PerStromgren skrev:Almen skrev:PerStromgren skrev:Finns det några fler kommersiella högtalare än Ino som inte är konstruerade för spänningsdrivning med noll ohms utimpedans? Jag känner inte till några, men har erkänt dålig koll.
Fast Ino-högtalarna är väl inte inte konstruerade för spänningsdrivning med i alla fall negligerbar utimpedans (vilket inte är samma som noll)?
Hesselwalls är förvisso konstruerad av Ingvar, men den är ju väldigt speciell.
Blev meningen konstig, kanske?
Jag har fått för mig (när IÖ skriver här) att Ino-högtalare är konstruerade för drivning med impedans överstigande noll, icke resistiv. Har jag uppfattat det fel? Är han i så fall ensam eller inte om detta?
Du har fått för dig rätt, och jag tyckte du uttryckte dig tydligt och bra redan första gången.
Jag tar hänsyn till båda två, eller summan av dem om man hellre vill se det så. Dock kan jag inte styra hur
varken den ena eller andra ser ut, bara komma med råd om hur man kan välja för att träffa rimligt rätt med
summan av dem.
Jag tycker din fråga är befogad och de flesta konstruerar nog, som du antyder, för noll ohm. Men det finns
absolut fler än jag som tar hänsyn till förstärkare och kabel. Alla gör det inte på samma sätt dock, och jag vet
med säkerhet att alla heller inte tycker att det är så viktigt med de "små" (eller?) tonkurveavvikelser som upp-
står på grund av variationer i drivimpedansen.
Exempel på en högtalarkonstruktör som tog hänsyn till drivimpedansen, på ett eller annat sätt, är Stig Carlsson
som normalt hade 0,5 ohm med i serie med högtalarna vid mätning på dem, dock inte alltid i samma roll. När
han mätte kompletta högtalare så fanns den där för att representera drivimpedansen från förstärkare och för
högtalarkabel sa han, men när han mätte enskilda högtalarelement (med samma 0,5 ohm i serie) så menade han
att resistansen primärt var en approximation av en tänkbar seriespole!
Jag tyckte att det inte var alldeles stringent, men å andra sidan spelar det ju ingen större roll eftersom det är
mätningar i helt olika skeden av konstruktionens tillblivande, och det enda intressanta är ju att det blir rätt till
slut. Inget säger att det är viktigt eller ens fördelaktigt att ha en konsekvent helhetssyn när man detaljstuderar
något. Själv så mäter jag ju nästan undatagslöst högtalarelement med mycket nära noll ohm i serie, och det är ju
ännu mera skiljt från slutsituationen (ännu mindre konsekvent).
Kan även nämna att Stig inte ansåg att det var så viktiga skillnader som uppstod som konsekvens av lite olika
matningsimpedans. Han hade även en mycket stor tolerans för bruk av långa tunna kablar, speciellt under Sonab-
tiden (att läsa instruktionen för OA 2212 är därvidlag fascinerande). Han hävdade ibland för övrigt att de där 0,5
ohmen framförallt representerade uppvärmningen av talspolen. Jag tror kanske man skall se det som att det helt
enkelt representerade summan av allt.
Många högtalartillverkare gör ju även högtalare för tämligen specifika typer av förstärkardrivningar, och även om
de kanske inte alltid anger eller ens reflekterar någon specifik impedans, så vet jag att många av dem lyssnar på
högtalarna under utvecklingen med den tilltänkta drivningen använd, och är det högtalare som är framtagna med
subjektiva metoder (vilket många av dem är) så är det som jag ser det en självklarhet att då betrakta högtalaren
som anpassad för just den drivning som har användts, även om de inte specificerar några värden för optimal driv-
impedans.
Vh, iö
Fd psykoakustikforskare & ordf LTS. Nu akustiker m specialiteten
studiokontrollrum, hemmabiosar & musiklyssnrum. Även Ch. R&D
åt Carlsson och Guru, konsult åt andra + hobbyhögtalartillv (Ino).