Vad tror ni om det här?
"Application of Power Tapering
Power tapering was first applied to line arrays by several researchers (see [3] and [7]) to
reduce the side lobe levels in the far field for sound reinforcement applications. Other
workers (see [8] and [9]) have pointed out benefits of power tapering for near field
applications. Power tapering is effective for sound radiations that overlap and is
accomplished by variation of the power feed to the drivers in a line array. The tapered
power feed is symmetrical about the center of the array with the drivers in the center of
the array fed more energy and the power tapered or reduced toward the ends of the line.
One concern with near field line arrays is the sound variability for listeners both close to
the speakers and those farther removed from the array. If each driver is fed uniformly
(equal power) across a flat baffle board and have overlapping sound fields, the various
drivers in the woofer line array will have different sound paths to the listener. The drivers
at the top and bottom of the array emit sounds that traverse a longer path to the listener.
These sounds may interfere with the sound emitted from drivers in the array center that
have a shorter distance to reach the listener. Essentially, the sound waves arrive at the
listener at slightly different times. This effect is primarily an issue in the mid range and
higher frequencies where directional clues are more apparent to the listener. At lower
frequencies the path lengths are longer so that sound imperfections are less apparent to
the listener. If listeners move away from the array, the image seems to bloom and grow
in height. As an example of this effect, let us assume a two meters high line array and
that the listener is seated at 4 m (13.1’) distance with their ears one meter (3.3’) above
the floor, i.e., at the array center. Therefore, the path length difference to the listener
from the top vs. the center of the array is 123 mm (4.8”). This difference translates to as
much as 0.35l at 1000 Hz and 0.7l at 2000 Hz.
One solution to mitigate this effect is to mount the drivers on a concave curved baffle
board so that the listener hears sound that travels equal distance from all of the
speakers. Unfortunately, a curved baffle approach would have a specific sweet spot that
will limit speaker placement and listening position possibilities in the room. A second
solution is to roll-off the outer drivers in the line as a function of frequency, i.e., low pass
filter the outer drivers. Effectively, this power shading technique varies the height of the
line-- appropriately shortens or lengthens as frequency changes--so that optimum
performance is maintained. But this arrangement adds complexity and may generate
phase shifts that would be audible.
Another solution for a flat baffle line array, which will maintain the line array effect yet
adapt for the perception of different sound path lengths, is to vertically power taper the
sound wave which emerges from the array. We achieve the power tapering by feeding
slightly different power levels to the various drivers in the woofer array. Louder sound
levels are produced from the center of the array versus the sound level from the ends of
the array. Furthermore, at higher frequencies these sounds will arrive at the listening
position sooner than sound from the outer portions of the array. The human ear will give
precedence to first arrival sounds and can be further biased if the early arrivals are
louder than subsequent sounds. This effect is also known as the Haas Effect. For
lower frequencies additional emphasis of the ceiling/floor/side wall reflections will fill any
perceivable sound level differences in the vertical plane. But in the mid-range as any
room enhancement is minimized, the power taper in the vertical plane will lessen any
incoherency from the array ends or reflections. If tapering is taken to the limit, the sound
image will trend toward a point source. Experience has shown that a slight power taper Ó2003 James R. Griffin All Rights Reserved 21
(less than a 2 to 1 ratio) will improve the sound (i.e., reduced sound bloom) with minimal
impact to the overall line array operation."
Då skulle man rimligen , serie/parallelkoppla så att elementen spelar lite starkare in mot lyssningshöjd!?
Nagref är inne och berör det i Ola68`s tråd.
http://www.faktiskt.se/modules.php?name ... 18#1090818
Fast han menar tvärtom, om jag fattat det mindre fel än vanligt
Utsaxat från Ola68`s tråd:
"Åh, det där är inte svårt att förstå om man vet hur hörseln fungerar och lämnar den tvådimensionella världen.
Om man tar normala (B&W, Dynaudio, Ino etc) högtalare och ställer de framåtriktade så har man i princip tre effekter som samverkar så att ljudbilden kantrar effektivt.
1. Man har tidsfördröjningen (det är den dominanta effekten) som ger en preceedence effekt.
2. Man har den geometriska dämpningen som ger en högre signal från den närmsta högtalaren (likt en vanlig panoreringspot).
3. Man har en loob som gör att man få ännu högre signal från den närmsta högtalaren då man flyttar sig in i dennas loob och längre ifrån den andra högtalaren.
Den viktigaste av dessa effekter är nummer ett. Man kan i viss mån motverka den och nummer två genom invinkling men det kräver faktiskt att man har högtalare med dålig spridning för att få vad som kallas TIT (time intencity trading). Har man ingen loobning så kan man vrida högtalarna bäst man vill. Man får ändå ingen bredare sweetspot. Dessa linjekällor har för det relevanta frekvensområdet en så bra spridning att man får i princip ingen loob och således kommer en invinkling vara i princip värdelös. En linjekälla har dessutom mindre problem med nummer två då den geometriska dämpningen är hälften mot en vanlig högtalare. På denna är den dessutom ännu mindre i ett begränsat område (upp till 10m). Vidare gör proximityeffekten att man får en ljusare klang ju längre bort man flyttar sig från en linjekälla som gör att den därmed hörs mer. Man får en avståndsberoende TIT kan man säga.
Nu har jag lyssnat på nämnda högtalare och kan bekräfta att problemet är mindre än man kan befara. Även det är enkelt att förklara. Det beror på de multipla ljudkällornas inbyggda TIT.
Om man tänker sig en linjekälla med tre ljudalstrande punkter och man har närmast till den i mitten och ett längre men sinsimellan likvärdigt avstånd till de yttre. Då kommer man enligt preceedenseffekten att höra den i mitten först och prioritera den kan man tro. Problemet är bara att de två andra kommer förvisso senare men å andra sidan så kommer de höras destu mer i o m att de samverkar. 6 dB mer för att vara mer exakt. Man får därför inte samma problem med preceedenseffekten då ljudkällorna bidrar med en kontinuerlig men samverkande dispersion. Det mildrar och i vissa fall gör att den tvådimensionella psykoakustiska modellen av preceedenseffekten inte längre blir aktuell.
Det är f ö samma effekt som utnyttjas när man har multipla högtalare i surroundsammanhang. Om än lite mer primitivt där. Man kan sitta snett mot relativt oinvinklade högtalare men ändå inte få en ljudbild som kantrar.
Som jag nämnde tidigare så är OlAs högtalare extra immuna mot dessa effekter p g a sin unika form."
Så vad tror ni? Ska man koppla med stigande impedans mot ytterändarna, eller ska man låta alla spela lika starkt, som jag tolkar det Nagref sa?
, men lyssningsavståndet lär ju hamna på ca 3,5m.
.
! Men så kändes det redan efter att jag lyssnat på Olas.
