Jag är ny på detta forum och heller inte ljudproffs - så ha överseende med eventuella feltänk! Anledningen till denna tråd är att jag dels byggt en anläggning med traditionella lådor dels ärvt ett par OA-52:or. Jag var jättenöjd med mitt eget bygge (SS4741, SS3004-660000, låda 15 liter basreflex, X-over 2500 Hz samt 2 subwoofrar. Allt drivet med aktiva delningsfilter och separata förstärkare och inkalibrerat med mätmikrofon). Efter arvet så har jag fått ställa undan mitt eget bygge! Orsak: OA-52 spelar med en så mycket bättre stereobild och högre transparans. Frekvensomfånget tror jag är detsamma. Det är alltså andra kvaliteter som avgör njutbarheten i musikupplevelsen!
Jag har därför börjat fundera kring möjliga orsaker till att OA-52 låter så mycket bättre. Det beror troligtvis inte på högtalarelementen - de är tillräckligt bra i mitt hemmabygge. Det beror inte på förstärkaren, som är densamma i båda fallen. Min slutsats är att det är skillnader i lådornas konstruktion som är avgörande för att OA-52:orna låter så mycket bättre. Dvs att OA-52:orna är orthoakustiska - de dämpar oönskad ljudstrålning/reflexer som tenderar att färga ljudbilden men också att ge en ojämn frekvensgång (dvs det blir inte HIFI för högtalare med traditionella lådor i odämpade rum).
Baserat på detta har jag fortsatt att fundera kring principerna för OrthoAkustik (OA) och hur de eventuellt kan tillämpas. Exempelvis var ett problem med min gamla anläggning att jag fick en stor dipp i basen vid ca 50 Hz - det område där subbasarna spelar. En enkel beräkning baserat på rumslängd och högtalarplacering gav följande: avstånd högtalare till rumsvägg med lyssningsplats är ca 3,5 meter och ljudhastigheten är ca 340 m/s. Jag borde därför få en dipp vid 340/(2*3,5)= 49 Hz. Anta nu att jag i stället riktar basen mot sidoväggarna. Avståndet till dessa är ca 1 meter. Samma beräkning ger att interferensfrekvensen flyttas till 340/(2*1)= 170 Hz. Samtidigt spelar subbasarna bara från 80 Hz och nedåt, de borde därför vara opåverkade av den primära reflexen. Detta skulle kunna vara en del av OA för basarna - kanske är det därför som OA-52:orna har basreflexöppningen riktad åt sida och inte framåt!? OA-52:orna har ju även kepsen över diskanten, dämpmattan framför baffeln och mot bakväggen samt den låga profilen - allt för att ta bort oönskad ljudreflektion/interferens, så att lyssnaren i huvudsak nås att elementens direktstrålande ljud. Baffeln är ju även "stegad" för att ljudet skall bli fasriktigt. Delningsfiltren är enkla för att inte ge oönskad distortion. Elementen har bra spridning - det skiljer inte mycket mellan 0-grader och 30-grader - ett krav pga den "diagonala baffeln". Den diagonala baffeln för att rikta ljudbilden, så att ljudreflexer inte når öra snabbare än efter 5 ms. Allt detta för att ge ett "likvärdigt" ljud i normalt dämpade lyssningsrum i hemmamiljö. Dvs HiFi i normala lyssningsrum.
Jag skulle därför vilja få synpunkter/insikter om OA-principerna som Stig Carlsson tillämpade när han konstruerade sina OA-52 och vilka konkreta konstruktionslösningar det resulterade i. Det vore även intressant att få synpunkter på hur dessa principer kan vidareutvecklas: vad kan förfinas, vad kan läggas till och vad kan tas bort. Baserat på detta skulle det vara kul att ta era samlade synpunkter, göra en konstruktionslösning samt testa om det fungerar och hur mycket bättre lösningen eventuellt är.
Jag ser fram mot en stimulerande diskussion på detta forum!
Allt Gott till "Ortho Vännerna"
) reflektion på detta!
