Vår käre vän, IÖ, skrev om detta 1997
http://www.sonicdesign.se/subplace.html
Man förbättrar oddsen att förtrycka rumsresonmanserna samtidigt som man kan öka ljudtrycket. Dessutom får man mer motorkraft per aktiv konyta (vanligtvis) vilket är bra. Fler element med mindre konutslag är ju alltid bättre än ett som får jobba skiten ur sig - rent distrotionsmässigt...
Grupplöptid. låg. Detta vill man ha eftersom ljudet skall levereras av basmodul och huvudsystem samtidigt så att integrationen blir tillfredställande. För mig handlar det om systemets grupplöptid, vilket kan delas in i två delar:
1) För mig är det att basmodulerna placeras inom 1 våglängd från huvudsystemet. Med mycket brant delning (minst 24db/oktav) skulle man ju ha basen mer än 48db nere vid 160hz (förutsatt 80hz delningsfrekvens), vilket ger ett avstånd mellan basmodul-huvudsystem på 2m ( 3.2 m vid 100hz ger 3,2/1.6=2m). IÖ delar brantare än så vilket ökar avståndet man kan ha mellan systemen. Dessutom är det subjektivt. Det finns de som hävdar att frekvenser under 100hz är omnidirektionella - ändå vet de flesta att det märks om en subbas sitter bakom lyssnaren...
tillsammans med nedan:
2) Så för mig fungerar en låg-q bas bäst (sluten eller underavstämd basreflex) eftersom basens svarstid blir som kortast då, samtidigt som jag uppfattar det som om rumskopplingen (rummet höjjer basen) blir "mer naturlig" så.
Sammantaget bör en låg-q basmodul placeras i "nära" anslutning till huvudsystemet. Jag är inte så knusslig. Delas den vid 80hz/18db integreras systemet bra om basen är placerad inom 2-3m från huvudsystemet, dvs praktiskt taget alla rum jag kommer äga...
Jag kan ha fått det hela totalt om bakfoten och isåfall bör jag brännas på bål...
Nu skall jag sluta svammla...
/Magnus