Ja ,det är synd att få tillverkare publicerar distorsionsdata.
Ska man spela högt har de klara fördelar. Jag undrar dock lite hur representativa Crowes mätningar är, kanske I-or kan klargöra? De ser nämligen väldigt låga ut, runt 0,1%. i flera mätningar. Nivåerna är lite oklara och i graferna är t ex 95 dB snarare 90 dB.
https://croweaudio.blogspot.com/2020/03/?view=classicI also placed the microphone at the horn mouth for some of the distortion measurements.
Här är jmf Erins mätningar med Klippel NFS, där jag i nedersta diagrammet även tagit med Räv_L, logsvep 11,5 V (stegad sinus är mer exakt), vilket bör motsvara 97 dB:

- jmf_dist_JBL4367_vs_Revel226be_Erins.png (33.63 KiB) Visad 2386 gånger
Tycker mig ha sett att JBL's finare grejer ofta mäter ofta bra och ovan är inte illa men från mellanregister och uppåt är Revel 226be bättre, förutom en skönhetsfläck runt 2,7 KHz. Om man drar på väsentligt mer bör JBL förstås degraderas mindre än 226be.
Recycling: Som I-or skrivit om många ggr så krävs ljudtrycksförmåga med låg distorsion vilket få hifi-högtalare klarar:
Re: Extremt tamt jämfört med verklighetenI-or skrev:jonasp skrev:Åter till 120 dB med distorsion understigande -40 dB. Fyra stycken sådana här element löser ju biffen. Nu är förstås fyra element lite väl många i mellanregistret, där vill man helst bara använda två stycken (beroende på konfiguration) i det baffelstödda området. Så detta når väl egentligen inte hela vägen fram. Men med Purifis nya något "kortslagigare" (nja) variant har vi följande kurva:
Som synes verkar den gula och blå kurvan (andraton vid 1 kHz resp 250 Hz) skära -40 dB distorsion (alltså <1%) vid 110 dB. Med fyra element har vi alltså 122 dB SPL vid -40 dB distorsion. Jag hade egentligen två helt andra lösningar i åtanke, men råkade snubbla på kurvan... problement återstår såklart i diskantområdet om herr I-or insisterar att vi ska ha 120 dB SPL @ 1m @ 20 kHz @ <-40 dB THD.

Jag vet inte om det är någon annan än jag som alltid slås av den oerhörda kraft och renhet som cymbaler, hi-hats, klockspel, trianglar m.m. uppvisar i verkligheten, vilken aldrig återges ens tillnärmelsevis korrekt av normala högtalare som låter kraftlöst, ansträngt och tunt. I verkligheten hör man tydligt att det är vibrerande metallstrukturer, vid återgivning låter det delvis som någon form av format brus.
Om man ska ha en i dynamiskt hänseende invändningsfri återgivning av olika former av slagverk, måste man behålla villkoret om maximalt 1 % THD upp till 20 kHz.
Vid analys av hyperdynamiskt, oklippt, källmaterial framgår det att signalen kan bestå av en serie impulser som uppvisar i det närmaste konstant spektraltäthet ända upp till fs/2. I praktiken betyder detta att i den sista oktaven över 10 kHz kan man i extrema fall ha nästan samma toppsignaleffekt som 0-10 kHz.
Mer normala, men fortfarande goda (oklippta*), inspelningar har kanske 5 dB lägre toppnivå än detta i den extrema diskanten, vilket fortfarande är massor av högfrekvenseffekt.
*Klippning skapar "hörn" i signalen, vilket motsvarar massor falsk högfrekvens. Detta är ett av skälen till att det låter så illa. Ett annat skäl är att den ursprungliga vågformen, som i princip består av en dominerande sinus med övertoner, helt berövas sin styrka.
Re: PA vs finhifiI-or skrev:Mycket få lyssnare har varit i besittning av en högtalare med THD runt 0,05 %, men när man har vant sig vid detta blir man mycket känslig för distorsion. Den omedelbara reaktionen när man hör en välkänd inspelning nästan helt utan distorsion brukar vara ungefär "det är ju förstås så det ska låta - självklart". Mjukt men ändå oerhört distinkt kanske är den bästa beskrivningen av det subjektiva intrycket. Mer som verkliga instrument och röster, helt enkelt.
Re: PA vs finhifiI-or skrev:Man hör inte andratonen med musiksignaler. Harmonisk distorsion är bara ett enkelt sätt att kvantifiera olinjäriteterna. Däremot uppfattar man tydligt intermodulationsprodukterna som beror på samma olinjäriteter. Som jag har varit inne på tidigare är maskeringen nedåt i frekvens från grundtonen många gånger mindre effektiv än uppåt och dessutom kan IM-produkterna ligga mycket längre ifrån grundtonerna än de harmoniska komponenterna.
Dessa IM-produkter utgör precis det grus eller den grötighet man uppfattar i återgivningen. Tyvärr har otränade lyssnare vant sig vid distorsion både från dåliga högtalare och dåliga inspelningar, vilket gör det svårt för dem att uppfatta någonting som de har kommit att ta för givet som ett återgivningsfel. Med tränade lyssnare är det dock en helt annan sak.