Ortoakustiska principen - förbättringsbar?

[matssvensson]

Det normala är att distosionen ökar med ökat konutslag i ett dynamiskt element. Blir elementet avlastat av en port eller subwoofer sjunker distorsionen i motsvarande grad som avlastningen.

Helt rätt! Samtidigt är det ju så att när man sätter in en subwoofer så har den enligt testen en distortion på mellan 0,3% och 3%. Och då uppkommer frågan om distortionen från en tvåvägs basreflexlösning ger lägre distortion i basområdet därför att basreflexporten (eventuellt - jag vet inte ) inte har motsvarande distortion i basregistret, där en insatt sub spelar.

Hur mycket distorsion något har beror ju alldeles på hur du mätt - nivå, signal, mätmetod. Du behöver förstå att mätningarna är likadant utförda innan du kan jämföra två resultat. Hur är det i de siffror du refererar till?

Sen kan en subwoofer förutom distorsion också ge en annan tonkurva än högtalaren själv, och det kan vara något du också vill ha.

mvh, mats

[torde]

Du behöver förstå att mätningarna är likadant utförda innan du kan jämföra två resultat

Jag har två subwoofrar, med 2 st isobariska 10" Peerless i varje subwoofer, som i simulering går ned till 27 Hz och som vid mätning går ned till ca 20 Hz förmodligen beroende på att de står nära en bakvägg (se min skiss på sid [1]) där jag har OA-52:orna. Med isobariska lösningen, en spelar ut när den andra spelar in) så ger de en låg distortion - jag kommer inte i håg nu vilket värde jag mätt utan får komma tillbaka om det.

Eftersom jag planerar att bygga efter Stig C:s ideer med OA:principen - samt hitta förbättringsmöjligheter så var/är en option att sätta in ett subwooferelement i varje nybyggd låda. Ett element jag funderat på är SS23W/4557 med Fs/Qt=22/0,47 < 100, dvs det skall sitta i en sluten låda. Det är en stor investering och jag har inte hittat något test som visar distortion för det elementet. Jag har därför tittat på SS 22W/8557T00, med Fs/Qt =22/0,41 <100 som därför är liknande. Testet hittar Du här https://www.hifisound.de/out/media/pdf. ... %3D%3D.pdf Där framgår de distortionsvärden jag citerat ovan.

Ett bygge bör ge så bra ljud som möjligt. Mitt musik/TV-rum är inte så stort som framgår av skissen. Dvs jag behöver inte en massiv uppsättning av element för att nå önskade ljudnivåer. Mitt motiv för att sätta in en subwoofer skulle i så fall vara att jag avlastar mina SS 18WU/4741 från 80 Hz och nedåt samt ersätter det frekvensintervallaet med något bättre. Men subwoofer kommer att ge en distortion på 0,3% - 3 % i detta frekvensintervall! frågan är då om det kan sägas vara bättre än att bygga en tvåvägare som med basporten samt kopplingen till rummet (de står mot bakväggen) en bra utsträckning i basen.

[matssvensson]

Jag har ingen egen erfarenhet av elementen du skriver om, så jag har svårt att ge dig några tydliga rekommendationer. Kanske någon med mer kunskap/kännedom kan fylla i?

/m

[torde]

Jag har ingen egen erfarenhet av elementen du skriver om

Tack Mats för att Du tagit dig tid att diskutera mina frågor!
Tord

[matssvensson]

Jag kan dock ge mig på lite allmängiltiga reflexioner, som kanske har något värde i dina fortsatta funderingar.

En basreflexlösning får riktigt hjälp av porten i resonansområdet, där porten avlastar elementet med sänkt distorsion om allt är rätt dimensionerat. Under resonansfrekvensen skyddas inte elementet (mer än av sina egna begränsningar) från stora konutslag, vilket kan vara en nackdel i basreflexlösningar. Skickar du in toner under resonansfrekvensen kan elementet slå med stora konutslag, och försöker du samtidigt spela finstämt mellanregister i samma element kommer de stora konutslagen definitivt påverka förvrängningen i mellanregistret. Det syns inte i traditionella entons distorsionsmätningar, utan du behöver skicka in testsignaler med fler toner samtidigt för att se det.

I en sluten låda måste elementet riktigt klara all ljudalstring själv, utan hjälp att minska förvrängningen. En fördel kan dock vara att lådan hjälper elementet begränsa konutslagen (och eventuell distorsion) under gränsfrekvensen. I en basreflex kan ett brant subsoniskt filter vara nödvändigt.

mvh, mats

[lennartj]

Sen kan en subwoofer förutom distorsion också ge en annan tonkurva än högtalaren själv, och det kan vara något du också vill ha.
mvh, mats

Lurig formulering ovan, med också i. Menar du subwoofer med distorsion och en annan tonkurva, eller utan distorsion men med samma tonkurva som OA52?
Eller också vill du (jag) ha en annan tonkurva från subwoofersystemet eftersom tonkurvan i basregistret från mina OA52.2 är helt katastrofal när de är placerade för bästa ljudbild i den del av rummet jag vill ha dem.
På andra ledden i andra änden av rummet är deras frekvensgång i basområdet helt ok utan subwoofersystmet, men jag kan ju inte ha dem gömda bakom matbord och stolar bara för frekvensgången i basen, då suboptimerar jag ju alla andra parametrar! Minns inte om jag redan visat de här graferna i denna tråd.



Den turkosa tonkurvan är uppmätt i öronhöjd vid lyssningsfåtöljen med båda OA52.2 aktiva och placerade så att övriga parametrar är i stort set optimala.
50 Hz låter riktigt fett men det är i stort sett det enda!
Den blå grafen är tagen då ingenting rörts mer än omkopplaren "Main system" på delningsfiltret som skiftats från "Full range" till "High pass" vilket innebär att OA52.2 filtreras vid 80 Hz med 18 dB/oktav och att subwoofersysemet aktiveras med en lågpassfiltrering, likaså vid 80 Hz men med 30 dB/oktav. Inga ytterligare optimeringar (ännu).

[matssvensson]

Sen kan en subwoofer förutom distorsion också ge en annan tonkurva än högtalaren själv, och det kan vara något du också vill ha.
mvh, mats

Lurig formulering ovan, med också i. Menar du subwoofer med distorsion och en annan tonkurva, eller utan distorsion men med samma tonkurva som OA52?
Eller också vill du (jag) ha en annan tonkurva från subwoofersystemet eftersom tonkurvan i basregistret från mina OA52.2 är helt katastrofal när de är placerade för bästa ljudbild i den del av rummet jag vill ha dem.

Jag tycker du svarar utmärkt på frågan själv, med ditt inlägg och mätexempel. Det handlar inte bara om distorsion med subwoofers, de kan bidra med annat också - tonkurva till exempel.

mvh, mats

[Nattlorden]

[ Bild ]

Det var ju väldeliga vilken dipp 100-150 du har. Någon idé om vad det är, för jag har svårt att tro att det är OA-principillt?

[lennartj]

Det var ju väldeliga vilken dipp 100-150 du har. Någon idé om vad det är, för jag har svårt att tro att det är OA-principiellt?

Dippen mellan 100 och 150 Hz finns inte med högtalarna bakom matbordet så du har rätt i att den inte är OA-principiell.
Den ändrar form och djup ganska avsevärt med små mikrofonförflyttningar och försök med analog EQ stjälper mer än hjälper.
Jag har misstankar om att golvreflexen och reflex från bakväggen (ca. 0,8 m) samverkar på ett svårbemästrat sätt.
Hoppas få tid att lära mig bemästra ett DBX 482 Drive Rack och som första ansats testa vad som händer om jag låter området
mellan 80 och 150 Hz komma från subbarna i stället för från OA52 d.v.s. helt enkelt höja delningsfrekvensen till 150 Hz.
Då kan det vara intressant att låta bara en eller två subbar i taget vara aktiv(a) i olika kombinationer och se vad som händer.
Mitt cr80s delningsfilter har som namnet antyder fast delningsfrekvens.

[Nattlorden]

(Den senaste generationen lär kunna välja två högre delningar också)

[torde]

Jag har gjort några enkla beräkningar för att kolla förutsättningarna för en basreflexlåda som OA-52. Jag har valt T/S parametrarna från gamla 18W/8545-00 som skall ha varit lika som gamla 8542 -samma motor. Beräkningarna gäller inledningsvis 1 W in till högtalaren (vilket ger en ljudvolym på ca 89 dB) samt att lådans volym är 20 liter, portens diameter är 5,9 cm samt längd 30 cm. Det ger en portavstämning på ca 32 Hz. Recensioner i olika HiFi-tidningar angav avstämningen till 30 Hz. Beräkningarna visar ett min konutslag på 0,6 mm vid 32 Hz. Det ökar därefter nedåt för att vid ca 9 Hz bli ca +/- 6,5 mm, det är även gränsen för linjärt utslag på elementet. Så vid den effekten, 1 W/89 dB, så bör högtalarna låta bra speciellt med digitala signalkällor som inte ger något "rumbel". -3 dB punkten ligger här vid 44 Hz till detta kommer förstärkningen av basen från kopplingen till rummet. Det bör ge en frekvensgång ned mot 30-35 Hz med låg distortion.

Ökar vi effekten till det dubbla så bör väl ljudnivån öka med 3 dB, dvs till ca 92 dB. Vid 32 Hz blir då konutslaget +/- 0.7 - 0,8 mm och gränsen för linjärt utslag passeras vid 14 - 15 Hz.

Med dessa förutsättningar har vi därför en "tradeoff" en utsträckning av basen ned mot ca 20 Hz med subwoofer samt en ökad distortion (vid sluten låda) eller att nöja sig med en tvåvägslösning som sträcker sig ned till ca 30-35 Hz men med låg distortion. Hur resonerar ni, vad skulle ni välja samt varför? Jag vet att Lennart redan valt - men det vore kul att höra argumenten!

[lennartj]

(Den senaste generationen lär kunna välja två högre delningar också)

Får jag behålla DBX 482 länge nog är det naturligtvis spännande att testa aktiv delning från mellanregister till diskant också.
Då blir det OA52.LE som utsätts för testen eftersom jag lovat mig själv att mina OA52.2-föregångare ska förbli orörda referenser.
Slutsteg har jag ju ingen brist på med fem par monoblock att välja mellan.

[matssvensson]

Det stora problemet med den där diskanten [edit: Seas DXT] för just moderna OA-applikationer, är ju att den har så stor riktverkan. Alla 50-seriens högtalarmodeller är (faktiskt) konstruerade för en diskant som är helt rundstrålande.

Någon kan då tänka att "jamen KO10DT var ju inte helt rundstrålande!", och ha rätt.

Men - högtalarens utgångspunkt är ändå just en sådan teoretisk diskant - och det finurliga med högtalarna är ju att Stig tagit hänsyn till den praktiska bristen även hos den bästa diskant som fanns - och att diskanten dessutom har några nyckelegenskaper som behövs: Trots viss riktverkan i toppoktaven (över sisådär 10 kHz) har diskanten tack vare en ordentlig topp i nollgradersriktningen, tillräcklig verkningsgrad för att få ut den mängd diskantenergi som skall ut i rummet.

Kombinationen mellan rundstrålning under 10 kHz och att diskanten över det (ja, under också förstås) avlyssnas i en vinkel med en tonkurva som överensstämmer med samma elements energikurva (utan någon topp) adresserar i huvudsak problemet.

Tillsammans med att tillräcklig medelkänslighet (mätt över strålningsstruten) från diskanten förstås.

Ok, nu har jag blivit alltför nyfiken. Jag kan tolka mätningar på mina högtalare som att de inte riktigt håller energikurvan fullt uppe de sista två toppoktaverna, dvs över 5 kHz. Och det kanske saknas någon dB eller så även på direktljudet. Vilka positiva ljudmässiga effekter kan jag räkna med om jag skruvar i filtret och ökar nivån med säg <+0,1 dB vid 5 kHz och typ +2 dB vid 20 kHz? Och vilka negativa artefakter med en sån tonkurveförändring kan följa med?

mvh, mats

Ok, nu har jag lekt färdigt. Utgångspunkten var den här:

Rör kurva är direktljudet i lyssningsriktningen frifält 1,5 m tidsfönster 3,7 ms, Blå totalljud normal placering i rum avstånd 1,7 m i lyssningsriktningen tidsfönster 500 ms. Notera den uppblåsta skalan för att belysa nivåskillnaderna tydligare - 25 dB isf normala 50 dB.

Leken gick som sagt ut på att försöka höja nivån över 5 kHz. Initialt skruvade jag upp nivån 0,2 dB vid 5 kHz, 0,5 dB vid 7 kHz, 1,0 dB vid 10 kHz, 1,75 dB vid 15 kHz och 2,3 dB vid 20 kHz. Den justeringen gav ett välkommet energitillskott till toppoktaven, men betonade ess-ljud alltför markerat. Speciellt på dåliga inspelningar. Nu har jag backat till en höjning med 0,1 dB av nivån vid 5 kHz och 0,2 dB vid 7 kHz (0,15 respektive 0,3 dB var fortfarande för mycket) för att få tillbaks önskad kontroll av siblianterna. Det möjliggör en ökning av nivån på 0,1 dB vid 5 kHz, 0,2 dB vid 7 kHz, 0,5 dB vid 10 kHz, 1,0 dB vid 15 kHz och 1,5 dB vid 20 kHz för mina högtalare. Och den justeringen stannar i systemet .

Jag upplever tydligare anslag och bett från instrument som trumpet, saxofon och piano, ökad luftighet och skimmer i ljudbilden, men utan att tappa homogenitet eller som sagt kontroll på ess-ljud (något jag tydligen är mycket känslig för). Jag har inga före/efter mätningar att bjuda på och skillnaderna mellan mätningarna gjorda vid olika tillfällen skiljer mer än dessa ändringar, så de kurvorna säger inget om det jag upplever.

Inbillning? Eller finns det fog för det jag upplever? Jag har sagt det förut och säger det igen, jag förvånas över att jag upplever skillnader mellan så små justeringar i dessa områden. Och en helt utsträckt energikurva till 20 kHz skulle vara roligt att testa, utan att behöva betona området runt 5 kHz. Nu kommer jag inte längre med nuvarande lösning.

Mätning från idag, samma förutsättningar med normal skala:


mvh, mats

[RogerGustavsson]

Det ökar därefter nedåt för att vid ca 9 Hz bli ca +/- 6,5 mm, det är även gränsen för linjärt utslag på elementet. Så vid den effekten, 1 W/89 dB, så bör högtalarna låta bra speciellt med digitala signalkällor som inte ger något "rumbel". -3 dB punkten ligger här vid 44 Hz till detta kommer förstärkningen av basen från kopplingen till rummet. Det bör ge en frekvensgång ned mot 30-35 Hz med låg distortion.

Ökar vi effekten till det dubbla så bör väl ljudnivån öka med 3 dB, dvs till ca 92 dB. Vid 32 Hz blir då konutslaget +/- 0.7 - 0,8 mm och gränsen för linjärt utslag passeras vid 14 - 15 Hz.

Du nämner väldigt låga frekvenser som 9 och 14-15 Hz. Det lär knappast vara speciellt höga ljusnivåer vid de frekvenserna med en basreflexavstämning till 30-32 Hz. Brukar bli ett rejält fall med ca 24 dB/oktav för en basreflexlåda. Kanske är det något jag missat i ditt resonemang?

[HenrikE]

Det ökar därefter nedåt för att vid ca 9 Hz bli ca +/- 6,5 mm, det är även gränsen för linjärt utslag på elementet. Så vid den effekten, 1 W/89 dB, så bör högtalarna låta bra speciellt med digitala signalkällor som inte ger något "rumbel". -3 dB punkten ligger här vid 44 Hz till detta kommer förstärkningen av basen från kopplingen till rummet. Det bör ge en frekvensgång ned mot 30-35 Hz med låg distortion.

Ökar vi effekten till det dubbla så bör väl ljudnivån öka med 3 dB, dvs till ca 92 dB. Vid 32 Hz blir då konutslaget +/- 0.7 - 0,8 mm och gränsen för linjärt utslag passeras vid 14 - 15 Hz.

Du nämner väldigt låga frekvenser som 9 och 14-15 Hz. Det lär knappast vara speciellt höga ljusnivåer vid de frekvenserna med en basreflexavstämning till 30-32 Hz. Brukar bli ett rejält fall med ca 24 dB/oktav för en basreflexlåda. Kanske är det något jag missat i ditt resonemang?

En signal på 9 Hz kommer inte att höras nej, men den ger stora konutslag i en basreflex. Det finns förvånansvärt ofta med så lågfrekvent skräp i inspelningar (slarv i studion?). Om skräpet trycker ut konen utanför linjära området ökar ju distorsionen för alla frekvenser.

[lennartj]

Jag vet att Lennart redan valt - men det vore kul att höra argumenten!

Mina argument är att jag vägrar ändra min möblering både för att den är bäst både praktiskt och estetiskt, men främst för att jag vill fortsätta sitta med min vackra utsikt rakt framför mig, trots att den gör det omöjligt att åstadkomma en jämn frekvensgång i basen med ett par ensamma OA52 placerade så att deras övriga goda egenskaper kommer till sin rätt.
Dessutom är jag väldigt förtjust i de klass-A slutsteg Erik Andersson byggt åt mig för snart 30 år sedan som efter senaste renoveringen med NOS-rör låter bättre än någonsin och räcker långt med sina 30 W, men inte fullt ut för modern elektronisk musik. För sådan kan OA52 prestera bättre med kraftfulla transistorslutsteg, men jag har aldrig hört sådana som samtidigt varit minst jämbördiga i de högre registren för mindre än hundratusentals kronor.
För mig blev det mycket billigare, roligare och spännande att bygga mitt subwoofersystem än att byta till biffigare slutsteg som antagligen inte hade löst problemet heller.
Mitt subwoofersystem är ju dessutom betydligt mer ljudtryckskapabelt under 80 Hz än två 7-tummare trots att deras basreflexsystem är nästan perfekt avstämt. Det var faktiskt inte mitt syfte att bygga ett extremt djupbaskapabelt system.
Jag råkade bara få det på köpet och blev häpen över hur mycket strukturer, klangfärger mm. som dolts därnere i djupen när man hållit tillgodo med högtalare som man varit nöjd med att de producerat något slags hörbara ljud överhuvudtaget under 40 Hz.
Synd att det troligen inte kommer att tillverkas fler Bremenbasar och inga andra finns på marknaden med identiska egenskaper.
I kritiskt avstämda slutna lådor ger de en tighthet och kontroll som överträffar allt annat jag hört för musikåtergivning i hemmiljö, och i princip allt annat också (som brukar ha mer kvantitet än kvalitet).

[torde]

En signal på 9 Hz kommer inte att höras nej, men den ger stora konutslag i en basreflex

Kanske är det något jag missat i ditt resonemang?

Syftet med mitt ursprungliga inlägg var att "borra" i frågan om det var bättre med en tvåvägs- jämfört med en trevägs-konstruktion när jag (så småningom) bygger mina högtalare baserat på OA-principen. En av aspekterna som framfördes var att en tvåvägskonstrution medförde stora konutslag i den djupaste basen. Jag ville därför kolla vilken storleksordning det var på dessa konutslag och om de påverkade ljudet negativt. Jag ville även jämföra detta med distortionen från en sluten subwoofer. Det var därför jag gjorde mina beräkningar av konutslag vid olika ljudtryck för en tvåvägslösning. Resultatet visade att mellanregister/baselementet har minimalt utslag vid basreflexerörets avstämningsfrekvens och att utslaget ökar nedåt i basregionen. Resultatet blev:

Beräkningarna visar ett min konutslag på 0,6 mm vid 32 Hz. Det ökar därefter nedåt för att vid ca 9 Hz bli ca +/- 6,5 mm, det är även gränsen för linjärt utslag på elementet. Så vid den effekten, 1 W/89 dB, så bör högtalarna låta bra speciellt med digitala signalkällor som inte ger något "rumbel". -3 dB punkten ligger här vid 44 Hz till detta kommer förstärkningen av basen från kopplingen till rummet. Det bör ge en frekvensgång ned mot 30-35 Hz med låg distortion. Ökar vi effekten till det dubbla så bör väl ljudnivån öka med 3 dB, dvs till ca 92 dB. Vid 32 Hz blir då konutslaget +/- 0.7 - 0,8 mm och gränsen för linjärt utslag passeras vid 14 - 15 Hz.

Min "slutsats"/fråga blev därför: Är det någon vits att göra en trevägslösning med sluten subwoofer, som förmodligen ger större distortion då en tvåvägslösning har linjära konutslag i samma frekvensområde. Lennart har svarat att han har sina subwoofrar för att korrigera lyssningsrumets akustiska egenskaper - vilket naturligtvis är riktigt - i hans fall. Men annars, om den korrektionen inte behövs, - är en trevägslösning bättre än en tvåvägslösning? Jag talar då om normalstora lyssningsrum där stora effekter, och många högtalarelement, inte behövs för att fylla rummet med välljud. OA 52 är ju en tvåvägslösning - det kanske inte är en slump eller kostnadsöverväganden - att Stig C valde en tvåvägslösning framför en trevägslösning - något som han ju hade tagit patent på vid ett annat tillfälle.

[IngOehman]

Jag har gjort några enkla beräkningar för att kolla förutsättningarna för en basreflexlåda som OA-52. Jag har valt T/S parametrarna från gamla 18W/8545-00 som skall ha varit lika som gamla 8542 -samma motor.

Det beror på vad du menar med "gamla". 8542 är ju ett äldre element än 8545, och den motor som 8542 hade när det kom har aldrig funnits till 8545. Den ursprungliga 8542-motorn var annorlunda på flera sätt men det mest annorlunda var kanske talspolens resistans som var markant högre på det ursprungliga 8542, runt 7 ohm har jag för mig.

Mycket riktigt var lägsta impedans 20 - 20k Hz för OA-51 hela 8 ohm. De gick alltså inte under 8 ohm överhuvudtaget. Det är mycket ovanligt med sådana högtalare.

Sedan 8545 kom har dock även 8542 givits samma motor, och den överensstämmer alltså inte med motorn i det 8542 som OA-51 och OA-52 dimensionerades med ursprungligen.

Beräkningarna gäller inledningsvis 1 W in till högtalaren (vilket ger en ljudvolym på ca 89 dB) samt att lådans volym är 20 liter, portens diameter är 5,9 cm samt längd 30 cm. Det ger en portavstämning på ca 32 Hz. Recensioner i olika HiFi-tidningar angav avstämningen till 30 Hz. Beräkningarna visar ett min konutslag på 0,6 mm vid 32 Hz. Det ökar därefter nedåt för att vid ca 9 Hz bli ca +/- 6,5 mm, det är även gränsen för linjärt utslag på elementet. Så vid den effekten, 1 W/89 dB, så bör högtalarna låta bra speciellt med digitala signalkällor som inte ger något "rumbel".

Inspelningar som är digitala kan ha gott om energi under 30 Hz. Det som överstyr högtalare behöver inte vara störningar, det är ofta nyttoljud. Speciellt i filmvärlden så förekommer det ofta rätt mycket energi under 30 Hz.

Sen ligger det förstås något i att t ex oplana vinylskivor i kombination med olyckliga kombinationer mellan pickuper och tonarmar, kan bli ett signifikant LF-problem, ett som högtalare med basreflexlåda kan drabbas värre av än högtalare med slutna lådor. Men talar man om slutna lådor valda med avsikt att skapa infra-system, alltså med eq som sträcker tonkurvan ned långt under den naturliga avrullningen under kanske 45 Hz, så är det inte längre givet att systemet kommer att klara sådana störningar bättre än motsvarande basreflexsystem.

-3 dB punkten ligger här vid 44 Hz till detta kommer förstärkningen av basen från kopplingen till rummet. Det bör ge en frekvensgång ned mot 30-35 Hz med låg distortion.

Det finns inga enkla svar (som är riktiga) på hur kopplingen till rummet förstärker bas, men om man talar om basmoduler (nota bene) och bortser ifrån rumsresonanser (som typiskt är oönskade) och kavitetseffekten (som typiskt träder in först mycket lågt i frekvens, i trakterna av 20 Hz i normalstora lyssningsrum, så ger inte väggnära placering någon registerutsträckande basförstärkning. Skälet är att en väggnära placering som regel förstärker hela basområdet, inte bara den lägsta delen av det.

För en fullregisterhögtalare så får man förstås ett större register att jämföra med (alla höga frekvenser som inte åtnjuter stöd från den väggnära placeringen, säg alla över 200 Hz) och då kan man möjligen argumentera att man tar sig djupare, men den övre basen förstärks alltså lika mycket, och riskerar att bli för stark jämförelsevis om basregistret i sin helhet läggs starkare...

Det kan även nämnas att dimensioneringen på 70-talshögtalarna skiljer sig markant från 50-seriens dimensionering därvidlag, på grund av det massiva stöd i registret runt 30 Hz som Stigs stora rum på Torkel Knutssonsgatan gav. Och mycket riktigt hävdar många att 50-serien är lite svag i det lägsta registret.

Även Stig själv berättade att han dimensionerade annorlunda sedan han flyttat till Torkel Knutssonsgatan, och att han inte var bestämt säker på att de senare dimensioneringarna var mera riktiga sett i ett så objektivt ljus som möjligt, men att han föredrog den senare dimensioneringen i sitt eget lyssningsrum och gillade att den medgav mindre högtalare.

Det finns ju faktiskt inga sanningar annat än statistiska, om sådana här saker. Det finns inget allomgällande svar på hur dimensioneringen skall se ut, eftersom det beror på rummet.

Men tumregeln att en undre gränsfrekvens om t ex 44 Hz sjunker till säg 30 Hz i rum, om högtalaren placeras nära en vägg, är illa falska. Det som händer är helt andra saker, och ett mycket större register än det under 44 Hz påverkas kraftigt av hur högtalaren placeras i förhållande till ett rum.

Sen kan man dessutom fråga sig vad som är utgångspunkten.

En högtalare som INTE står nära väggarna på ett rum påverkas ju ändå som regel en hel del av rummet, men ofta på ett MERA frekvensberoende sätt. Nere vid 10 Hz hjälper rummet typiskt till hur man än placerar högtalaren, men vid högre frekvenser så blir rumsreflexerna direktljudets antagonist, när de kommer en halv våglängd fördröjt. Så en högtalare som står säg 1,2 meter från en vägg har stöd av väggen vid 30 Hz, men vid dryga 70 Hz skall man inte vara förvånad om man hittar en rejäl utsläckning (vars storlek dock beror på många saker, inklusive var andra angränsningsytor finns och hur styva och förlustiga de är).

Ökar vi effekten till det dubbla så bör väl ljudnivån öka med 3 dB, dvs till ca 92 dB. Vid 32 Hz blir då konutslaget +/- 0.7 - 0,8 mm och gränsen för linjärt utslag passeras vid 14 - 15 Hz.

Helt riktigt.

Med dessa förutsättningar har vi därför en "tradeoff" en utsträckning av basen ned mot ca 20 Hz med subwoofer samt en ökad distortion (vid sluten låda) eller att nöja sig med en tvåvägslösning som sträcker sig ned till ca 30-35 Hz men med låg distortion. Hur resonerar ni, vad skulle ni välja samt varför? Jag vet att Lennart redan valt - men det vore kul att höra argumenten!

Det är inte givet att den slutna lösningen kommer att spela med högre distorsion. Det beror på både systemets kvalitet och storlek.

Jag brukar rekommendera att man dimensionerar ett slutet system (mina egna infra-system) tre gånger större med avseende på membranarean, helt enkelt för att det skall klara samma maxljudtryck i det egentliga basområdet. Och med en sådan dimensionering så får man som regel på köpet att distorsionen kommer ned på liknande nivåer som ett basreflexsystem, då infrasystemen är mindre per membranarea landar man ofta på ett ungefär lika stort system.

Tycker man att prislappen är okej så återstår då enbart fördelarna (infraförmågan).

Kort sagt, om man jämför Ino infraX-6 (sex stycken X-inframoduler) med profundusX-2 (två stycken X-profundusmoduler), så finner man att infraX-6 är:

1. Lika ljudtryckskapabelt över 20 Hz.
2. Lika renspelande över 20 Hz (bättre vid högre frekvenser).
3. Lika stort/litet.
4. Dyrare.
5. Mycket mera kapabelt i infraregistret.

- - -

Sammanfattningsvis: Basreflex är väldigt bra om målet är att kunna spela effektivt och lågdistorderande ned till en bit under avstämningsfrekvensen, men det går att skapa slutna system som i kraft av sin storlek kommer ikapp, och som briljerar med sina bättre infraegenskaper.

Frågorna blir dock alltid dessa tre - till vilken kostnad, är det värt det och skulle ett basreflexsystem till samma peng vara ännu bättre?

Det är en behovs- och smaksak.


Vh, iö

[IngOehman]

Kom på att det finns en sak som jag undrat över sedan du startade den här tråden:

Menar du verkligen att fråga om Stigs ortoakustiska principer (hans tankar på hur musikåtergivning bör göras helt enkelt) kan förbättras, eller skall man tolka din fråga som att du undrar man man kan förbättra högtalare så att de kommer närmare Stigs (oförändrade) tankar om optimal musikåtergivning?

Det kan förefalla vara ungefär samma fråga, men som jag ser det är det två vitt skilda frågor.

Då Stig inte lever längre menar jag att vi inte kan göra något annat än att acceptera att det till stora delar är subjektiva frågor det här med hur musik bäst "packas upp" från fonogrammet koden till den ligger. Och därför kan de ortoakustiska principerna inte vara något annat än STIGS syn på saken.

Den kan finnas andra tankar och ideer om hur man bäst packar upp musiken från fonogrammen, men Stigs är vad de är.

Däremot kan frågan om praktiska realiseringar av högtalare för att TILLGODOSE Stigs tankar, vara en mera intressant fråga, tycker jag. Men vi kan inte ändra eller utveckla principerna så sådana, utan att gå ifrån Stig och hans tankar.

- - -

Ursäkta om jag uttrycker mig lite pladdrigt, men jag hoppas alla förstår vad jag menar. Jag tänker hur som helst att det är en viktig fråga att reda ut innan man kan gå vidare i tråden.

Handlar det om att optimera högtalare så att de STÄMMER med Stigs tankar, eller handlar det om att frångå Stigs tankar för att man tror att man hittat på sätt att justera/utveckla dem till något bättre? Om det handlar om det senare så tycker jag inte man bör tala om ortoakustiska principer längre, även om man håller kvar vid dem som någon sorts utgångspunkt som man tror på i form av en "bra start", eller hur man nu tänker.


Vh, iö

- - - - -

PS. Min uppfattning efter mycket diskussioner om allt mellan himmel och jord, men mest om musikåtergivning, med Stig, är att det finns gott om "öppna/olåsta/oexakta" delar av Stigs funderingar, alltså saker han inte var säker på, men hade uppfattningar om intervall för.

Så som jag ser det finns det massor av möjligheter att för en nyfiken amatör hitta alternativ och att optimera, utan att man behöver utveckla principerna. Det finns utrymme nog inom dem. Man kan vända på steken och säga att man av samma skäl är tvungen att göra det.

Men oavsett vems ideer man har som utgångspunkt så behöver man ju som användare nästan alltid optimera en enskild uppställning. Och det är nästan alltid bäst att göra det via återkoppling (gör så rätt man kan baserat på vad man vet, fråga sig hur blev det, vad behöver trimmas till?) istället för med hjälp av tumregler (gör si och så och sen är det klart).

[Nattlorden]

Jag tror nog att tanken är att hålla sig inom Stigs idé, men realisera det ytterligare lite bättre. Risken att man ramlar ur ett intervall Stig hade som man inte känner till är självklart högst möjlig, men det har ju att göra med vad som egentligen är väldefinierat. Ju mer direktkontakt med Stig man haft, destu mer av det icke nedtecknade kan man ju känna till, det är svårare att vara lika snäv om man närmar sig det hela från ett annat håll.

Är t.ex. diskantlyftet som "lektes fram" och finns grafer på ovan något som kan(/får) göra inom Stigs ramar, eller är det inte det?

[IngOehman]

Man får självklart leka med vad man vill, och inte behöver man hålla sig inom några ramar som Stig hade, så att/om de inte är väldigt välkända (ramarna alltså) så spelar det ju ingen roll.

Men i princip tror jag att man kan säga detta om ramarna: Stig definierade mest av allt tonkurvan i sin egen mätmiljö, och talar vi höga frekvenser så är det totalljudsmätningen han höll högst. Alltså den som består av summan av direktljud och energikurvan (mätt med en extremt rundtagande mikrofon). efter 1980 sisådär vinna han ha stil även på direktljudet, som han mätte ekofritt, i sitt lab. Och detta utan närvaro av reflekterande golv och vägg bakom högtalaren. Så totalljudet hade huvudrollen och han ville ha tonkurvan rak, men också konstruktionerna rimligt enkla. Så när det fanns avvikelser från helt rakt så berodde det på att han inte tyckte att en korrektion var värd att göra. Men någon siffra på hur stora avvikelser som var ok har han mig veterligt aldrig nämnt. Han justerade för bästa tonkurva helt enkelt, med de variabler som stod honom till buds med den arkitektur som han valt för filtret. Och med de element han valt.

Självklart fanns dock även urvalskriterier med i ekvationen, från ett tidigare steg i konstruerandet.

Framförallt handlade det om tonkurva och distorsion, i övrigt framförallt storlekar (vilket påverkar spridningen). Han gjorde INGA lyssningstester överhuvudtaget innan han valt element och filterarktektur - på mätmässiga grunder. Jag talade mycket med Stig om detta och hans inställning var att det inte finns något skäl att lyssna innan man med mätningar kommit fram till att det är tillräckligt bra. När det gällde vissa obskyra detaljer, som t ex filten i högtalarlådorna, kunde dock motsatsen gälla - att det inte var någon ide att mäta eftersom det saknas kunskap om hur mätningarna relaterar till lyssningsintrycket, och då gällde istället bara lyssning initialt.

Jag tror nog att tanken är att hålla sig inom Stigs idé, men realisera det ytterligare lite bättre.

Jag tror dig, alltså att du tror det. Alltså att det inte handlar om att förbättra principerna (Stigs sätt att se det alltså, han brukade inte svänga sig med frasen "den ortoakustiska principen").

Men det är TS som jag mest hoppas få svar ifrån.


Vh, iö

[torde]

Kom på att det finns en sak som jag undrat över sedan du startade den här tråden:Menar du verkligen att fråga om Stigs ortoakustiska principer (hans tankar på hur musikåtergivning bör göras helt enkelt) kan förbättras, eller skall man tolka din fråga som att du undrar man man kan förbättra högtalare så att de kommer närmare Stigs (oförändrade) tankar om optimal musikåtergivning?Det kan förefalla vara ungefär samma fråga, men som jag ser det är det två vitt skilda frågor.

STORT TACK för Dina reflektioner och förklaringar Ingvar! Anledningen till att jag startade tråden var att mitt eget högtalarbygge "i och för sig" lät mycket bra. Men att i jämförelse med de OA-52.1 som jag ärvt av min far (köpta i början av 1980-talet där jag fått byta ut 8542 mot ursprungliga 8545 då 42:orna inte var spelbara) så var stereobilden på OA-52 så enormt mycket bättre samtidigt som ljudkvaliteten var minst lika bra som mitt nybygge. Detta med en högtalare som var designad på 80-talet, med element från den tiden! Jag ville därför förstå bättre vad som var förklaringen - principerna - kring vilka OA-52 var konstruerad. Som gammal affärsutvecklare var jag (naturligtvis) även nyfiken på om det fanns möjlighet att förbättra dessa principer med utgångspunkt i den forskning och teknikutveckling som skett. Steg 1 var dock framförallt att förstå Stig C:s designtänk. Som du/ni förstår så är jag inte någon akustiker, men jag har en gedigen teknik och forskarutbildning, är nyfiken och vill ha så bra ljud ur min högtalaranläggning som möjligt. Någon kanske skulle säga att jag är en "nörd"!

Stig C har, som jag förstått det, myntat OrthoAkustik(OA). Som jag ser det/skrev så fanns ett reellt behov bakom behovet att mynta detta uttryck. HiFi var ett äldre uttryck som tar fasta på att konstruera högtalare, enbart med utgångspunkten i högtalarnas egen ljudåtergivning, som ger en hög trovärdighet jämfört med phonogrammet. OrthoAkustiska högtalare är HiFi och tar dessutom hänsyn till samspelet mellan högtalaren och rummet som högtalaren spelar i. OA-högtalare utnyttjar de geometriska förhållandena mellan högtalarna och rummet för att skapa en så bra balans som möjligt mellan direktljud och indirekt ljud - det är därför som OA-52 kabinettet har en så säregen utformning och en så suverän ljudbild!

Nu är OA ett "metabegrepp" och en uppfinning. Som uppfinning så innebär det att OA inte har något fördefinierat konkret innehåll. OA måste fyllas med de aspekter som löser problemet med återgivning av ett inspelat material så att en så riktig illusion som möjligt skapas av den ljudmiljö där ljudupptagningen skedde. Med "metabegrepp" menar jag att det krävs enkla beskrivningar av komplexa fenomen för att kunna ge en "mental hookup" för den fortsatta förklaringen - men dessa enkla begrepp är aldrig tillräckliga när man skall göra en konstruktion. Jag har ingen ambition att definiera ett annat begrepp, nu när jag fått tillfälle att lära av er alla , även om jag hade funderingar i den riktningen tidigare i tråden. Däremot tycker jag att det har varit intressant med t.ex. diskussion om loobing som uppträden när två olika högtalarelement spelar i samma frekvensområde. Kanske finns möjlighet att undvika detta med aktivt delningsfilter med brant delning. Dvs detta skulle kunna vara ett exempel på förbättringar inom ramen för OA. Allmänt förbättrade högtalarelement skulle kunna vara andra möjligheter.

Som ni förstår så är jag stor beundrare av Stig Carlsson och hans OA-52:or! Annars skulle jag inte ställt undan mina egna byggen! - Men, och här kanske jag skiljer mig från många av er andra, jag är samtidigt öppen för förbättringar av olika slag. Mitt syfte är att få maximalt med välljud ur min anläggning, på samma sätt som Lennart har arbetat vidare med sin anläggning. Avslutningsvis så är jag full av beundran för Stig C och hans högtalare, OA är hans "metabegrepp" och det har varit vägledande för de högtalare som bär signumet OA. Ingvar, jag hoppas att detta gett svar på Din undrande fundering. Jag blev lite filosofisk här men hoppas att ni har överseende med detta.

[matssvensson]

PS. Min uppfattning efter mycket diskussioner om allt mellan himmel och jord, men mest om musikåtergivning, med Stig, är att det finns gott om "öppna/olåsta/oexakta" delar av Stigs funderingar, alltså saker han inte var säker på, men hade uppfattningar om intervall för.

Så som jag ser det finns det massor av möjligheter att för en nyfiken amatör hitta alternativ och att optimera, utan att man behöver utveckla principerna. Det finns utrymme nog inom dem. Man kan vända på steken och säga att man av samma skäl är tvungen att göra det.

Men oavsett vems ideer man har som utgångspunkt så behöver man ju som användare nästan alltid optimera en enskild uppställning. Och det är nästan alltid bäst att göra det via återkoppling (gör så rätt man kan baserat på vad man vet, fråga sig hur blev det, vad behöver trimmas till?) istället för med hjälp av tumregler (gör si och så och sen är det klart).

Stort tack för redogörelserna av Stigs resonemang tillsammans med dig. Det ger ofta små pusselbitar och nya tankar att fundera vidare på själv.

med vänlig hälsning, mats

[matssvensson]

Som gammal affärsutvecklare var jag (naturligtvis) även nyfiken på om det fanns möjlighet att förbättra dessa principer med utgångspunkt i den forskning och teknikutveckling som skett.

Jag skulle nog vilja påstå att original Scanspeak 8542 med god produktionskvalitet och Vifa D25AG står sig mycket bra även idag i ett rent tvåvägs-koncept. Enligt min uppfattning har det inte hänt något dramatiskt inom elementutvecklingen sen de utvecklades bara för att det gått mer än 30 år. Inte heller inom olika högtalarprinciper eller musikförmedling via högtalare. Den kunskap och teknik som fanns när Stig levde är lika relevant idag. Han låg i framkant med sitt tänk då och skulle ligga i framkant fortfarande idag.

Stigs nya "tre-vägare" hann han aldrig slutföra, och där kan jag däremot tänka mig det idag skulle gå att hitta element som kunde passa ett slutförande av det projektet om han hade fått leva med hälsan.

mvh, mats

[petersteindl]

Kom på att det finns en sak som jag undrat över sedan du startade den här tråden:Menar du verkligen att fråga om Stigs ortoakustiska principer (hans tankar på hur musikåtergivning bör göras helt enkelt) kan förbättras, eller skall man tolka din fråga som att du undrar man man kan förbättra högtalare så att de kommer närmare Stigs (oförändrade) tankar om optimal musikåtergivning?Det kan förefalla vara ungefär samma fråga, men som jag ser det är det två vitt skilda frågor.

STORT TACK för Dina reflektioner och förklaringar Ingvar! Anledningen till att jag startade tråden var att mitt eget högtalarbygge "i och för sig" lät mycket bra. Men att i jämförelse med de OA-52.1 som jag ärvt av min far (köpta i början av 1980-talet där jag fått byta ut 8542 mot ursprungliga 8545 då 42:orna inte var spelbara) så var stereobilden på OA-52 så enormt mycket bättre samtidigt som ljudkvaliteten var minst lika bra som mitt nybygge. Detta med en högtalare som var designad på 80-talet, med element från den tiden! Jag ville därför förstå bättre vad som var förklaringen - principerna - kring vilka OA-52 var konstruerad. Som gammal affärsutvecklare var jag (naturligtvis) även nyfiken på om det fanns möjlighet att förbättra dessa principer med utgångspunkt i den forskning och teknikutveckling som skett. Steg 1 var dock framförallt att förstå Stig C:s designtänk. Som du/ni förstår så är jag inte någon akustiker, men jag har en gedigen teknik och forskarutbildning, är nyfiken och vill ha så bra ljud ur min högtalaranläggning som möjligt. Någon kanske skulle säga att jag är en "nörd"!

Stig C har, som jag förstått det, myntat OrthoAkustik(OA). Som jag ser det/skrev så fanns ett reellt behov bakom behovet att mynta detta uttryck. HiFi var ett äldre uttryck som tar fasta på att konstruera högtalare, enbart med utgångspunkten i högtalarnas egen ljudåtergivning, som ger en hög trovärdighet jämfört med phonogrammet. OrthoAkustiska högtalare är HiFi och tar dessutom hänsyn till samspelet mellan högtalaren och rummet som högtalaren spelar i. OA-högtalare utnyttjar de geometriska förhållandena mellan högtalarna och rummet för att skapa en så bra balans som möjligt mellan direktljud och indirekt ljud - det är därför som OA-52 kabinettet har en så säregen utformning och en så suverän ljudbild!

Nu är OA ett "metabegrepp" och en uppfinning. Som uppfinning så innebär det att OA inte har något fördefinierat konkret innehåll. OA måste fyllas med de aspekter som löser problemet med återgivning av ett inspelat material så att en så riktig illusion som möjligt skapas av den ljudmiljö där ljudupptagningen skedde. Med "metabegrepp" menar jag att det krävs enkla beskrivningar av komplexa fenomen för att kunna ge en "mental hookup" för den fortsatta förklaringen - men dessa enkla begrepp är aldrig tillräckliga när man skall göra en konstruktion. Jag har ingen ambition att definiera ett annat begrepp, nu när jag fått tillfälle att lära av er alla , även om jag hade funderingar i den riktningen tidigare i tråden. Däremot tycker jag att det har varit intressant med t.ex. diskussion om loobing som uppträden när två olika högtalarelement spelar i samma frekvensområde. Kanske finns möjlighet att undvika detta med aktivt delningsfilter med brant delning. Dvs detta skulle kunna vara ett exempel på förbättringar inom ramen för OA. Allmänt förbättrade högtalarelement skulle kunna vara andra möjligheter.

Som ni förstår så är jag stor beundrare av Stig Carlsson och hans OA-52:or! Annars skulle jag inte ställt undan mina egna byggen! - Men, och här kanske jag skiljer mig från många av er andra, jag är samtidigt öppen för förbättringar av olika slag. Mitt syfte är att få maximalt med välljud ur min anläggning, på samma sätt som Lennart har arbetat vidare med sin anläggning. Avslutningsvis så är jag full av beundran för Stig C och hans högtalare, OA är hans "metabegrepp" och det har varit vägledande för de högtalare som bär signumet OA. Ingvar, jag hoppas att detta gett svar på Din undrande fundering. Jag blev lite filosofisk här men hoppas att ni har överseende med detta.

Man måste skilja på uppfinning och upptäckt. Stig gjorde upptäckter gällande ljud från högtalare i bostadsrum. Stig gjorde vissa uppfinningar för att anpassa sina högtalare för ljudåtergivming i bostadsrum. Det ortoakustiska gäller ljud från högtalare i bostadsrum d v s det är en upptäckt och är allmängiltigt.

Mvh
Peter

[torde]

Man måste skilja på uppfinning och upptäckt. Stig gjorde upptäckter gällande ljud från högtalare i bostadsrum. Stig gjorde vissa uppfinningar för att anpassa sina högtalare för ljudåtergivming i bostadsrum. Det ortoakustiska gäller ljud från högtalare i bostadsrum d v s det är en upptäckt och är allmängiltigt.

Kul att Du "nappar" på min filosofiska reflektion Peter! Det jag menade var, precis som Du är inne på, är att Stig C:s högtalare är orthoakustiska och att de är en uppfinning av honom, baserat på insikten om ljudbildens egenskaper kopplat till samspelet mellan rummets och högtalarnas geometri. Det fanns dock inga orthoakustiska högtalare att gå ut och studera och kartlägga deras egenskaper. Det är naturligtvis därför som Stig fortlöpande har utvecklat OA-högtalarna till den utformning de fick och som slutade med OA-52. Jag håller även med Dig om att hörselns fysiologiska funktionssätt, med koppling till rummets egenskaper vad gäller olika typer av direktljud och reflektion baseras på en upptäckt. Men detta är för mig skiljt från de orthoakustiska högtalarna som utnyttjar denna insikt. För mig är högtalarna, OA-52, en uppfinning som successivt utvecklats från bl.a. OA-51. Men den historien kan Du mycket bättre än jag.
Allt Gott till Dig Peter!
Tord

[torde]

Alltså att det inte handlar om att förbättra principerna (Stigs sätt att se det alltså, han brukade inte svänga sig med frasen "den ortoakustiska principen").

Jag omformulerar min frågeställning beträffande den orthoakustiska principen. Till att börja med så var anledningen till min formulering "den orthoakustiska principen - utvecklingsbar?" att jag på något sätt måste formulera min fråga på ett sätt som gör att frågeställningen går fram - avsikten var inte att lägga orden i Stig C:s mun. Uppenbarligen har temat/tråden/frågan varit tillräckligt intressant med snart 10 000 läsare och ett antal hundra inlägg.

Avsikten har heller inte varit att på något sätt "detronisera" Stig C genom att på något sätt avfärda OA som övergripande konstruktionsfilosofi genom att ställa mina frågor. Jag har snarare velat komma till klarhet om de bärande idéerna och deras konkreta gestaltning i konstruktionslösningarna. Utifrån detta skulle jag vilja formuleras min fråga om fortsatt utveckling/förbättring på följande sätt: "Vad tror ni Stig C själv skulle ha arbetat vidare med inom/utanför ramen av OA för att ytterligare förhöja njutningen, eller att ta bort negativa aspekter, i avlyssningen av phonogram?"

[IngOehman]

Bortsett ifrån att spekulation inte är min starka sida så, bra svar!


Men jag kan inte spekulera i vad Stig skulle ha ändrat i tankeväg.

Om jag tvingades spekulera så fick det bli att Stig inte väsentligt hade ändrat på någonting. Han ändrade filosofi "en smula" inför 50-serien, "en smula" som han själv då vid tiden uppfattade som ett rejält bröd, men senare omvärderade och tyckte inte att han ändrat sig så mycket, trots allt.

Det kan vara intressant att veta för dem som läser en artikel som skrevs vid tiden för OA-51s lanserande, där man får intrycket att Stig har gjort helt om och tar avstånd från allt han sagt tidigare.


Det enda nya jag på rak arm kan komma på vad att han det senaste året av sitt liv (var det väl, i slutet i varje fall) lämnade övertygelsen att inga ljud lägre än högtalarnas faktiska placering går att återge. Upptäckten om motsatsen (som alltså kan ifrågasättas, och det gjorde han också lite mer än 10 år efteråt) alltså att man INTE kan återge ljud under högtalarna, var delvis det som ledde till de låga OA-50 och OA-52, men senare blev han alltså varse att det gick att projicera under högtalarnivån. Dock hävdade han fortsatt att det fanns fördelar med att ha ljudkällorna så lågt som möjligt, främst att det gör takreflexen så sen som möjligt och att det ökar möjligheten att arrangera rummet således att sittmöblerna bildar en blockerande vägg som gör att man inte drabbas så mycket av reflexer som studsat i väggen bakom lyssnaren och sedan i väggen framför.

Så sammanfattning var han väldigt trogen sina ideer, helt enkelt för att han nästan alltid testade dem noga nog, innan de blev hans övertygelse. Så min uppfattning är, om jag måste ha en, att det är troligt att han inte hade ändrat uppfattning om just någonting utan stått fortsatt bakom de ideer som han trots allt i stora delar stått bakom sedan 50-talet, och stått praktiskt taget helt stått bakom sedan slutet av 70-talet. Om man lever med en tankevärld i 20 år och inte finner några fel med den, så känns det inte troligt att den skall ändras väsentligt senare. Och som sagt - det mesta av hans övergripande syn hade han ju haft i 40 år. Skillnaden mellan tankarna från 50-talet och de från 70-talet var inte i så hög grad att han tyckte att de äldre tankarna varit fel, utan mera att han ställde högre och högre, och precisare och precisare, krav. Det mest påtagliga var väl att direktljudet omfattades på ett helt annat sätt senare.

Vi diskuterade trevägaren mycket, högtalaren som inte blev färdig trots att den egentligen var en äldre idé än till och med OA-51, och under de år som jag kände Stig så ändrade han inte uppfattning om hur de skulle byggas upp på någon punkt, men han kände ett växande hopp om att de skulle kunna realiseras.

Då han ritade dem var de krav han ställde på elementen i dem inte möjliga att uppfylla. Inte bara för att kraven var höga, utan för att de var så speciella och väldigt konkreta.

- - - - -

Så sammanfattningsvis tycker jag det är svårt och vanskligt att spekulera i vad Stig eventuellt hade ändrat på i sina ideer om hur musikåtergivning bör ske. Det känns mera meningsfullt att tala om praktiska förbättringar på högtalare för att nå fram till Stigs ideer så oanfrätt som möjligt.

Men även där är det ju liksom svårt att nå längre än till trevägaren, som mig veterligt inte hade några svagheter sett ur Stigs perspektiv. Den var färdig och felfri, men inte möjlig att tillverka under Stigs livstid.


Vh, iö

[STDI]

...
Det beror på vad du menar med "gamla". 8542 är ju ett äldre element än 8545, och den motor som 8542 hade när det kom har aldrig funnits till 8545. Den ursprungliga 8542-motorn var annorlunda på flera sätt men det mest annorlunda var kanske talspolens resistans som var markant högre på det ursprungliga 8542, runt 7 ohm har jag för mig.

Mycket riktigt var lägsta impedans 20 - 20k Hz för OA-51 hela 8 ohm. De gick alltså inte under 8 ohm överhuvudtaget. Det är mycket ovanligt med sådana högtalare.

Sedan 8545 kom har dock även 8542 givits samma motor, och den överensstämmer alltså inte med motorn i det 8542 som OA-51 och OA-52 dimensionerades med ursprungligen.

...
Vh, iö

Jag har en fråga kring det här som jag gärna vill ha svar på. När jag sökte hittade jag denna tråd och det är därför frågan kommer här även om den kunde ställts i andra trådar där iö skrivit samma sak.

Så nu frågan till iö eller andra kunniga:

Det talas om "gamla" resp "nya" SS8542. Tillverkades alla OA51 och OA52 med den "gamla" SS8542? Eller ändrades SS8542 redan under tiden som OA51 och OA52 producerades?

Dvs om man har ett par OA51 eller OA52 med originalbasar (som antingen har trasiga kanter eller är omkantade), kan man då vara säker på att den är av den "gamla" varianten?

[IngOehman]

De har så vitt jag vet gamla 8542-basen. Det var ett ganska långt produktionsuppehåll innan OA-52 och OA-50 sattes i produktion igen, då med nya element. Båda fick gummiupphängning. OA-52 fick 8545.

Min uppfattning är att man bör vårda ett gammalt 8542-element ömt. De kommer knappast någonsin igen att tillverkas. Så laga hellre än släng.


Vh, iö