På den tiden var det här en billig förstärkare. Någonstans runt 1500 -2000 kr fick man betala för den. På webben hittade jag en uppgift om att uteffekten är 2 x 65 W DIN, vilket väl borde betyda runt 20 W mindre enligt FTC.
På apparatens prislapp stod det "50 kr, höger kanal fungerar inte". Nu är ju en halv hundralapp inte världens största grej, så jag köpte den, gissandes att effekttrissorna på höger kanal gått all världens väg.
Nu var det inte så enkelt. Det var enklare. I serie med respektive högtalarutgång sitter en säkring. Den för höger kanal var "blown". I med en ny och visst; höger kanal gick igång som den skulle! Sådana enkla "reparationer" gillar jag!
Det första lyssningsintrycket betydde inga chockerande upplevelser vare sig åt det positiva eller negativa hållet. Jag har hävdat det förr; de flesta förstärkare (och nu talar vi vintage) låter väldigt lika. Jag har mycket svårt att skilja denna SA 520 från mina andra vintageförstärkare.
Sedan igår kväll har jag haft den uppkopplad tillsammans med min vintage cd-spelare Philips CD 150 och mina DUX HiFi Sound Project 303 högtalare. Denna kombination har kostat mig den fantastiska summan 375 kr tillsammans!
Om jag är nöjd med vad prylarna och denna förstärkare presterar? Låter det för 375 kr? Nej, det låter för mycket mer tycker jag. Jag har inga som helst problem att gilla det ljud som den här anläggningen och den här förstärkare ger ifrån sig. Det är mjukt, luftigt och lite "mörkt". Analytiskt vore fel ord att använda.
Naturligtvis var jag nyfiken på förstärkarens konstruktion. En stunds letande på webben resulterade i att jag kunde tanka hem ett kopplingsschema. Intressant att studera! Själva konstruktionen är enkel, något annat var väl inte att vänta; men den är inte helt traditionell. Det finns nämligen ingen "normal, vanlig" förstegsdel, förutom RIAA-steget.
Från ingångarna tuner, tape och aux går signalen direkt till effektstegets ingång, fast naturligtvis via volym, balans, loudness etc. Förstegsdelen är alltså helt passiv, förutom RIAA-steget. Det ser traditionellt ut, och man har kostat på det några metallfilmsmotstånd, förmodligen för så exakt kurva och så lågt brus som möjligt.
Effektsteget är enkelt uppbyggt. Lite intressant är att man använder en dubbeltransistor, Q7 respektive Q8 i differentialkopplingen på slutstegets ingång, i stället för två separata transistorer, vilket är det vanliga i vintageförstärkare i budgetklassen. Tidigare på 70-talet var det i stort sett bara dyra förstärkare och recivers; som t ex Tandberg TR 2075; som utrustades med dubbeltrissor. Mot slutet av 70-talet blev de vanligare även i billiga apparater. Fördelen med dubbeltransistorn är bl a att de två trissorna så att säga är "automatiskt" matchade och att den termiska kopplingen dem emellan blir hundraprocentig. Det ska förhoppningsvis resultera i lägre distortion.
Men det lite ovanliga är att tonkontrollen sitter i effektsteget. Den är konstruerad så att den ligger i återkopplingen i effektsteget. Tonkontrollen är via C29/C30 kopplad till den högra basen på dubbeltransistorn. Se kopplingsschemat. Den här konstruktionen finns också hos bl a Technics och Luxman. Det fungerar alldeles utmärkt och sparar en del komponenter som annars skulle ha suttit tillsammans med tonkontrollen i en "vanlig" förstegsdel.
Man har alltså valt en bra lösning på slutstegets ingång, men tyvärr en desto simplare när det gäller bias,tomgångsströmmen. Den är fixerad och kan inte finjusteras. En diod (D3/D4) sitter moterad på kylaren och i serie med den finns ett motstånd på 27 ohm (R59/R60) och parallellt över det en blanktrådsbygel. Om tomångsströmmen av någon anledning skulle vara för låg, klipper man av blanktråden, vilket då kommer att betyda att motståndet på 27 ohm får börja jobba. Tomgångsströmmen genom effekttrissorna höjs. Jag mätte upp strömmen till dryga 30 mA. Det verkar helt rimligt.
Man kunde ju önskat att Pioneer valt den lite mer avancerade lösningen för biasinställning med trimpot och trissa i zenerkoppling, monterad på kylaren. Här har man helt klart sparat pengar i och med att man inte behöver justera in tomgångsströmmen innan förstärkaren skickas ut till köparna.
Nätdelen ser ganska vettig ut, tycker jag, men trafon ser ut att vara i minsta laget. Det finns flera olika spänningsregleringar. RIAA-steget har en egen reglering på 24 V. Sluteget har två reglerade matingsspänningar. En på 23 V och en på 33 V, medan effektrissorna matas symmetriskt med +/- 37 V. Dessa heter 2SB773A respektive 2SD883A och kommer från NEC.
Som sagt: ljudmässigt kan jag mycket väl leva med den här förstärkaren. Nackdelen har den främst i utseendet, tycker jag. En lite sobrare front helt i silver, utan genomskinlig plast och utan de hysteriskt blinkande effektmätarna hade givit förstärkaren ett elegantare och dyrare utseende. Nu ser den tyvärr billig och plastig ut.
Ja, det var lite om hur denna förstärkare är konstruerad. Hoppas ni som inte är så hemma på förstärkarkonstruktion fått en liten inblick i vad som kan göra en förstärkare bra eller mindre bra...
Har jag fel i något, eller om någon; t ex Rolf; vill tillägga något, är det bara att gasa på...
Inuti SA 520. Trafon är inte stor; inte kylaren heller... Men uppenbarligen är de tillräckliga...
Bias-"justeringen": I den röda ringen syns blanktråden och motståndet på 27 ohm. I den blå de isolerade benen på dioden som sitter på kylaren.
Dubbeltransistorn i slutstegets diffingång:
RIAA-delen. Det är fyra blå metallfilmsmotstånd (ett är skymt av en kondensator).
Kopplingsscheman. Signalvägen är utritad med tjockare streck.
Slutstegets koppling i närbild: Dubbeltransistorn i grön ram. Biasjustering i röd. Signalvägen är utritad med tjockare streck.
