Jag har därför i faktiskt-anda valt att kalla mina hemsnickrade signalkablar för JKk, som ska uttydas Jorma-Koski-killer. Men kärt barn har många namn, så de får också heta "Mssk", vilket ska uttydas Morgans-sista-signalkabel, och förstås "CX100" för att de är byggda av just CX100-koaxialkabel.
Jag tänkte tillverka ett helt gäng av dessa, för eget bruk, i måttanpassade längder. Blir det lite CX100-kabel och RCA-kontakter över tar jag och bygger några par att sälja billigt. Eftersom det ska tillverkas mycket kabel och det är bökigt att löda när man bara har två händer så beslöt jag att bygga mig en liten lödstation. Häng med!
Vad är bättre för att hålla RCA-hanar än RCA-honor? Inget, givetvis. Därför offrades en kabel med just RCA-honor, och dessa fick ett par droppar lim för att fästas i en träbit så:
Fram med favoritverktyget: Handöverfräsen med parallellanslag! Det blev presspassning:
Så här är det alltså tänkt att RCA-kontakterna ska hållas under lödningen:
Skruvade fast en lödkolvshållare på bekväm plats också:
En träklädnypa senare, och så ser det så här stiligt ut:
Jag har också skaffat en suverän liten justerbar koaxialkabelskalare. Den skalar ytterhöljet, ordnar precis lagom lödutrymme för skärmen, och kapar sedan dielektrikat utan att ens skrapa mittledaren:
Upp till bevis! Det fina med att fixera kabeln glappfritt vid lödning är att man kan löda snabbt, så att dielektrikat av skummad polyetylen inte blir för varmt och börjar smälta. Man kan applicera värmen direkt till kontakten, och låta lödtennet smälta in mot skärmen därifrån.
För att bättra på kabelns placeboverkan och skapa positiva förväntanseffekter ska man förstås förse den med sexiga nylonstrumpor. På med lite krympslang och nylonstrumpa:
Så igång med den för ändamålet inköpta varmluftspistolen, och resultatet blir så här:
Allra första exemplaret klart. En ganska styv liten kabelsnutt på ca 102 cm.
Jag är ingen hejare på det här med produktfoto. Får anlita någon för det jobbet om jag ska bli kabelproffs som Jorma:
Hur ska man så fira sitt dagsverke? Jo, med lite musik förstås! Fram med Sennheiser HD-600, Musical Fidelity X-CANv2 och Pioneer DV-717 - de gamla trotjänarna från tiden innan flac-filernas intåg. Den nytillverkade kabeln ska förstås synas!
Tack för mig. Applåder?
-----------------------------------------------------
Så hur låter det då?
Jo, i jämförelse med den Transparent "The Link 200" jag hade tillhands stod det från första anslaget klart att min JKk/Mssk-CX100 står i en klass för sig. Den totala störningsfriheten gör att de musikaliska skeendena står som blixtbelysta mot en becksvart kuliss av tystnad. Makrodynamiska utbrott levereras som yxhugg i parketten och basfundamentet är klippfast stabilt, med en torr, djup, kraftfull, och mycket "snabb" basåtergivning. Mellanregistret är som ren fjälluft om våren - uppfriskande och rent, men utan att på något vis hårdna och bli kallt. Mikrodynamiken levereras med en sådan självklarhet att man aldrig behöver tveka om att varenda detalj kommer fram - vilket märks särskilt väl när man lyssnar med hörlurar i referensklass via en hörlursförstärkare av rang. CX100-koaxialen kan leverera signaler i gigahertz-området och har en våghastighet nära ljusets, så det säger sig självt att anslaget i diskanten är därefter. Fullkomligt dunlätt och obesvärat - en oerhört musikalisk kabel! Har jag i själva verket byggt världens kanske renaste och mest störningsfria signalkabel för audiobruk? Ja, jag tror faktiskt det! Den lever tillfullo upp till namnet JKk. Take that, Jorma!
Eller så var det där bara säljsnack, och kabeln är helt enkelt bara en vanlig jävla signalkabel, men byggd på CX100-bas, vilket borgar för en störningsfri och transparent överföring.
Vi tar det på PM.
