av momus » 2013-09-23 12:24
När jag lyssnade på OA 12/14 så stod dom ca 2,5 m brett isär. Och vissa inspelningar kunde visa upp en sensationell ljudbild. Opus 3 inspelningar med Gitarrkvintetten låg flera meter upp i luften och på dom tidiga sextiotalsinspelningarna låg Miles Davies trumpet drygt två meter upp. I "Kind of Blue" så radas musikerna upp i ett häftigt panorama där det känns som jag blir presenteras för ett 3-D scenario utan några fjantiga glasögon. Och vibrafonen i " Jazz at the Pawnshop" blev dubbelt så lång än normalt, och låg högt upp i ljudbilden.
Men andra skivor ligger och krälar på golvet, när jag lyssnar genom Stigs konstruktioner. En tidig LP med Kustbandet är en sån - ljuvlig närhet i bleckblåset men alla musiker sitter ner på golvet i mitt lyssningsrum. Orsaken? Efterklangen förstås. Inspelningen är visserligen gjord av Gert Palmcrantz, ljudet detaljrikt och "äkta", men det hörs att musikerna är inspelade i Europafilms studio. Allt är renons på någon som helst efterklang, vare sig syntetisk eller äkta.
Det var det här som SC utnyttjade. Att liksom lura örat och skapa ett efterklangsmönster som i flera fall "återskapade inspelningsrummet". Och det är mestadels inspelningar med ett mikrofonpar i sk äkta stereo som lyfter inspelningarna på det här makalösa sättet och som utnyttjar väggar och tak i det rum där man lyssnar.
För många kopplas ljudintrycket ihop med de tämligen lågt placerade högtalarna och dom lyssnarna tycker att ljudbilden är för låg. Antingen så står man ut med det här eller inte. Men om ljudbilden ofta tenderar att lägga sig på golvet kan det också bero på hur långt man sitter från högtalarna och hur brett isär dom står.
I mitt lyssningsrum (6x4 m ca) så trivs OA 12/14 ca 2.5 m isär, emedan OA 50.3 låter bäst när dom har ca 3 meter emellan sig. I samtliga fall står högtalarna längs den längre väggen och själv sitter jag ca 2,5 - 3 meter från högtalarna.