perstromgren skrev:IngOehman skrev:Nja, så viktigt att "kopiera en annan lyssning" för att åstadkomma vad som kan beskrivas som psykoakustisk fidelitet, är det faktiskt inte!
Konceptet som fick personen att springa in i den stängda dörren var ju inte illusoriskt för att det skapade något som "påminde om en annan stereoåtergivning".
Utan det var för att det påminnde om verkligheten - såpass att han trodde att det var verkligheten! (Alltså att det var de spelande musikerna i rummet som han hörde direkt akustiskt.)
Hm, tack för ditt inlägg! Jag fattar nog inte vad du menar, riktigt. SKa jag fatta det så att om man hade spelat upp det som gick ut till högtalarna senare, när inte musikerna fanns där på andra sidan rutan, så skulle illusionen varit borta? Var det synintrycken tillsammans med mycket bra ljudåtergiving som var tricket?
Jag menar nämligen inte det är en kopia av en stereoåtergivning jag pratar om, utan att "frysa signalen på väg ut till högtaarna" och spela upp den senare i samma högtalare, eller ev. i en helt identisk miljö. Blir det då optimal återgivning? Eller pratar du om att vi "fryser ljudkällorna" på väg till öronen (och väggar och allt annat i rummet) och flyttar till ett anat rum där lyssnaren kopplar skeendet till till hur rummet ser ut?
Detta är så intressant att jag gärna vill få klarhet i hur andra tänker, i synnerhet då någon som har fingrarna djupt ned i smeten...
Vad jag säger är bara att:
Om man sänker ned 10 stycken olika lyssningrum som allihopa har ett jättehål (säg B=4 meter H=2 meter) i framväggen, in i en konsertsal, så kommer det att låta olika i dem allihopa - men "det man hör genom hålet i framväggen" är ändå en sann bild av orkesterns ljud! Det är ju defacto ljud som kommer dirket från orkester!
Är du med?
På samma sätt är en perfekt stereofonisk reproduktion en som skapar en öppning till inspelningsvärlden, men det betyder inte att en mätning av tonkurvan på lyssningsplats är något entydligt. Den ser olika ut i olika lyssningsrum - och den skall se olika ut i olika lyssningsrum. Mätningen visar ju två saker: Ljudet från ljudbilden + reflexionerna från lyssningsrummet.
Det förstnämnda är objektiviserbart, men för det senare är det en subjektiv fråga vad som är "bra bidrag från lyssningsrummet".
Att detta lyssningsrumsbidrag är nödvändigt för att ljudbilden skall få en användbar akustisk förankring till vår upplevelsevärld när tvåkanalig stereofonisk reproduktion tillgrips, är uppenbart för alla som avlyssnat ett stereopar högtalare i ekofri miljö...
Lyssningsrummets reflexioner är på många sätt lika "riktiga och viktiga" som ljudet som reflekteras i vår soffa och i våra axlar (olika beroende på vilka kläder vi bär och beroende på hur vi sitter!), Även våra ytteröron är ju objekt som påverkar ljudet, och som gör det olika beroende på hur vi har huvudet vridet!
Det finns ingen logik i att tro att vi måste kopiera en "annan lyssning" för att återge ett akustiskt förlopp.
Inte ens den lyssning vi kopierar (med studiorum och allt) är ju identisk med ursprunget annat än (i bästa - helt orealistiska - fall) vad avser det frontalt anländande ljudfältet.
Hänger du med?
Inspelning handlar alltid om att koda ett akustiskt fält (till så många kanaler som man har tillgängligt).
Uppspelning handlar alltid om att dekoda den information (X kanaler endimensionell elektrisk signal) som finns inspelad, PLUS att därtill addera det reflekterade ljudfält som inte täcks av inspelningens kodning!
Det handlar aldrig om att målet är att kopiera en annan "dekodning + adderat ljudfält". Kompletteringen med det bakre reflexljudfältet har ingenting med musikåtergivningen att göra. Det är en subjektiv komponent som kan och får se ut på många olika sätt, och som bara har i uppdrag att tillgodose lyssnarens smak avseende behaglig miljö.
[Även om det i praktiken är lätt att se att de flestas smak sammanfaller förhållandevis väl därvidlag, och att det som uppfattas som "bra" är i tydlig samklang med vad man kan vänta sig - givet det man vet avseende på hur vi fungerar psykoakustiskt.]
Vh, iö
