man nog inte, allat än möjligen i rena Carlsson-classics-applikationer, där det inte finns någon huvuddiskant för direktljudet som ju också måste drivas, och en impedans understigande 3 ohm vill jag inte råda någon att förse sin konstruktion med.
Å andra sidan är det väl sällsynt att någon behöver större känslighet än de där typ 95 dB (vilket kan nås med nöd och näppe (utsträckningen blir kanske inte riktigt full)) utan snarare är det nivåer runt 87-88 dB man behöver nå i de flesta 70-tals Carlsson-liknande fall, och modernare. På OA-5 tiden var dock känsligheten på systemen högre.
Hursomhelst: Den höga verkningsgraden på dessa diskanter gör att man faktiskt kan använda dem som energikurvediskanter till de flesta högtalare, utan att de belastar mer än ytterst lite impedansmässigt.
Vh, iö
- - - - -
*Det finns dock ett specialfall som jag kommer att åsterkomma till där motsatsen gäller, men ändå inte...
Det är en Ino-applikation.
Fd psykoakustikforskare & ordf LTS. Nu akustiker m specialiteten
studiokontrollrum, hemmabiosar & musiklyssnrum. Även Ch. R&D
åt Carlsson och Guru, konsult åt andra + hobbyhögtalartillv (Ino).
en bra kondiskant kan ju oxå vara användbart i andra sammanhang 
Och förbannat snygg var den dessutom. Äntligen kommer mina OA14 att få låta som dom ska.
