IngOehman skrev:
Ja, kanske är det ungefär det jag menar, men framförallt att du inte optimerar magnetsystemet alls för de specifika egenskaper som de olika magnetmaterialen har.
Det handlar inte bara om energitäthet (BH-energiprodukt per m^3) utan även om vad jag brukar kalla den intrinsiska magnetiska impedansen (H/B-kvot per m), som ju skiljer sig dramatiskt mellan t ex ferrit och neodym, vilket tarvar väldigt olika magnetkretsgeometrier, om resultatet skall bli bra.
Då ett förnuftigt utnyttjande av de stora olinjäriteter som faktiskt finns (se till att de provoceras på rätt ställe i magnetkretsen) dessutom kan linjärisera motorn avsevärt (det kanske verkar ologiskt, men sätter man upp några enkla ekvationer så blir det väldigt uppenbart) så blir det helt tokigt att göra simuleringar som inte alls ger verklighetsliknande magnetiska loopimpedanser (utan på tok för höga).
Saken är ju den att olinjära beteende finns av massor av olika slag i ett sådant där motorsystem (i många olika domäner) och du tappar bort de flesta (både de som ställer till det och de som kan vara till nytta när de maximeras) när du simulerar sådär. Hade elementet bara arbetat med milliampere-stora strömmar och det enda som modulerats varit talspolens läge (och bara vid extremt låga frekvenser dessutom), så skulle man möjligen kunna dra några primitiva slutsatser från det där, men så ser ju inte verkligheten ut.
Vh, iö
Energitäthet känner jag igen men det andra är det det som kallas magnetisk reluktans som du menar?
Men du menar alltså att det finns "eleganta" lösningar där man optimerar olinjäriteter för att få ut mest med en given magnet?
Att se till att mätta järnet närmast spolen genom att använda en kraftig magnet är då ett "slöseri"?