Daniel_A skrev:Bill50x skrev:Daniel_A skrev:Orsaken, som vi så småningom kom fram till, var lite diskanthöjning och, får man förmoda, skön distorsion som fick allt att låta "bättre".
Ja, visst är det alltid frekvensgångsskillnader och lite dist som gör att det låter bättre om en apparat som "borde" vara sämre? Varför letar vi alltid uppenbara och enkla förklaringar till ljudskillnader? Kan utgångssteget på rullbandaren helt enkelt varit bättre? Kan det ha varit en bättre inspelning, kanske tom en bätre master som ni lyssnade på?
/ B
Jag uttryckte mig kanske inte glasklart och ska förtydliga mig litet. Vad jag menade var att om vi spelade över ljudet från valfri ljudkälla till rullband och därefter växlade mellan originalkällan och rullbandet så lät rullbandet - kopian - konsekvent bättre. Sedan kan man naturligtvis diskutera fram och tillbaka vad som gjorde att ljudet från bandkopian uppfattades som bättre, men rimligen hade ljudet - rent objektivt - genomgått någon form av förvrängning som fick det att - subjektivt - låta bättre.
Så är det förstås.
Men viktigt att nämna, i sådana där sammanhang, är att den "sanningen" gäller primärt för den specifika situationen. Och situationen ÄR specifik, även om ni testade vad du kallar "valfri ljudkälla" (jag utgår ifrån att du inte menar ljudkälla (en violin och en högtalare är exempel på ljudkällor), utan programmaterial).
Men det betyder ju inte att ni testade alla tänkbara sorters programmaterial, och definitivt inte alla programmaterial som finns.
Men de stora variablerna så inte varierades utan hölls konstanta (om jag utgår ifrån det du berättade) var att det var både samma lyssnare och samma lyssningsutrustning. Att vissa människor i en specifik lyssning (anläggningen) föredrar en färgning skapligt konsekvent är inte ovanligt. Men det betyder inte att andra lyssnare som lyssnar i andra anläggningar, tycker samma.
- - -
Ett experiment man kan göra om man vill labba med trevliga färgningar, är att repetera dem tills man inte gillar dem längre. Sen backar man...
Så om man tycker om det man hör bättre (avlyssnat i en specifik anläggning) så kan man lägga till färgningen man tydligen gillade en gång till. Kanske tycker man att det blir ännu bättre då (för om man gillar det rullbandet gör, varför inte göra det två gånger?). Och gör man det kan man lägga till effekten ytterligare en gång, o s v.
Till slut kommer man att tycka att det inte låter bra längre, speciellt om man går tillbaka och jämför med originalet. Och från det kan man göra en intressant förlängning av experimentet - om man stannar där man tycker att det börjar låta dåligt, och sen lyssnar på ett steg bakåt, och sen ett till, och ett till... Så märker man ofta att man av att ha varit med om första delen av experimentet liksom "tröttnat på färgningen" och nu tycker det låter bättre och bättre hela vägen tillbaka till originalet!
Varseblivningen av färgningen som något som (efter många seriella likadana pålägg blivit rätt tydligt) ligger liksom "i vägen för musiken", gör att man nu hör den som något negativt även när det bara är mycket lite av den...
Hörseln är spännande på många sätt.
Vh, iö
Fd psykoakustikforskare & ordf LTS. Nu akustiker m specialiteten
studiokontrollrum, hemmabiosar & musiklyssnrum. Även Ch. R&D
åt Carlsson och Guru, konsult åt andra + hobbyhögtalartillv (Ino).