Baselementet, en Philips 9710M, drivs av en förstärkare med ett par mycket speciella egenskaper. Den har dels en mycket kraftig bashöjning, räknat från 100Hz stiger den 20dB ner mot 30Hz! Dels har den en listig motkoppling som består i att signaljord och strömförsörjningens nolla är separata, förbundna med ett motstånd om 2,7ohm (parallellt med ett trimmotstånd), och spännngsfallet över det motståndet ingår i förstärkarens motkoppling. Det innebär att den mot-emk som elementet genererar när det rör sig kommer att på ögonblicket ingå i förstärkarens motkoppling. När elementet rör sig olinjärt ger förstärkaren alltså genast en signal i motfas som styr elementet rätt igen, så att säga. Idén finns under åtskilliga namn i teknikhistorien, här kallas det ofta "negativ utimpedans".
Basförstärkarens frekvensgång. Ruggigt.
Till dessa egenskaper i förstärkaren ska man lägga det faktum att elementet 9710M har en mycket kort slaglängd. Spolen är 7mm hög och magnetgapet 11mm. Det ger en underhängd konstruktion med Xmax på futtiga 2mm! När elementet kommer utanför Xmax ger förstärkaren järnet för att styra det ännu längre - pang säger det och sluttransistorerna brinner av.
Denna mycket våghalsiga konstruktion dras nu på 2010-talet med ännu ett problem, som kanske inte ens Stig C tänkte på. När högtalaren stått 40 år eller så sjunker konen en bit. Det behövs bara en ynka millimeter så är återstående Xmax också en enda ynka millimeter och risken att köra sönder slutsteget akut. Det är vad som händer när man spelar högt på ett par gamla OA6-2. 20dB bashöjning, aktiv motkoppling och en eller två millimeter Xmax - man undrar om salig Stig inte var lite övermodig där.
Nu kommer dock det intressanta. Förstärkaren har en finess till - man kan trimma den för att ge en fast DC-offset på utgången, avsedd att placera elementets kon precis mitt i slaglängden. Det skedde vid leveranstrimningen och sagde Jansch har mycket välvilligt försett mig med en kopia av de anvisningar som användes för den trimningen. Att göra om det på ett par gamla OA6-2 är alltså högst relevant. De får genast en lägre distorsion i basen och blir effekttåligare. I själva verket blir basen i ett par vältrimmade OA6-2 överraskande bra - djup, fast och ren. Otroligt att den kan komma från element med sådana begränsningar. Så här gör man:
Det som behövs är en tongenerator och en spektrumanalysator. På www.tolvan.com kan man hämta programmen Tone och RTSect. Kör dem i en laptop/PC kopplad till en förstärkare, ljudkortet behöver inte vara något speciellt. Fixa med sladdar och annat jox så att högtalarna kan matas med toner från Tone och så att signalen direkt på elementet (basförstärkarens utgång) kan studeras i RTSect. Det behövs också en voltmeter för att se absolut signalnivå (det kan inte datorprogrammen), det går med en mycket billig multimeter från Kjell eller Clas. Någon större precision behövs inte. Själv tycker jag emellertid att en voltmeter från Brüel&Kjaer är det enda anständiga.
Vänd högtalaren uppochner, lossa dragavlastningen till nätkabeln, skruva loss de två skruvar som håller förstärkaren och drag försiktigt loss den i riktning mot baselementet. Man behöver faktiskt bara lossa dessa fyra skruvar, svära en del och ha viss fingerfärdighet. Ungefär som att byta glödlampor i en modern bil. Alternativt kan man lossa hundra skruvar till.
Anslutningen till baselementet utgörs av en flatstiftskontakt som antagligen är kraftigt ärgad. Rengör stiften och koppla på mätkablar för datorns ingång på grå (signal) och blå (jord). Koppla en vanlig förstärkare, som matas från datorn, till högtalaren, samt multimetern parallellt så vi kan se hur mycket vi matar på. Kör nu försiktigt på 65Hz på låg nivå (högst 3V) och se sannolikt något som detta:
Toppen vid 130Hz visar att elementet går utanför linjär slaglängd redan vid denna mycket blygsamma nivå.
Nu är det dags för själva hjärnkirurgin. Nära ett av kretskortets hörn sitter några små motstånd. Ett av dem är 470kohm (gul-violett-gul). Bredvid det sitter ett motstånd på två lödplintar, det är vårt mål, det ska bytas. Det är det motståndet som styr DC-offset. Vi ska nu hitta det motståndsvärde som ger den lägsta nivån på övertonerna som syns i RTSect. Det märkliga är att vi alltså kan trimma bort distorsion i högtalarelementet genom att mäta signalen TILL elementet. Den innehåller ju elementets distorsion i motfas tack vara den aktiva motkopplingen. Vi behöver alltså ingen mätmikrofon.
Det!
Enklast är att löda bort trimmotståndet och koppla ett motstånd om 100-200kohm i serie med en potentiometer om 1Mohm över plintarna där trimmotståndet satt. Gör allt mycket noga och försiktigt och naturligtvis med allting avstängt! Kolla allt åtta gånger och slå på förstärkaren igen.
Så!
Mata på 65Hz 1-2V och studera övertonsbildningen i RTSect. Vrid potentiometern tills lägsta övertonshalt syns i RTSect. Om det uppstår i ändläget, byt motståndet till något större osv. Öka efterhand inspänningen så att övertonerna kan trimmas till absolut minimum. Gå upp till 6V inspänning och vrid försiktigt! Om sluttrissorna brinner har författaren inget som helst ansvar...
Sex volt påfört och talspolen helt inom Xmax. Perfekt!
Därefter är det bara att mäta vilken resistans man hade i pot+motstånd och löda dit ett fast motstånd med det värdet. Så lätt det kan vara!
