matssvensson skrev:Börjar med en standardkommentar här på faktiskt - det beror på och det beror på mycket, tror jag. Hur du ska placera elementen, baffelstorlek, vilka element och hur många är alla beslut i en designprocess, där du som konstruktör fattar beslut efter vad det är du vill uppnå med din konstruktion. Det finns inga enklare svar än så. Som konstruktör behöver du förstå besluten du fattar, för att veta hur de hjälper dig uppnå målsättningen med din konstruktion.
1.) Som jag ser 2212 beror dess bestyckning och placering mer på målet att uppnå en viss ljudstyrka, snarare än spridningskarakteristik.
2.) Jag ser OA-116 som den modell där elementplaceringen visar mer vad Stig ville åstadkomma spridningsmässigt med serien.
3.) Samtidigt kan jag undra om det fanns någon explicit designtanke med den långa horisontella diskantarrayen i 2212.
Att Stig återanvände b65 i sina konstruktioner tror jag berodde på rationella för honom och Sonab, att han kände dess egenskaper väl, större volymer i produktion och att det inte fanns så många bättre alternativ på marknaden.
Men detta finns det säkert andra som vet betydligt mer om här på faktiskt.
När jag försöker konstruera vill jag utnyttja stöd från golv, väggar och bafflar när de bidrar konstruktivt till slutresultatet. Samt minimera destruktiva reflexer och interferenser från begränsningsytorna. Då behöver mellanregistret idealt vara så nära bakväggen att våglängden hålls lång i förhållande till det avståndet genom hela passbandet, vilket blir en utmaning. Sen placera diskanterna för bästa möjliga diffusion som bryter sönder interferenser från tidiga reflexer i riktningar vår hörsel har svårt att separera från högtalarens direktljud.
Idag tror jag det finns flera element som utmanar b65 som mellanregister. Sen beror det naturligtvis på hur du vill använda det - delningsfrekvenser, ljudstyrka etc.
Spännande projekt. Lycka till.
mvh, mats
1.) Här vill jag kommentera. Stig hade både ljudstyrka och spridningskarakteristik i åtanke. Det handlar om att Stig ville uppnå en viss kvot mellan direktljud och reflekterat ljud.
2.) I 70-talsserien kan man finna 4 lite olika dimensioneringar gällande förhållandet mellan direktljud och reflekterat ljud.
A: OD11;
B: OA12 och OA14,
C: OA116 och beroende på placering OA129 (som aldrig blev till d v s Stig förkastade denna eftersom den hade en hel del problem som Stig inte ansåg sig kunna lösa)
D: OA2212.
3.) Absolut Ja. OA2212 dimensionerades med tanke på att vara monitorhögtalare för visst ändamål på Sveriges Radio. Därför ökades kvoten mellan direktljud och reflekterat ljud från medelhöga frekvenser och uppåt. OA129 var även tänkt för hörnplacering men inte OA2212. Som jag ser det hade Stig ingen möjlighet att få till en hörnplacerad högtalare utan alla de problem det medför. Stig insåg det ganska snabbt. Man kan t.ex. börja med basen. Den var nedåtriktad på 70-talarnas 3-vägare. Så kan man inte ha det, speciellt vid hörnplacering. Det blir väldigt ful tonkurva som inte går att åtgärda. Därför frångick Stig nedåtriktad bas i 80-talets 3-vägare som tyvärr aldrig fullbordades.
Även mellanregistret i OA129 är en omöjlighet att få till tonkurvan på vid hörnplacering. Man får alldeles för mycket destruktiv interferens som inte gick att åtgärda med dåtidens kunskaper. Idag går det om man dimensionerar en fulländad wave-guide. Man vill alltså ha ett mellanregisterelement som inte är rundstrålande mot högre frekvenser. Det är alltså motsatsen till vad många tror gällande ortoakustiska högtalare med ökad kvot mellan direktljud och reflekterat ljud. Stig vinklade mellanregistren vertikalt sett lite olika i de olika OA högtalarna. På så sätt kunde han välja kvot vid medelhöga frekvenser i given högtalarmodell. OA 2212 fick 2 st mellanregisterelement som vinklades i förhållande till varandra och denna vinkling måste till för att minska destruktiv interferens i elementets övre register.
Beroende på ändamål, lyssningsavstånd och rummets beskaffenhet valde Stig att dimensionera med olika kvot mellan direktljud och reflekterat ljud.
Jag använder nu Stigs egna ord från 70-talet som jag skrivit om lite för detta inlägg.
Stigs 70-talsserie högtalare dimensionerades för användning vid två- eller fyrkanalig stereofonisk ljudåtergivning i rum med minst en vertikal vägg per högtalarpar, samt till ett av två sådana högtalare bestående högtalarpar. Dimensioneringen avser orientering och placering av de nämnda högtalarnas ljudmynningar i förhållande till den nämnda vertikala väggen
och i förhållande till en diagonal riktning mot lyssningsområdet i rummet.
Dimensioneringens syfte är att åstadkomma stereohögtalare som möjliggör naturlig och levande återgivning av stereofoniska eller kvadrofoniska inspelningar i normal bostadsmiljö, exempelvis i ett för "levande" ljud lagom dämpat vardagsrum.
Från en ljudkälla eller en grupp av ljudkällor i ett rum, t.ex. ett stereohögtalarpar, nås lyssnaren först av direktljud och därefter av en följd av reflekterat ljud från olika riktningar. Den relativa styrkan och riktningarna hos det tidiga reflekterade ljudet beror på ljudkällans riktningsmönster och på fördelningen av reflekterande och absorberande material i lyssningsrummet, medan det reflekterade ljudets dämpningshastighet, uttryckt såsom rummets efterklangstid, enbart beror på rummet och på mängden dämpningsmaterial i rummet.
Högtalares riktningsmönster varierar med frekvensen, eftersom en ljudsändande yta, såsom ett vibrerande membran eller mynningen hos ett horn eller annan ljudöppning, saknar riktverkan vid låga frekvenser, när dess utsträckning är mycket mindre än ljudets våglängd, medan den har riktverkan d v s större riktverkan ju högre frekvensen är - när dess utsträckning är av samma storleksordning som eller större än ljudets våglängd i luft.
Den fysikaliska beskrivningen av de ljudstimuli som en ljudkälla i ett rum ger upphov till, må förefalla komplicerad, men problemet att bestämma vilket riktningsmönster som kan väntas ge naturlig och levande stereoåtergivning kompliceras ytterligare av att föga är känt om hörselns funktionssätt och hur lyssnarens hörselintryck påverkas av att reflekterat ljud från olika riktningar och med varierande tidsfördröjningar åtföljer det direkta ljudet.
Föreställningen att det reflekterade ljudet är till nackdel, och att riktade högtalare med en horisontell strålningsvinkel uppgående till ungefär +/- π/4 radianer är optimala för stereoåtergivning, är vida spridd, och högtalare med samtliga högtalarelement vända framåt är de vanligaste. Men högtalare av rundstrålande typ, mer eller mindre efterliknande en punktformig ljudkälla utan riktverkan, har också funnit förespråkare.
Stigs dimensionering på 70-talet grundar sig på hans iakttagelse att en modifierad typ av rundstrålande högtalare, som har från två till fyra gånger högre kvot mellan direkt och reflekterat ljud än en ljudkälla utan riktverkan är nödvändig för att åstadkomma en fullt naturlig och levande stereofonisk eller kvadrofonisk återgivning i rum som anspråksfulla musiklyssnare finner akustiskt tillfredsställande.
Då erhålles - inom ramen för en rundstrålande högtalartyp - den önskade kvoten mellan direkt och reflekterat ljud genom att kombinera två fundamentalt olika medel för kontroll av kvoten mellan direkt och reflekterat ljud: valet av orientering, och valet av placering av högtalarens olika ljudmynningar.
Placeringen av en högtalares ljudmynning för låga frekvenser kan väljas så, att rymdvinkeln för högtalarens ljudstrålning vid låga frekvenser kommer att halveras en, två eller tre gånger. En sådan halvering av rymdvinkeln inträffar, när ljudmynningen för låga frekvenser är anordnad i den del av högtalaren, som placeras nära reflekterande plan av typ vägg eller golv i lyssningsrummet, om ljudmynningens centrum hamnar på ett avstånd från det reflekterande planet understigande en tiondel av ljudets våglängd.
Varje halvering av ljudstrålningens rymdvinkel ökar kvoten mellan direkt och reflekterat ljud med en faktor två.
Även vid högre frekvenser erbjuder valet av ljudmynningens placering i högtalaren en möjlighet att öka kvoten mellan direkt och reflekterat ljud, med utnyttjande av ett hörselfenomen som kallas maskering.
I Stigs tidigare högtalare var ljudmynningen för medelhöga frekvenser belägen nära högtalarens bakre vägg. När denna högtalare placeras med sin bakre vägg nära en vertikal vägg i lyssningsrummet, så blir följaktligen avståndet mellan ljudmynningens centrum och den vertikala väggen litet. Ljudet från ljudmynningens spegelbild i den vertikala väggen kommer då att nå lyssnarens huvud med en tidsfördröjning (relativt direktljudet från ljudmynningen) som är tillräckligt liten att understiga hörselns reaktionstid. En sådan placering av ljudmynningen för medelhöga frekvenser kommer att medföra att reflekterat ljud maskeras i en utsträckning som vid en ljudkälla utan riktverkan motsvarar en ökning av kvoten mellan direkt och reflekterat ljud med väsentligen faktorn två, förutsatt att ljudmynningens centrum hamnar högst ungefär 20 cm från den vertikala väggen.
I väsentliga delar av tonområdet för medelhöga och höga frekvenser ger valet av orientering av högtalarens ljudmynningar en möjlighet att kontrollera högtalarens riktningsmönster i syfte att uppnå den önskade ökade kvoten mellan direkt och reflekterat ljud.
I 70-talsserien är orienteringen av ljudmynningarna för medelhöga och höga frekvenser vald att ge ökad strålning mot ett lyssningsområde i lyssningsrummets mitt eller dess bakre del, dvs i en närmast diagonal horisontell riktning i rummet. Orienteringen av ljudmynningarna och det resulterande riktningsmönstret är därför osymmetriskt anordnade såväl i förhållande till vertikalplan som är vinkelräta mot högtalarens bakre vägg som i förhållande till vertikalplan som är parallella med högtalarens bakre vägg, och för att bibehålla symmetri hos stereohögtalarparet är de båda i uppfinningens högtalarpar ingående högtalarna utförda att vara spegelbilder till varandra vid spegling i ett vertikalplan som är vinkelrätt mot högtalarnas bakre väggar.
Inom tonområdet för medelhöga frekvenser sträcker sig ljudets våglängd inom ett storleksområde som innefattar förekommande yttermått hos högtalare. Högtalarelement lämpade för högkvalitativ ljudåtergivning av detta frekvensområde har vanligen ett brett riktningsmönster vid frekvensområdets undre ände där de i det närmaste är utan riktverkan, medan riktningsmönstret successivt smalnar mot frekvensområdets övre ände.
Högtalarelementets orientering relativt lyssnarens huvud kommer att bestämma hur kvoten mellan direkt och reflekterat ljud kommer att variera med frekvensen. När högtalarelementet är vänt rakt mot lyssnarens huvud, erhålles en maximal ökning av kvoten mellan direkt och reflekterat ljud vid frekvensområdets övre ände; och när högtalarelementet är vänt i rakt motsatt riktning, kommer kvoten mellan direkt och reflekterat ljud att avta kraftigt mot frekvensområdets övre ände.
Högtalarelementet för medelhöga frekvenser är anordnat att ha sin ljudmynning vänd snett uppåt och i en närmast diagonal riktning utåt mot lyssningsrummets centrala delar. Genom kombinationen av denna orientering och den tidigare nämnda placeringen av ljudmynningen för medelhöga frekvenser nära högtalarens bakre vägg, har Stig åstadkommit en ljudkälla för medelhöga frekvenser där den önskade ökade kvoten mellan direkt och reflekterat ljud är praktiskt taget oberoende av frekvensen.
I tonområdet för höga frekvenser sträcker sig ljudets våglängd inom ett storleksområde som innefattar yttermåtten hos de högtalarelement, som är lämpade för högkvalitativ ljudåtergivning av detta frekvensområde, och diametern hos deras ljudsändande ytor. Riktningsmönstren hos högtalarelement med liten ytterdiameter är jämförelsevis breda vid frekvensområdets undre ände och jämförelsevis smala vid frekvensområdets övre ände. Hos ett typiskt exempel på ett sådant högtalarelement, sändande i en rymdvinkel av 4π radianer, är återgivningen i riktningar 45 grader från symmetriaxeln vid 2 kHz O dB lägre, vid 7 kHz 3 dB lägre och vid 13 kHz 6 dB lägre än utmed symmetriaxeln. Hos högtalare av rundstrålande typ består ljudsändaren för höga frekvenser av ett flertal sådana högtalarelement, vända i horisontellt olika riktningar.
För att åstadkomma den önskade ökade kvoten mellan direkt och reflekterat ljud har högtalarna sin ljudsändare för höga frekvenser anordnad i form av en ljudkälla för direktstrålning och minst en ljudkälla för reflekterad strålning, varvid
ljudkällan för direktstrålning är anordnad att utsända minst väsentligen hälften och upp till 7/9 av ljudsändarens för höga frekvenser totala ljudflöde.
Ljudkällan för direktstrålning är anordnad att sända utåt mot lyssningsrummet, inom en horisontell vinkel av π/2 radianer, som innehåller lyssningsområdena för stereofonisk och kvadrofonisk återgivning i rummet.
Nämnda minst en ljudkälla för reflekterad strålning är anordnad att sända inom den återstående horisontalvinkeln av 3π/2 radianer mot åtminstone den rumsvägg, som högtalaren placeras vid, och på sådant sätt att lyssnaren nås av tidigt reflekterat ljud från både den nämnda väggen och från en närbelägen sidovägg.
Det är en karaktäristisk egenskap hos en bra rundstrålande högtalare, att den ger en plastiskt levande återgivning, som liknar en naturlig ljudkälla placerad fritt i ett rum eller i en sal. Denna viktiga egenskap är bevarad i 70-talsserien, bl.a.
genom att en ljudkälla för reflekterad strålning av hög frekvens, med bakåtriktad ljudmynning, är anordnad nära högtalarens främre ände. Enligt mitt nämnda tidigare patent skall denna ljudmynning hamna minst 30 cm och helst 40 eller 50 cm från den rumsvägg som högtalaren placeras vid.Högtalare som tillhandahåller tidigt reflekterat ljud från alla tillgängliga reflekterande ytor i lyssningsrummet, såsom rundstrålande högtalare gör, är inte förutbestämda att ge en oklar stereoverkan med otillräcklig riktningsinformation.
Medan en rundstrålande högtalare som är konstruerad att ge samma ljudstyrka i alla riktningar kan ge tillfredsställande monoåtergivning när den placeras centralt i lyssningsrummet, tex vid mitten av en långvägg, hamnar stereohögtalare närmare rummets hörn, och detta förefaller resultera i en
minskad kvot mellan direktljud och tidigt reflekterat ljud från i huvudsak samma riktning.
Om denna minskade kvot mellan direktljud och tidigt reflekterat ljud kompenseras genom en motsvarande ökning av strålningen i de riktningar som förser lyssnaren med direktljud, och om företrädesvis en ytterligare ökning av direktljudsstrålningen införes med tanke på riktningsinformationens större betydelse vid stereofonisk än vid monofonisk återgivning, visar det sig att fördelarna med att få direktljudet kompletterat med tidigt reflekterat ljud från reflekterande väggar i högtalarens omgivning åter blir uppenbara för den ljudmedvetne lyssnaren.
Detta är text taget från Stig Carlssons svenska patent på 70-talarna. Det finns även saker med som Stig nämnt. Jag hoppas att vissa saker har belysts som kan vara matnyttigt, även för schmutz.
Det jag vill ha sagt är att ingen av Stigs högtalare är dimensionerad utan lång eftertanke. Diskanterna har sina givna positioner och riktningar för att ge Stig den kvot mellan direktljud och reflekterat ljud som Stig önskade i varje given högtalarmodell. Den högtalare som Stig inte var nöjd med var OA14 och anledningen var att den hade 2 parallellt riktade diskanter för direktljudet och det gav försämrat direktljud. Stig ville gärna försöka åtgärda detta fel, men det blev aldrig av.
Med vänlig hälsning
Peter
VD Bremen Production AB + Ortho-Reality AB; Grundare av Ljudbutiken AB; Fd import av hifi; Konstruktör av LICENCE No1 D/A, Bremen No1 D/A, Forsell D/A, SMS FrameSound, Bremen 3D8 m.fl.