Jag kan ju nämna att när jag uppgraderade mina OA52 våren 1994 i egen dialog med Stig pratade vi förbi varandra. Då hade jag inte insett att den filt jag hade köpt av Anders Edenholm på dåvarande Tesserakt i Hägersten var mycket tätare än den Stig själv hade använt. Den gick nämligen inte att få tag i längre, till stor frustration för John Larsen som fick leta länge innan han hittade en annan filt som Stig kunde godkänna till de officiella .2-uppgraderingarna.
Omedveten om detta blev jag tvungen att labba på egen hand, för pressade jag in så mycket av min täta filt som Stig beskrivit "dog" basen.
Sannolikt blev strömningsmotståndet ner till de undre kamrarna för stort.
Utan mätinstrument prövade jag med mindre och mindre filt tills det lät så bra som möjligt, och bilden nedan visar hur det blev:
Om vi jämför med Stefans bilder längre upp och grovt gissar att min filt är ungefär dubbelt så tät som Larsens nya så hamnar vi på ungefär samma dämpning, tror jag. Utan filten blir mellanregistret liksom "skränigare" och ljudet hänger inte riktigt ihop från bas till diskant.
Många sysslor slåss om min tid och mitt andra par OA52 är knappt halvvägs i LE-uppgraderingen, de smältlimmade gamla filterkomponeterna från tidigare Svalandermodifiering är nu helt borta ur den ena och jag klurar på hur jag ska klara att få alla fyra skruvarna till det nya filteret att fästa i nya positioner med de verktyg jag har, eftersom hålavstånden på det nya filtret inta stämmer med det ursprungliga.
Dessutom är en skruv till baselementet avbruten, så jag överväger att vrida elementet ett tolftedels varv och borra helt nya hål.
Diskantelementet kräver åtskilligt filande för att kontaktblecken ska gå fria och flatsiftshylsorna från delningsfiltret ska kunna skjutas på.
Det verkar som trekantslisten under diskantelementat behöver borras ur för fästskruvarna till den nya fästplattan också.
Inget får slarvas över för jag är så oerhört nöjd med mina egenuppgraderade .2 föregångare att det ska mycket till för att övertäffa dem!