Mirsch-högtalare

[IngOehman]

Diffraktionsproblem skall man förstås alltis minimera, men det är
inte alltid samma sak som att minimera diffraktion.

Ej ens alltid samma sak som att minimera synliga tonkurveeffekter
av diffraktionen.
Allt beror på infallsvinkel och ambitionerna med systemet...

Enkla svar (tumregler) är som vanligt alltid falska/potentiellt vilse-
ledande, och har som nästan enda fördel framför de korrektare
svaren, just att de är enklare.


Vh, iö

[Thomas_A]

Diffraktionsproblem skall man förstås alltis minimera, men det är
inte alltid samma sak som att minimera diffraktion.

Ej ens alltid samma sak som att minimera synliga tonkurveeffekter
av diffraktionen.
Allt beror på infallsvinkel och ambitionerna med systemet...

Enkla svar (tumregler) är som vanligt alltid falska/potentiellt vilse-
ledande, och har som nästan enda fördel framför de korrektare
svaren, just att de är enklare.


Vh, iö

Är helt med på detta, men jag tycker ändå att Rondo-modellerna är intressanta i jämförelse med konventionella lådmodeller. Jag skulle förmoda att diffraktionsproblemet med diskant och dess platta också skulle kunna lösas med en "naken" diskant, eller kanske genom att använda den numera utgångna CT62, för att få en jämnare övergång till baffeln.

[Naqref]

Är helt med på detta, men jag tycker ändå att Rondo-modellerna är intressanta i jämförelse med konventionella lådmodeller. Jag skulle förmoda att diffraktionsproblemet med diskant och dess platta också skulle kunna lösas med en "naken" diskant, eller kanske genom att använda den numera utgångna CT62, för att få en jämnare övergång till baffeln.

Eller så kan man göra som hos Snell type A där man har baffeln plattare just vid diskanten.

[ollemirsch]

Det här med diffraktion kan man nog dra ut hur långt som helst. Mina tankar vandrade iväg till dietisternas argument om det goda kolesterolet och det onda kolesterolet. Men det var förstås ett sidospår.
Jag skulle trots allt vilja utgå från frågan; - Låter ett klotformigt hölje bättre än en fyrkantig låda, givetvis under förutsättning att övriga prestanda är likvärdiga. Man kan diskutera utifrån teoretiska synpunkter, man kan bedriva forskning i frågan, och man kan också göra jämförande lyssningstest.
Jag börjar med forskningssidan och publicerar här ett referat av forskning i frågan, utförd av Harry F. Olson:

DIFFRAKTION OCH HÖGTALARE

[ollemirsch]

Ingvars synpunkter är säkert kloka, och begränsningen ligger nog hos mej om jag inte helt fattar resonemanget.

För det första; jag minns dina kommentarer efter att du hade mätt diffraktion i Rondo. Själv var jag medveten om att diskanten inte monterats optimalt, dvs helt flush med den omgivande ytan. Den låg för lågt. Det rättades till i produktionen.
För det andra; jämför man ett klot med en kantig låda, och diskanten är "slätt" monterad i bägge, så kan man få störningar av kanterna men knappast i klotet.
För det tredje; diskanten griper in fr o m 2500 Hz och i denna konstruktion, liksom i de flesta av mina andra konstruktioner - och i Carlssons konstruktioner - är diskanten mer eller mindre indirekt strålande, vilket gör att diffraktionsfrågan blir tämligen meningslös, oavsett vilken form lådan har. I en inte alltför liten kantig låda uppstår inte heller diffraktion över 2500 Hz, eftersom avståndet till kanterna antagligen blir för stora för det.
För det fjärde; som Olson har visat börjar diffraktionsproblemen (åtminstone i hans mätningar) redan från 300Hz. Nu är vi mitt inne i grundtonsområdet för de flesta musikinstrument och sångröster. Det är här diffraktionen hörs! Om den finns! Endast picolaflöjten och violen kan ge toner något ovanför 2500Hz. Diskantelementet är därför nästan helt reserverat uteslutande för övertonsområdet. En direktmätning framför elementet är därför meningslös.

[IngOehman]

Jag håller med om allt det ovanstående, utom sista meningen under punkt 4 (min uppfattning är att mätningar ger kunskap, och det är aldrig meningslöst!) och möjligen den sista meningen under punkt tre också. Eftersom jag håller med om (eller i varje fall förstår vad du menar med) de första meningarna under samma punkt 3, är jag helt med på grunden till din slutsats dock!

Även den nämnda prototypen lät ju (trots påtagliga interferenser från diffraktionen*) på lite avstånd (mycket reflekterde ljud) helt ok hos Reference Audio. I ett annat, mera dämpat, rum var den inte alls lika övetygande dock. Men nu vet jag att det var en prototyp i varje fall.

Sådana kan ju låta hur illa som helst. Det gäller i varje fall mina egna.


När det gäller den sista meningen under 3, vill jag nog påstå att det kan uppstå rikligt med diffraktionsinteferenser även över 2500 Hz, om det finns kanter att diffraktera ifrån. I de fall det inte uppstår interferenser på grund av diffraktion, beror det nog antingen på:

1. att kanterna är på så olika avstånd från elementet att interferenserna "tar ut varandra" (ursäkta förenklingen),

2. att kanterna är runda och ger en distribuerad diffraktion,

3. att kanterna är så nära membrankanten att diffraktionen ger interferenser endast vid så höga frekvenser att elementet inte längre sprider bra, eller,

4. att det drivande elementet är stort snarare än litet, det vill säga att riktverkan från elementet minskar energin från kantdiffraktionen.


Men åter till den intressantaste (tycker jag) frågan: På bilden av dina högtalare därhemma, ser det ut som om du givit diskanterna en mycket bättre integrering med (/anslutning mot) klotets runda form. Är det en synvilla?


Vh, iö

- - - - -

*Eller rättare sagt de närbesläktade fenomenen kantreflexer.

[ollemirsch]

Jag tror inte att jag kan bidra till att föra diskussionen längre. Det behövs nog antagligen inte heller.
Ett par kommentarer dock:

Jag skrev att diskanten är monterad så att dess plan är "flush" med sfärens yta. Är det här otydligt sagt? Och sen frågade du Ingvar om jag har givit diskanterna en bättre integrering med klotets runda form. Jag kan inte förklara det tydligare.

Jag underströk också att de svåra diffraktionsproblemen uppträder i grundtonsområdet, inte i övertonsområdet. Det här belyses ju entydigt av Olson som jag refererat ovan.
I Rondo återges grundtonsområdet 100 - 2500Hz av ett i klotet flush-monterat element. Här är pudelns kärna.

Jag frågade också om det kan konstateras att det sfäriska höljet ger en överlägsen ljudbild jämfört med en fyrkantig låda. Ingen i den här tråden tycks vilja/kunna svara entydigt ja.
Personligen kommer jag aldrig att glömma de häpna reaktionerna från besökarna på mässor i Chicago och London. Den totalt samstämmiga reaktionen var att Rondo gav en levande tredimensionell ljudbild, helt befriad från det lådljud som trots allt behäftar även påkostade kantiga högtalare.

[Kaffekoppen]

Jag som bara läst den texten på engelska. Visste inte ens att det var en svensk som producerat det..

[RogerGustavsson]

Menar du Harry F. Olson? Nja, han var väl amerikan? I varje fall verksam där. http://www.engineering.uiowa.edu/honor-wall/alumni-academy/members/olson.html

[IngOehman]

Jag tror inte att jag kan bidra till att föra diskussionen längre. Det behövs nog antagligen inte heller.
Ett par kommentarer dock:

Jag skrev att diskanten är monterad så att dess plan är "flush" med sfärens yta. Är det här otydligt sagt? Och sen frågade du Ingvar om jag har givit diskanterna en bättre integrering med klotets runda form. Jag kan inte förklara det tydligare.

Ok, jag är med. Orsaken till att jag frågade var den här bilden...



...som förledde att tro att kanske diskantens frontplatta kanske försetts med en utanpåliggande diffraktionsbekämpande yta, formad ungefär som det nedanstående:



Den vänstra illustrerande hur det tydligen är, och den högra illustrerande som jag trodde att det kanske var.

Men det är nog en synvilla som lurade mig i ditt foto, inser jag nu.

Jag underströk också att de svåra diffraktionsproblemen uppträder i grundtonsområdet, inte i övertonsområdet. Det här belyses ju entydigt av Olson som jag refererat ovan.

Var skriver Olson att diffraktion inte ställer till med problem över 2,5 kHz (eller att man isåfall inte behöver bry sig om det)?

Jag säger inte att det inte är på det viset (i synnerhet håller jag med, om högtalaren spelar i ett ganska levande rum - ett med hyggligt stora bidrag, eftersom direktljudet då får en mera underordnad betydelse), men jag är lite tveksam till att lancera sådana där tumregelliknande påståenden som att "diffraktionsproblem över 2500 Hz kan man bortse ifrån".

Nu har ju om jag förstått dig rätt inte Rondo haft några sigifikanta sådana problem i produktion, så diskussionen är lite akademisk, men jag är ändå nyfiken på din syn på det hela.

Menar du (som jag uppfattade dig tidigare) verkligen att det är meningslöst att titta på tonkurvan för direktljudet i specifika riktningar över 2500 Hz, det vill säga: Menar du att man bara skall koncentrera sig på energikurvan?

Om vi talar om högtalare använda i praktiskt taget odämpade rum så håller jag med dig, men för bruk i rum där omfattande åtgärder mot "gamla ljud" vidtagits, ja då är jag nog isåfall av en helt annan uppfattning...

Kanske är jag präglad av min egen filosofi, som inbegriper att det faktiskt är en bra idé att bekämpa "gamla ljud" (vissa reflexioner och all efterklang), som i de flesta normala vardagsrum utgör ett alldeles för stort bidrag till upplevelsen.

Jag frågade också om det kan konstateras att det sfäriska höljet ger en överlägsen ljudbild jämfört med en fyrkantig låda. Ingen i den här tråden tycks vilja/kunna svara entydigt ja.

Det kan ju vara rätt svårt att svara på för dem som inte har hört alla högtalare som finns, eller hur?

Personligen kommer jag aldrig att glömma de häpna reaktionerna från besökarna på mässor i Chicago och London. Den totalt samstämmiga reaktionen var att Rondo gav en levande tredimensionell ljudbild, helt befriad från det lådljud som trots allt behäftar även påkostade kantiga högtalare.

Menar du att detta kantig-låd utlåtande gäller:

1. Undantagslöst? (Att något annat vore fysikaliskt omöjligt.)

2. I de flesta fall?

3. I de fall du träffat på?

Jag frågar bara för att jag är av uppfattningen att högtalare (även sådana som påminner om varandra kraftigt i formen, eller är helt formidentiska) kan låta på de mest varierande sätt.

Och är det något jag tyckt vara väldigt entydligt så är det att de låter som de mäter (om man bara letar tillräckligt efter förklaringar), inte att de låter som de ser ut.


Vidare menar jag att två "idealiska" högtalare (låt oss för resonemangets skull säga att de är perfekta punktljudkällor spelandes utomhus) som förmås återge en stereoinspelning inte spelar ens i närheten av perfekt. Stereosystemen kommer nämligen att framträda i tydligast möjliga relief.

Min hållning med avseende "idealisk" är därför vägd mot effekterna av sådana ofrånkomliga bieffekter. Jag ser därför helst högtalare i sitt fullständiga sammanhang. Då är det (kanske) inte självklart (inte alltid i varje fall) att det som en kantig högtalare bidrar med (på grund av sin form) behöver vara något negativt. Det kan rent av vara så, att det kan vara det som behövs för att läka igen stereosystemfelens inverkan.

Sådant sker förstås inte på ren slump för det vore ytterst osannolikt, men; om konstruktören utgått ifrån ett behov av kompenserande egenskaper, och låtit formen styras av det, istället för att utgå ifrån en form, och försöka mildra de oönskade effekterna av den - ja då tror jag att det... hmm, nu skall jag försöka utrycka mig verkligen försiktigt... att det rent filosofiskt är olyckligt att förneka möjligheten att det kan vara något bra!


Kort sagt: Att de flesta kantiga högtalare är dåliga betyder inte (inte ens om alla var det) att kantigheten i sig alltid behöver vara något dåligt.

Det är ju bara dåliga kanter, som är dåliga.


Vh, iö

[ollemirsch]

Hej Magnus och Roger.

Bara för att undanröja alla tveksamheter vill jag bekräfta att Harry F.Olson var (är?)amerikan. Hans utredning från 1951 om diffraktion kontra högtalare kan man få från AES (Audio Engineering Society).
Det som jag skrivit i spalten här ovan är en på svenska hållen redovisning av hans utredning. Kanske kan man på några ställen finna en personlig touch av mitt sätt att formulera mig, men sakinnehållet är korrekt, och alla bilder kopierade ur hans avhandling.

[ollemirsch]

Nu har jag lite svårt att engagera mig mera i det här, men några kommentarer måste jag ge Ingvar:

Diskantens frontplatta hos Rondo har inte en utanpåliggande diffraktionsbekämpande yta. Ursäkta, jag fattade inte vad ”integrering” betyder.

Av de frekvenskurvor som Olson visar slutar några vid 3000Hz, andra vid 4000 Hz. Och så säger han att i det högre frekvensområdet blir problemet mindre, eftersom vid toner över 4000 Hz sker utstrålningen alltmera vinkelrätt ut från frontytan.
"Ahaa! Då finns här i alla fall en bit, mindre än en oktav, från 2500 till 4000, som kan ställa till ett litet helvete, om inte diskanten är integrerad!"

Du säger själv att ”diskussionen är lite akademisk”. Här är vi helt överens. Diskussionen är akademisk. Jag har inte flera argument för att fortsätta på den här linjen. Men hade någon på den tiden när jag var aktiv konstruktör satt en mätmikrofon framför nosen på den uppåtriktade diskanten i t ex OM3-28 och sagt: - Titta här, vad den här högtalaren har för sig, då hade jag blivit förbannad! Jag värdesätter betydligt högre omdömet från den som gör sina iakttagelser inom ramen för de lyssningsbetingelser som konstruktören avsett.
Eftersom du i din akademiska analys framhärdar i att understryka diffraktionsproblemen hos Rondo i området 2500 – 4000 Hz, så ger jag gärna upp. Inser inte värdet av att försöka finna nya argument.
Kanske finns det andra på den här tråden som observerat att Olson diffraktionskurvor framför allt visar stora variationer i området 300 – 3000 Hz. Det är över 4 oktaver i mellanregistret, där alla röster och instrument har sina grundtoner.

Skall jag fortsätta på den här tråden, vill jag gärna ha ett nytt ämne.

[IngOehman]

Nu har jag lite svårt att engagera mig mera i det här, men några kommentarer måste jag ge Ingvar:

Diskantens frontplatta hos Rondo har inte en utanpåliggande diffraktionsbekämpande yta. Ursäkta, jag fattade inte vad ”integrering” betyder.

Jag menade integrera i betydelsen komplettera+förena (motsats till desintegrera alltså).

Ursäkta om jag var otydlig. Borde ha gjort bilden direkt, en bild säger ju enligt myten mer än 1000 ord.

Av de frekvenskurvor som Olson visar slutar några vid 3000Hz, andra vid 4000 Hz. Och så säger han att i det högre frekvensområdet blir problemet mindre, eftersom vid toner över 4000 Hz sker utstrålningen alltmera vinkelrätt ut från frontytan.
"Ahaa! Då finns här i alla fall en bit, mindre än en oktav, från 2500 till 4000, som kan ställa till ett litet helvete, om inte diskanten är integrerad!"

Aha, det är det du åsyftar.

Hans 4 kHz skall man nog inte ta på så stort allvar. Kom ihåg att Olson skrev de där raderna på... var det 30-talet? (Min tidigaste Olson är från 1934 har jag för mig, men han gjorde kanske de där studierna något senare, 50-talet har jag för mig, men länge sedan var det i varje fall! )

Hursomhelst: Jag kan tänka mig, att de strålningsegenskaper han utgick ifrån inte har med moderna diskantelement att göra. En 1" diskantdome är ju tämligen bredstrålande upp till nära 10 kHz.

(En helt platt yta med 2,5 cm diameter börjar få riktverkan vid cirka 4400 Hz, men sprider rätt bra även en oktav ovanför det. Och en dome kan (givet rätt egenskaper, läs tillräcklig styvhet och/eller dämpning) sprida klart mer än så.)

Du säger själv att ”diskussionen är lite akademisk”. Här är vi helt överens. Diskussionen är akademisk. Jag har inte flera argument för att fortsätta på den här linjen. Men hade någon på den tiden när jag var aktiv konstruktör satt en mätmikrofon framför nosen på den uppåtriktade diskanten i t ex OM3-28 och sagt: - Titta här, vad den här högtalaren har för sig, då hade jag blivit förbannad!

Jag värdesätter betydligt högre omdömet från den som gör sina iakttagelser inom ramen för de lyssningsbetingelser som konstruktören avsett.

Håller med. Mitt intresse av diskussionen är akademiskt, och avser definitivt inte klanka på Rondo.

Håller särskilt med om vikten av att kritiker sätter sig in i syftet med något - innan man klagar på det. Att inte försöka lära sig och förstå ett ting, innan man kritierar det, är både okunnigt och arrogant. Stig Carlsson drabbades av många okunniga kritiker därvidlag.

Den som mätte på OA 2212 utan att veta/förstå hur den avsetts arbeta, blev nog rätt förvånad och tilllika (tre l) rätt så o-imponerad över tonkurvan.

Eftersom du i din akademiska analys framhärdar i att understryka diffraktionsproblemen hos Rondo i området 2500 – 4000 Hz, så ger jag gärna upp.

Det gör jag inte.

Jag har för det första inte nämnt frekvensområdet 2500-4000 Hz, och inte heller har jag mätt på någon annan Rondo än den där prototypen. Jag ser heller ingen orsak att tro att den med flush-monterad diskant som därtill avlyssnas i vinkel, skulle uppvisa några svåra (diffraktionsskapande) interferenser.

Ok?

Jag borde uppenbart ha uttryckt mig tydligare därvidlag. Trodde att jag varit tydlig nog när jag klargjorde att jag inte talade om Rondo, utan om mera allmänna akustiska prinicper. Inte en diskussion om Rondo alltså, utan en av akademisk karaktär - om de allmänna akustiska förutsättningarna för diffraktion.

Skall hur som helst försöka vara ännu tydligare nästan gång.

Inser inte värdet av att försöka finna nya argument.

Kanske finns det andra på den här tråden som observerat att Olson diffraktionskurvor framför allt visar stora variationer i området 300 – 3000 Hz. Det är över 4 oktaver i mellanregistret, där alla röster och instrument har sina grundtoner.

Skall jag fortsätta på den här tråden, vill jag gärna ha ett nytt ämne.

Du skall självklart fortsätta! Jag ser nu att mitt deltagande stör dig, vilket verkligen inte varit min avsikt. Det jag skrivit om diffraktion är ju dessutom helt OT, vilket jag inte reflekterat över förrän nu.

Alltså: Jag skriver inget mera om detta!


Vh, iö

[Lust]

Då slår vi in på ett annat ämne, Olle...

Tänkte komma in lite på Philipsdiskanterna du ofta använde dig av.

Har egna erfarenheter av flera olika modeller, men fastnade just för AD 0160.
Är den speciell på något sätt gentemot andra Philipsmodeller?

Själv tycker jag de har en "luftighet" som jag sällan hört från dome-diskanter. Är membranmaterialet speciellt eller har det bara varit ren inbillning från min sida?

Tänkte att du borde ha rätt bra koll på Philipsdiskanter och skulle vara tacksam om du kunde förmedla några av dina intryck av dom.

[ollemirsch]

Nej tyvärr, nu är vi innne på detaljer i specifikationerna på element och lådor, och jag har för lite material kvar. Undantaget är mina Rondo här hemma, för jag har en särskild mapp för den.
Om jag inte minns alldeles fel, gjordes Philips-diskanterna i två principiellt olika utföranden. AD0160 var konstruerad för att ge en rak kurva i direktstrålningsriktningen. Den skulle i princip sitta monterad i samma plan som övriga element.
AD0161 hade en tydlig resning i övre registret, vilket skulle bli vasst om den satt rakt framåt. Men den passade mig utmärkt, eftersom jag oftast hade diskanterna riktade uppåt. Om man mätte hela högtalaren i en efterklangskammare, vilket jag alltid gjorde på SPA, Provningsanstalten, så kunde man se att effektkurvan blev rak och fin.
Jag gjorde så stora inköp av AD0161 att jag fick en egen utformning av hela fronten, med ingraverat namn. Tyvärr blev den inte riktigt lika bra som Philips original, men det gick senare att korrigera.

Men, vi talar om sent 70-tal! Nog finns det väl bättre diskanter i dag? AD0161 (och 0160) var bra på sin tid. Hur det ser ut i dag, känner jag inte till.
Olle

[phloam]

Olle - om det inte redan gjorts, så tycker jag absolut att Rondo borde ställas ut på något designmuseum (typ Röhsska museet här i Göteborg)...!

http://www.designmuseum.se/

[ollemirsch]

Tack, det var vänligt sagt.
Ingen av mina Rondo-modeller har varit på museum, kanske är det snart dags för det. Om ett tag börjar de bli antika.

Uppriktigt sagt, så har jag börjat undra lite grand över om det finns någon framtid för dem. Själv har jag det mesta av min framtid bakom mig, och som jag nämnt tidigare så kan jag inte ge dem full ljudmässig uppskattning eftersom min hörsel har fått allvarliga defekter i det övre området.
Att jag inte hör diskanttonerna längre kan jag leva med; jag går ofta på konserter, mest i Berwaldhallen, och med hörapparater klarar jag mig bra i det praktiska livet.

Kanske är ett museum en intressant lösning. Men de borde ju få stå och låta nånstans? Är det nån som har ett konkret tips så kan vi resonera om saken.

[phloam]

Antika, knappast! De är tidlöst neo-retro-futuristiska (eller vad proffsen nu skulle kallad dem) tycker jag Ett stycke svensk design när den är som bäst (jag får lite Malmsten-vibbar eller nåt liknande...?)!

Tänkte också att de skulle stå och spela! Kanske i nåt sammanhang (varför inte en utställning med hifi-tema?)


Snälla kan inte nån driftig människa här ta tag i detta, kan vi ordna högtalartävlingar vore väl detta rätt enkelt..? Bara att skicka bilder och bakgrundsinfo så lär de bli eld o lågor

[Ragnwald]

Dessa högtalare är ju något av det snyggaste jag skådat och så svenskt på något vis.

När/var får vi chans att avlyssna dem ?

[Kaffekoppen]

Kanske är ett museum en intressant lösning. Men de borde ju få stå och låta nånstans? Är det nån som har ett konkret tips så kan vi resonera om saken.

Föreslaget museum är ju verkligen en bra idé!

Annars borde de spela hos mig

Men jag kan drista mig till att föreslå KTH ... de har ju en utbildning där som kan relatera till tankarna runt konceptet.

[ollemirsch]

Det finns flera bilder, men det är svårt att ge dem rättvisa i detta medium. Jag tycker själv att de är snygga, men de har inte blivit föremål för någon uppmärksamhet tidgare.
Släkt och vänner har förstås sett dem, men annars har de varit "doldisar".

[rolfzetterberg]

Lite matnyttigt för de som är intresserade av Philips AD0160 :
http://web.telia.com/~u87621789/hogtalare/ad0160.pdf
tror också att de tidiga serierna saknar den lilla runda pappersdutten rakt framför konen.

[ollemirsch]

Jag kommer aldrig att lära mig att få in bilder i lagom storlek. Så här ser i alla fall Philps AD0161 ut i Mirsch-version.

[IngOehman]

...tror också att de tidiga serierna saknar den lilla runda pappersdutten rakt framför konen.

Konen?

Det är en dome-diskant, inte en kondiskant. Membranet är alltså
format som en dome, och inte som en kon.

Jag har så vitt jag kan minnas inte sett några 0160 utan täcklock
bakom textilen (vilket självklart inte betyder att sådana inte finns).
Däremot vet jag att det i vissa fall tillverkades av ett genomskinligt
material.

När (vilka år) menar du att den skulle ha saknat täcklock?


Vh, iö

[Lust]

Nej tyvärr, nu är vi innne på detaljer i specifikationerna på element och lådor, och jag har för lite material kvar. Undantaget är mina Rondo här hemma, för jag har en särskild mapp för den.
Om jag inte minns alldeles fel, gjordes Philips-diskanterna i två principiellt olika utföranden. AD0160 var konstruerad för att ge en rak kurva i direktstrålningsriktningen. Den skulle i princip sitta monterad i samma plan som övriga element.
AD0161 hade en tydlig resning i övre registret, vilket skulle bli vasst om den satt rakt framåt. Men den passade mig utmärkt, eftersom jag oftast hade diskanterna riktade uppåt. Om man mätte hela högtalaren i en efterklangskammare, vilket jag alltid gjorde på SPA, Provningsanstalten, så kunde man se att effektkurvan blev rak och fin.
Jag gjorde så stora inköp av AD0161 att jag fick en egen utformning av hela fronten, med ingraverat namn. Tyvärr blev den inte riktigt lika bra som Philips original, men det gick senare att korrigera.

Men, vi talar om sent 70-tal! Nog finns det väl bättre diskanter i dag? AD0161 (och 0160) var bra på sin tid. Hur det ser ut i dag, känner jag inte till.
Olle

Tack för svaret, Olle!

Har inte brytt mig särskilt mycket om diskanternas uppmätta frekvenskurvor. Det finns gott om diskanter där man redovisar minst lika bra kurvor, men som inte tilltalar mig alls på samma sätt.
Jag uppfattar AD 0160 som luftig, mjuk men ändå detaljerad - lite åt banddiskanthållet, vilket tilltalar mig.

Vill inte påstå att jag är någon större kännare, men nog har jag brukat ett 50-tal olika domar under mina år av musiklyssning som referenser och AD 0160:an passar min smak.

Det jag inte förstår är varför jag har fastnat just för den och inte exempelvis 0140, 0142, 0163 och vad de nu hette som också har passerat revy. De borde ju ha låtit någorlunda lika.
Det var väl närmast det jag undrade om du har någon minnesbild av.

[Lust]

När (vilka år) menar du att den skulle ha saknat täcklock?
Vh, iö

Har inte heller sett några som saknat det, men den som avbildas i pdf-filen verkar sakna det. Där står året 1973 angivet.

[KarlXII]

Det finns flera bilder, men det är svårt att ge dem rättvisa i detta medium. Jag tycker själv att de är snygga, men de har inte blivit föremål för någon uppmärksamhet tidgare.
Släkt och vänner har förstås sett dem, men annars har de varit "doldisar".

De är helt fantastiska.
Hm.
Ja, det var helt nödvändigt att få skriva det.

[Ronnie]

Är det inte hög tid att det får heta halvklotsdiskant?
Kupoldiskant kanske.

Såhär långt kom jag i Faktiskts högtalartävling, innan jag hoppade av:



Den tjusiga Rondo prydde omslaget på någon gammal HiFi & Musik jag hade tror jag, och jag tyckte att det verkade vara en fiffig form. Olson fick förstås inspirera med teorin också.

Nu försöker jag få till ljudet med element insjunkna i ...halvbollar. S.k. horn.

[ollemirsch]

Philips-diskanterna igen:

Klart att det är fråga om dome-element, fast någon råkade säga "konen".
Från början gjorde Ph sina domar med ett finmaskigt nylonnät framför domen. Det var både 0160-serien och 0140-serien. Jag kan ana att detta nät hade två funktioner. I första hand kunde det fungera som dammskydd. Men man klistrade också en rund, svart pappersbricka på kanske 6-7 mm mitt på nätet. Denna lilla rundell påverkade ljudspridningen positivt (fråga mig inte hur).

Vid tiden när jag fick min egen variant av Ph-domen, gjorde man om originalet, tog bort nätet, och dimensionerade om kupolens närmaste omgivning. Därmed behövdes inte plutten längre.

På mina element ville jag ha nätet kvar, eftersom diskanterna oftast satt uppåtriktade. Men den lilla brickan försvann. Inte fullt så bra. Vi tillverkade då ark med med stansade självhäftande brickor som man lätt kunde applicera mitt på nätet. Resultatet blev utmärkt.

[phon]

Jag har en 0160 med nylonnät liggande på jobbet. Tittade faktiskt på den häromdagen. Kan inte minnas någon bricka i mitten på den, men den kanske sitter där. Ögonen är ju inte så värst mycket bättre än öronen nuförtiden ....

Jag undrar om den inte tillverkades med olika dome-material? Min dome verkar vara tillverkad av gul plast. Får väl undersöka den närmare nångång.

Papperspluppen i mitten, ja. Där mittpå kan det ju hända konstiga saker på domar ibland när den exciterade vågen från hela kanten runt domen möts mittpå från alla håll samtidigt. Yttrar sig t.ex. som ett kraftigt förhöjt ljud i en smal stråle rakt fram vid nån frekvens.

På en del domar har man en plastplupp framför, en del sätter nåt dämpmaterial på insidan av domens topp. Jag brukar ibland kleta på en liten klick av någon coating på toppen för att dämpa ut det hela.

Samma fenomen kan man ibland se på mittdomen (aka dammskyddet) på vanliga konhögtalare, eller på kondiskanthögtalare. Den Carlsson-vanliga CT62 har en sådan resonans vid runt 16 kHz, men den går enkelt att ta bort.

Ibland är det en fördel att ta bort pluppen också, man får avgöra från fall till fall. Det går åt många diskanter när man avgör ......